Till evenkernas land

Jag väntar otåligt på att Chi Zijians "The Last Quarter of the Moon" ska landa i min brevlåda. Den har jag  haft på min önskelista väldigt länge nu och äntligen fanns det att få tag på. Bara omslaget är ju som en dröm..... så vackert....

Chi Zijian (f. 1964) är från Heilongjiang- provinsen i nordöstra Kina. Jag hoppas att det kommer flera översättningar av hennes böcker- "The Last Quarter of the Moon" finns även på italienska.

Från Nashville till Memphis

Peter Taylor (1917-1994)

En intensiv ung man var han säkert av fotot att döma (det är taget år 1941 av Robie Macauley).

Peter Matthew Hillsman Taylor hör hemma bland en grupp sydstatsförfattare som var mycket i ropet under mellersta delen av förra seklet. Eudora Welty, Jean Stafford och Katherine Anne Porter var några av dem.

Taylor är mest känd för sina noveller och ett par av hans böcker har översatts till svenska. Just nu håller jag på att läsa hans Pulitzerprisvinnande roman från 1986 "A Summons to Memphis". Handlingen är förlagd till det Tennessee som Taylor föddes i och växte upp i- så nog behärskar han ämnet.

"Peter Taylor is one of the masters of Southern literature, whose work stands in the company of Eurora Welty, James Agee and Walker Percy. "

Jag hade inte tidigare hört talas om Peter Taylor men det är mycket spännande att göra hans bekantskap. Fortsättning lär följa.

The Silence and the Roar av Nihad Sirees

"Minst 80 "avrättade" hittade i flod i norr. Aleppo i Syrien är fångat i krigets mitt och varningar om en ny massaker i den redan svårt sargade staden hörs på nytt. I floden Quwayq har dussintals hittats mördade, bland dem ungdomar".

Detta hämtar jag från morgontidningen idag, sidan 16 i A-delen (Sydsvenskan). Varje dag kommer nya rapporter om fruktansvärda övergrepp i Syrien.



Vy (fotot är lånat) över en del av Aleppo- idag ser det förmodligen helt annorlunda ut här.

Nihad Sirees är en syrisk författare (f.1950) han är mycket berömd i sitt hemland och han har skrivit både romaner och skådespel. Idag lever han i landsflykt i Egypten- hans åsikter är inte populära i diktaturens Syrien. Det fria ordet har aldrig varit en prioritet för diktatorerna- det slår man ner på genast.

Jag har läst Sirees roman "The Silence and the Roar" som kom ut redan 2004 men som först nu finns i engelsk översättning (kanske kommer den på svenska också, vem vet.)

Huvudpersonen, jaget, i boken är författaren Fahti Sheen- nu dömd till tystnad för att han hyser misshagliga åsikter. Han vistas inte utomhus mera än han är absolut tvungen till och han ambulerar mellan sin egen lägenhet och sin flickvän, Lamas. Han besöker sin mor ibland - hans far är död sedan några år tillbaka. I hemstaden paraderar folk i tid och otid- man skriker och väsnas och hyllar "the Leader"- och ve den som inte deltar i dessa marscher. Fahti har otur för han råkar hamna mitt i en sådan parad och så blir han vittne till hur regimens hejdukar misshandlar en ung man som inte deltar i paraden. När Fahti ingriper blir han också slagen och hans identitetshandlingar blir konfiskerade.

Vi får följa Fahti på hans väg mot ett avgörande ögonblick i hans liv- ett ögonblick där allt ställs på sin spets och där han blir tvungen att göra ett viktigt val. Att den här boken är självbiografisk i många bitar tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Fahtis far var en orädd advokat som också skrev artiklar i tidningarna- men så en dag hände det att "the Leader" blev mycket uppretad över frispråkigheten och satiren i dessa artiklar och " my father was called in for questioning. His interrogation lasted a full six months. In order to spare him from having to go home and come right back again, they decided to simply keep him there in their dungeons. He came out afterwards transformed from a combative individual into a pathetic shell, banned from trying cases in a court of law for a period of two years."

