Exilens författare: Elsa Triolet och Nina Berberova

Elsa Triolet (1896-1970)

Just nu läser jag Hans-Werner Richters roman "Ein Julitag" som har getts ut av Wagenbach förlag- ett förlag som verkligen har intressanta böcker i "sitt stall" (kika in och se själv!). Jag kunde inte låta bli att glutta lite i slutet på boken och då hittade jag flera bokrekommendationer från förlaget, en av dem hade rubriken "Levnadshistorier under svåra tider". Åtta författare och åtta böcker rekommenderas och jag blev speciellt intresserad av Elsa Triolets "Die Frau im Nerz".

"Die Frau im Nerz" är egentligen en novell och den  handlar om kvinnor med tema: "förlust av ungdom och skönhet"- tidpunkten är andra världskriget.

Vill man hellre läsa något av Elsa Triolet på svenska eller engelska (om man inte kan tänka sig franska eller tyska) tror jag att "Första revan kostar 200 francs" kan vara något att börja med. Den boken kom ut i sin svenska översättning år 1946 (och den hade belönats med Goncourtpriset år 1944)- nu är den en klassiker och den har också getts ut av det engelska förlaget Virago.

Elsa Triolet föddes i Moskva år 1896 men hon tvingades fly Ryssland redan år 1918 tillsammans med sin mor och hon slog sig först ner i Paris där hon gifte sig med en landsman (André Triolet) och med honom flyttade hon till Tahiti. Vistelsen där blev inte långvarig - hon återvände snart till Frankrike och Paris och så småningom gifte hon om sig med författaren Louis Aragon. Det äkenskapet varade sedan hela livet.

Nina Berberova (1901-1993) är ännu en exil-författare som jag faktiskt har läst ett par böcker av (inklusive hennes omfångsrika memoarer)- flera av Berberovas romaner finns översatta till svenska. "Ataschew in Paris" hör inte till dessa översättningar så den vill jag gärna försöka läsa.

Nina Berberova växte upp i St Petersburg men även hon tvingades lämna sitt hemland- året var 1922. Hon slog sig ner i Paris och där stannade hon fram till 1950 då hon for till USA. USA blev sedan hennes nya hemland och hon blev amerikansk medborgare år 1959 . Berberova levde där fram till sin död år 1993. Jag tycker om hennes sätt att skriva och läser gärna flera böcker av henne.

Bilder från Bansin

Det här är en gammal och idyllisk bild från början av förra seklet. En vacker sommardag på stranden i Bansin på ön Usedom i Östersjön.

Jag har läst Hans Werner Richters sju minnesbilder av hembygden "Geschichten aus Bansin"  - och alla handlar de på något sätt om Richters far, Richard. Det är skrivet med humor och detaljrikedom, med kärlek och med visst vemod också- den här tiden kommer inte tillbaka även om jag tror att Bansin till viss del nu har återuppstått som den populära badort det en gång var.

Den första minnesbilden har titeln "Basiner Topographie" och den borde verkligen bli en klassiker (om den inte redan är det).

"Die strassen des Ortes, in dem mein Vater lebte, bilden ein Kreuz. Die längere Seestrasse läuft von Süden nach Norden, die kürzere Bergstrasse von Westen nach Osten. Sie schneidet die Seestrasse in ihrer oberen Hälfte. Das Kreuz ist behangen mit ein paar Nebenstrassen, mit einem Kriegerdenkmal, mit einem vermoderten See, mit zweiklassigen Volksschule, mit Villen aus der Jahrhundertwende, mit einem Kinderspielplatz und mit zwei Tennisplätzen. Die Kiefernwald, der von Westen her and das Kreuz grenzt, umschliesst Kriegerdenkmal, Kinderspielplatz und Tennisplätze."

