Fotot på den blommande kronärtskockan har jag lånat från Wikipedia. (Obs. de små sniglarna!)
" En gång, då jag var trött av stad, fann jag en liten skogstomt i en trakt med obebyggd mark och träsk. De första frön jag sådde lade grunden till en trädgård, min trädgård, där jag känner varje grässtrå. Jag förnimmer ingen ägarinstinkt, bara stolthet i att kunna delta i naturens skapande.
De dagar jag tillbragt med att gräva i jorden, plantera och så, ha vunnits åt livet. Jag har varken blivit botaniker eller lantbrukare- sådana människor äro alltför lärda eller alltför praktiska. Min vänskap med den gröna världen har tillåtit mig att se det, som stadsbor varken se eller ana. Jag försöker inte omvända dem till min tro men ägnar dem ändå mina iakttagelser."
Jag har läst Michail Osorgins (1878-1942) vackra lovsång över ett liv med natur och trädgård " Den gröna världen" som kom i svensk översättning år 1940. De böcker som finns av Osorgin på svenska är samtliga översatta av Josef och Ester Riwkin- och jag känner stor tacksamhet mot dem. Tråkigt är det förstås att se att Osorgins böcker är så gott som helt bortglömda idag.
Osorgin framlevde sina sista år i Frankrike och den stuga med skogstomt som han skriver om i "Den gröna världen" fanns i Sainte-Geneviève-des-Bois i de södra förorterna till Paris. Osorgin ger liv åt både växter och djur- och speciellt fäster jag mig vid hans lovsång till kronärskockan- här de sista raderna :
"Att förstå kronärtskockan är att älska den, men det är endast möjligt efter dess död. Det blottade hjärtat kan inte leva, det ger sig hän en gång och för alltid. Däri ligger dess stora företräde. Människans däremot går ur hand i hand, så väl stoppat och lappat, att mottagaren inte ens märker det, och om han gör det opponerar han sig inte- han handlar på samma sätt.
Denna sträva enstöring, oförmögen till förräderi och fladdrande lättsinne, bevarar sin skatt under många skikt och taggar. Poeterna går förbi den och besjunga rosen, liljekonvaljen och andra obetydliga, allmänt erkända blommor. Det är därför att poeterna äro känsliga och känslosamma men inte lyhörda, de gissa men fördjupa sig inte, de kanske känna igen en ananas men kunna inte skilja på kål och kålrabbi."
Osorgin kryddar sina iakttagelser i naturens värld med egna funderingar och tankar- om världen, människan och omgivningen. Ibland är han pessimistisk men det vackra och det ursprungliga som omger honom får honom ändå att anta en djupt medmänsklig och om inte hoppfull så dock stoisk ton.
" Världen skapades för ganska länge sedan. Boktryckarkonsten har inte heller uppfunnits i går, till och med parlamentet är ålderstiget. Men människans tanke visar ingen elasticitet, och erfarenheten lär henne absolut ingenting. Det är inte heller säkert att sanningen ligger mitt emellan de båda polerna. Bara ett är visst. Stora Björnen kommer ännu länge att klia sig, uttråkad av jordbornas suckar."
Om vintern skriver han så här: "Och varifrån kommer rimfrosten? Det är vintern som skakar fram vita stjärnor ur sina pälsärmar".
Djuren får ofta namn i Osorgins berättelser- trevligt var det att läsa om de tre igelkottarna Aljosja (den elaka), Vadia (melankolikern) och Adelaide (den mera älskliga) som alla har sina egna personligheter och som Osorgin räddar undan en granne som tycker att igelkottskött är "extra läckert". (Adelaide visar sig senare vara en han men får behålla sitt namn ändå).
"Den gröna världen" är en så värdefull bok, fylld av tankar och framför allt kärlek till naturen, en natur som är värd all respekt och all aktning. Så lägger jag boken ifrån mig- en stor läsupplevelse rikare. Jag önskar verkligen att flera natur- och bokälskare fick möjlighet att fara på resa i Osorgins värld.