Fahti vägrar att underkasta sig och han är stolt över att han vågade ingripa när den unge mannen misshandlades på gatan "They may tell me I'm a traitor but I'm not ashamed for refusing to stage a contest for short stories and poetry about the Leader on my television show or for telling Lama's ex-husband "Fuck the Party".

"The Silence and the Roar" är en berättelse om hur det är att leva i en diktatur- om hur det är att tvingas lyssna på massornas vrål och att hela tiden längta efter tystnaden. Den vackra tystnaden. Sirees bok är ett viktigt dokument och en bok som jag tycker att så många som möjligt ska läsa. Den har en Orwellsk kvalité och själv önskar jag att det hela bara vore en dystopi och att allt var påhitt- men det är verklighet- tragisk verklighet. Det ska vi aldrig någonsin glömma.

Jag citerar några rader från Nihad Sirees efterord som skrevs i Kairo i augusti 2012:

"There is another kind of roar that this author never thought the leader would ever be capable of using: the roar of artillery, tanks and fighter jets that have already opened fire on Syrian cities. The leader is levelling cities and using lethal force against his own people in order to hold on to power. We must ask, alongside the characters in this novel: what kind of Surrealism is this? As I present my novel to the English reader, my heart is amazingly heavy about what is happening in Syria, my homeland."

Hedemoraparnassen

Mimmimarie har nått fram till år 1937 i sin genomgång av Svenska Dagbladets årsböcker. Denna tisdag presenterades en skara nya namn och jag lade pannan i djupa veck. Vem var alla dessa nu säkert glömda författare?

En av dem har jag letat fram lite information om och jag blev glatt överraskad att se att Kerstin Hed (egentligen Hilda Gunilla Olsson) tillhörde den så kallade Hedemoraparnassen.

På Lagmansgården i Hedemora (ett pensionat) levde och verkade författaren Martin Koch (1882-1940) och hustrun Sian. Här träffades författarna - både de lokala förmågorna och de kanske lite större namnen. Ivar Lo- Johansson och Harry Martinson var  flitiga gäster här- liksom Nils Ferlin. Hedemora var den gången (mest på 1930-talet) ett livligt kulturellt centrum.

Martin Koch är en av de allra främsta så kallade svenska proletärförfattarna och romanen "Guds vackra värld" (1916) är kanske hans mest kända bok. "En suggestiv och makaber skildring från den undre värld, som lever sitt intensiva, jagande och jagade liv också i vårt land. I sin våldsamt naturalistiska skildring skyr författaren icke att använda de grällaste färger; han tecknar dock icke enbart- om än med förkärlek- samhällets olycksbarn, de asociala, proletariatets proletariat, utan också människor av verkligt kärnvirke."Guds vackra värld" växer till en socialpsykologisk studie av stora mått" (Sigurd Westberg i Levande svensk litteratur).

 Martin Koch använde sig även gärna av satir och i hans ungdomsroman "Vattendroppen" (från 1912) är det nykterhetsrörelsen som får sig en rejäl känga.

Kerstin Hed är idag en bortglömd författarinna men ett av hennes alster- en sång- blev faktiskt nästan till en landsplåga en gång på 1960-talet.

SPELOLLES GÅNGLÅT

Löven de grönska i sol kring alla vägar
och alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar –
en stackars fattig speleman, en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går –
en speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag

Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag,
gökarna ropa den hela långa dagen
och backens alla blomster dofta till behag
Sol, sol, sol i de glimmande snår
sol, sol är det var jag går -
en speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag

Martin Koch-sällskapet har en mycket fin webb-sida med bilder och information om de författare som var knutna till Lagmansgården.

Europese Literatuurprijs: långa listan

Hos The Literary Saloon läser jag om det nederländska "Europese Literatuurprijs" - ett pris som delas ut till den bästa europeiska romanen i nederländsk översättning. Den långa listan är klar med tjugo titlar i allt.

Alessandro Bariccos "Mr Gwyn" har alltså blivit översatt till nederländska - kan man våga hoppas på en svensk översättning också?


Här finns också franske författaren Gilles Leroy med Zola Jackson- en bok som fått mycket god kritik av många läsare i Frankrike. Gilles Leroy tilldelades Goncourt-priset för sin "Alabama Song" år 2006. (En fiktiv biografi om Zelda Fitzgerald).