Så fortsätter Richter med att beskriva invånarnas historia -  vad de arbetade med och hur de levde. Han berättar om den där dagen i augusti år 1914 då så många män drog i väg västerut under stort jubel. Den starkt reducerade skara av dem som kom tillbaka såg till att bilda en "Kriegerverein" och att upprätta ett minnesmonument. Så var det snart år 1930 och de första nazisterna dök upp- de marscherade genom Seestrasse och sjöng "Rotfront und Redaktion erschossen" (de visste inte vad ordet "Reaktion" betydde och så blev det "Redaktion" i stället). De bruna tog snabbt över makten och "den dummaste av dem, en målargesäll, blev Ortsgruppenleiter.  I september 1939 drog de så iväg- men inte under jubel denna gång. De kom inte tillbaka -i stället kom ryssarna och våldtog deras fruar."

Stranden har också sin historia. Först från år 1897 kan man tala om badstrand- och så började en period med badanstaltsbad följt av en tid av fria bad och så sist en period med både fria bad och nakenbad. Inte mindre än tre badanstalter växte upp- slottsliknande byggnader med tinnar och torn med fanor och trappor och så fanns det massor av badhytter.

"Geschichten aus Bansin" är en verkligt trevlig bok - Richter skriver medryckande och han kan sannerligen berätta. Att det inte var en dans på rosor att leva på ön Usedom framgår dock helt klart- men Richter kan konsten att ta vara på de där speciella ögonblicken- goda som onda.

En annan berättelse som jag kommer att minnas är "Skyttekungen" (Den minnesvärda dag då Richters far sköt bäst av alla sina militärkamrater- och sedan firade och hade baksmälla i tre hela dagar....) . "Mein Vater blieb drei Tage im Bett, erwachte aber nach wenigen Stunden mit schmerzen im Kopf, im Magen und in allen Gliedern. Er begann nach der Hilfe meiner Mutter zu rufen."

Men där fanns det ingen hjälp att få- "det får du minsann stå ut med" sa den obarmhärtiga hustrun. (Och det kunde han väl gott ha, tycker man....).

Jag tyckte så mycket om Hans Werner Richters sätt att skriva att jag har bestämt mig för att läsa hans roman "Ein Julitag" och så hans minnesanteckningar om sin tid i Gruppe 47 " Im Etablissement der Schmetterlinge". Båda böckerna har getts ut av Klaus Wagenbach förlag.

Mera om familjer

Brandenburger Tor år 1898 i september. Man firar segern vid Sedan år 1870.

Jag läser vidare i Klaus Wagenbachs mycket trevliga, tänkvärda och välskrivna biografi/essaysamling " Die Freiheit des Verlegers" (Wagenbachs förlag 2010 och den här boken lär väl inte bli översatt till svenska, beklagligt nog). Den första delen av "Die Freiheit des Verlegers" består av biografiska anteckningar. Jag fastnar för ett kapitel som har rubriken "Sedan"- det handlar om Klaus Wagenbachs morfar - en man som beskrivs som en "tjurskalle" (Querkopf).

Morfar "Querkopf" hade som en liten egenhet att han varje år rejält firade den preussiska arméns seger vid Sedan (1/9 1870)- det var här det fransk-tyska kriget avgjordes och Napoleon III blev tillfångatagen.

Morfars hus var för övrigt fyllt av olika skatter, böcker, gipshundar, gamla stolar m m- men intressantast och mest iögonfallande var ytterdörren eller snarare det tänkespråk som var uppsatt i stora bokstäver ovanför den: Etsi omnes, ego non ("och även om alla andra, så inte jag")
Det här var Tyskland under nazitiden och det dröjde naturligtvis inte länge förrän det kom en order till morfar om att genast ta ner de här förhatliga orden. Jodå, det gjorde ju morfar - men- (vilket han så klart visste) det gick inte att skyla spåren av bokstäverna så det där med att plocka ner fick inte den effekt de stövelförsedda herrarna hade tänkt sig. Så snart kriget var över sattes bokstäverna upp igen.