Hari Kunzru : "Gods Without Men" blir jag också nyfiken på.



Hos The Literary Saloon klagas det över bristen på översättningar till engelska... hmmm... ja, jag får instämma i klagosången fast för min del gäller det de svenska översättningarna (som tyvärr så ofta är bristvara i dessa tider).

Hela den långa listan kan man kika på HÄR.

The Lighthouse av Alison Moore

Alison Moore's "The Lighthouse" hamnade på Man Booker-prisets korta lista och den har fått många fina omnämnanden i diverse tidskrifter och tidningar. Ännu är boken inte översatt till svenska men det kommer kanske.

Det här är Moore's första roman och jag hoppas att det blir fler.

"The Lighthouse" är lite av en psykologisk thriller - en berättelse om ensamhet och om oförmåga att hantera livet. När vi kommer in i handlingen har Futh,  (jo, han heter så)- en man i övre medelåldern-precis separerat från sin fru Angela och för att "komma på fötter" igen bestämmer han sig för att åka till Tyskland och vandra runt Rhen i en vecka (Futh har tyska rötter). Under resans gång gör Futh tillbakablickar på sitt liv och framför allt på sin barndom-och den var högst olycklig. Sorg, mobbning och så gott som total ensamhet har varit Fuths lott i livet- han tröstar sig med vandrande pinnar och relationen till Angela.

Genom hela berättelsen doftar det viol... (Futh har dessutom ett arbete som går ut på att skapa artificiella dofter)- violdoften kommer från ett litet silverfyrtorn som en gång rymt parfym. Fyrtornet i silver är allt Futh har kvar av sin mor, hon som lämnade honom som barn för att aldrig mera komma tillbaka. Han har djupa själsliga ärr, ärr som aldrig har läkts och därför är han också mycket ofullständig som människa. Det finns alldeles för många hål i Fuths själ och han går mer eller mindre sin väg på slak och svängande lina genom tillvaron. Hjälplöst dras han in i situationer som han inte lyckas ta kontrollen över.

Det hela är oftast mycket obehaglig läsning och upplösningen för tankarna till Steven King... det är brutalt, overkligt och mycket otäckt.

En impressionistisk tupplur

  

"Tuppluren" heter den här målningen av Gustave Caillebotte (1848-1894). Han har kallats för den glömde impressionisten (men jag misstänker att det finns flera som skulle kunna göra anspråk på den benämningen).

Jag vet inte om bilden av den sovande mannen hör till konstnärens mest kända verk men jag faller pladask för den. Caillebotte har fångat stunden precis och målat av med glimten i ögat.

Och... jag följer den engelska TV-serien om impressionisterna (på en av de många "extra kanalerna")- annars hade jag aldrig "hittat" Caillebotte.
                                                               

Shakespeare i öknen: The Forgiven av Lawrence Osborne

Jo, jag tycker att det finns mycket av shakespeariansk tragedi över den här romanen- en mycket svart historia, skriven av den engelsk/amerikanske författaren Lawrence Osborne. (Jag hoppas verkligen att den här boken blir översatt till svenska snart!).

"The Forgiven" har hela handlingen förlagd till den marockanska öknen och här kontrasteras vår europeiska värld mot den nordafrikanska, fattig ställs mot rik och fördomarna hopar sig (på båda sidor).

Ett engelskt par (mycket välbeställt), Jo och David Henniger, är på väg i hyrd bil genom den marockanska öknen i syfte att delta i ett påkostat party mitt ute i "tomma intet". David, som kör bilen, är lindrigt nykter och i den marockanska natten råkar han köra på och döda en ung man på vägen. David placerar kroppen i bilens baksäte och så anländer de med den hemska lasten till destinationen. Kroppen läggs i ett garage- och ingenting stoppar partyt. Här sparas inte på något- värdarna bjuder på exklusiv mat, alla upptänkliga droger, fyrverkerier, prostituerade (manliga som kvinnliga) - vissa gäster anländer till och med i helikopter. De marockanska uppassarna förfasar sig men arbetar på för att tjäna sina pengar.