'T' som i tyskspråkigt

Det är torsdag och då ska det vara tyskspråkigt. (Hej, Bokmoster!) I dag fick jag äntligen Klaus Wagenbachs "Die Freiheit des Verlegers" i brevlådan och jag har tillbringat en stund med att kika på kapitelrubrikerna och jag har faktiskt hunnit läsa några berättelser/essayer/minnen också.  Det här är en riktigt bra bok för den är innehållsrik och den spänner över många områden. Wagenbach skriver trevligt om barndomen, om författare, om tankar han har och har haft och underrubriken är ju också "Erinnerungen, Festreden, Seitenhiebe (pikar)".

Wagenbach är född 1930 så han har mycket att berätta. En väldigt vacker historia från barndomen är den om en speciell julafton- förmodligen år 1944. Familjen hade då sin bostad i Berlin men på grund av alla bombningar beslutade man sig för att flytta ut på landet. Kvar i huset lämnades lille Klaus angorakaniner (han hade många men pappa Wagenbach stannade kvar för att se om både kaniner och annat.) Så blev pappa sjuk, hamnade på sjukhus och när han kom tillbaka fanns inte huset kvar längre- det hade blivit bombat. I källaren sökte han så efter möjliga "rester av värde"- och vad hittar han då? Jo en liten angorakanin- en enda som överlevt detta förskräckliga. Kaninen hade klarat livhanken genom att kalasa på källarens innehåll av kål och äpplen. Så bäddades den lilla kaninen ner mjukt i en korg och överräcktes så småningom som julklapp till Klaus. Det blev den bästa julafton någonsin.

"Das war mein schönstes Weihnachten, ein Weihnachten mit meinem Kaninchen".

Fortsättning följer- det här är en bok jag inte kommer att kunna släppa.

En angorakanin. (Foto: Ross Little)

Tysk torsdag: Den kontroversielle förläggaren

Detta är ett inlägg inspirerat av Bokmoster som har dragit igång "Tysk torsdag". Mimmimarie har också hakat på (det kanske finns flera där ute som skriver "tyskt" om torsdagarna?)

För några veckor sedan ramlade en bok om Trieste av Mauro Covacich ner i min brevlåda- ursprungligen skriven på italienska men eftersom jag inte behärskar det språket fick jag läsa på tyska. Med boken följde en liten trevlig broschyr som gjorde reklam för en del av förlagets andra böcker. Förlaget? Jo, det hette Wagenbach och så blev jag nyfiken.

När jag letade hittade jag en intressant historia om ett speciellt förlag och en kontroversiell förläggare. Klaus Wagenbach (f.1930) startade sitt förlag år 1964 (tillsammans med sin dåvarande hustru). Wagenbach ansågs vara "en vilde"- han var anarkist, hans förlag gav ut skrifter av Che Guevara och Rudi Dutschke (bland andra) och under 1970-talet hettade det till rejält när han anklagades för att understödja RAF.( Rote Armee Fraktion). Springerpressen speciellt var ute efter Wagenbachs blod och han blev dömd till fängelse i nio månader år 1974 och året därpå blev han dömd igen- nu blev straffet böter.

Wagenbachs förlag drivs idag av Susanne Schüssler (Klaus Wagenbachs fru). Mottot från "gamla tider" står fast:

“The publishing house is independent and makes use of its independence. It presents its opinions at its own cost. It is not big, but recognisable. Its work is not aimed at profit; instead, the pursuit of content is its aim.”

Claus Wagenbach betecknar sig själv som litterär patriot. Hans samlade tankar och texter (de viktigaste) har ganska nyligen getts ut med titeln: "Die Freiheit des Verlegers". Större delen av de här texterna har inte publicerats tidigare och ämnena är varierade: konst, Italien, politik, tyska förhållanden, böcker, författare och sist men inte minst Mamma (med stort "M").

Goethe-institutet har skrivit mera om Claus Wagenbach och man kan läsa (på engelska) HÄR.

Och ja, jag kommer att skaffa "Die Freiheit des Verlegers"- jag tror att den innehåller mycket intressant läsning.