Så kommer först polisen och sedan den unge mannens far. Fadern insisterar på att David ska göra avbön, be om förlåtelse för sonens död. Det kan han bara göra i familjens hem- långt ute i öknen. Mycket motvilligt går David med på detta och här börjar en ny sida av berättelsen.

"Den här boken rör sig som en panter"- så skriver Dwight Garner (New York Times) och bättre kan det inte sägas. Det är hela tiden en smygande rörelse och så plötsligt slår pantern ner på bytet "whack"! Det är drama och outhärdlig spänning hela vägen- ända fram till sista sidan. Det finns inget sätt att förutspå hur detta ska sluta- och slutet är oväntat. Att det inte blir lyckligt- det kan man dock förstå.

Osborne lyckas skildra både det fattiga livet i öknen och det depraverade, lyxlivet, som de rika lever. Han lyckas skildra den enskilda människan med psykologisk finess (både den unge mannens far och David är extra väl tecknade)- även landskapet tecknas med varsam hand. Månen skiner och skuggorna är stora. Till och med den dödade unge mannen får komma till tals i ett par korta och intensiva kapitel.

" A wild camel nosed its way along the black ribbon of the road, and far off at the opening of the valley a menacing orange light gathered. The fig trees in the garden shuddered as if beaten with sticks, but there was little wind during those moments. The hour of dusk could be tasted, but not seen."

"The sun shone at its apex, and the blood orange tinge of the cliffs above them reminded the Englishman a second time of a tsunami frozen in time that might yet be released and come crashing down upon them."

Produktiv, kontroversiell och numera bortglömd

George Moore (1852-1933) här förevigad av ingen mindre än Édouard Manet (1879).

George Moore var en irländsk författare - född och uppvuxen i County Mayo. Han hyste tidigt konstnärsdrömmar och han for till Paris för att studera måleri (det var där han träffade "alla de kända" konstnärerna). Han övergav dock penseln för pennan och han inspirerades speciellt av Émile Zola. (Och James Joyce blev senare inspirerad av George Moore).

Mycket uppseende väckte hans roman "Esther Waters" från 1894. Den handlar nämligen om en så kallad "fallen woman". "Esther Waters" är så gott som den enda av Moore's böcker som finns lätt tillgänglig i dag.



Vill man läsa på svenska blir det nog ganska besvärligt- utgallringsspöket har varit framme. Det kan förstås finnas en del exemplar på antikvariaten.

Kärlek och ensamhet i Japan: The Briefcase av Hiromi Kawakami

Hiromi Kawakami (f. 1958) är en japansk författarinna. Flerfaldigt prisbelönad och översatt till flera språk (dock inte till svenska).

Jag har läst hennes roman "The briefcase", en bitterljuv kärlekshistoria och också en historia om ensamhet och längtan.

Tsukiko är en medelålders kvinna som lever ensam, arbetar på kontor och har ett mycket alldagligt liv. Hennes dagar ser i stort sett likadana ut. Så, en dag, när Tsukiko äter middag på en bar i närheten av hemstadens järnvägsstation stöter hon på en bekant-

" His full name was Mr. Harutsuna Matsumoto, but I called him "Sensei". Not "Mr. or "Sir", just "Sensei"."

"Sensei" har varit Tsukikos lärare (i japanska språket) en gång för länge sedan- så träffar hon honom igen, nu efter så många år. Mötet ger upphov till en rad träffar och många middagar- de båda knyter an till varandra på ett alldeles särskilt sätt och så växlar årstiderna och med dem menyerna (man får en väldigt intressant inblick i olika (och som jag tror) och årstidsbundna maträtter.

"Sensei" och Tsukiko är båda ensamma själar som trots åldersskillnaden har mycket gemensamt. Långsamt, långsamt växer kärleken fram- men den bara anas- och den kommer aldrig riktigt till sin fullbordan heller. Den här berättelsen är mycket lågmäld och den tecknas i ljusa pasteller även om också vemodets grå slöjor omramar allt.

I korta kapitel med talande rubriker för Kawakami romanen framåt i handlingen- hon målar så fint och så känslosamt- och jag är helt betagen av hennes sätt att berätta. Det är i mångt och mycket också en lektion i "carpe diem" som vi får ta del av. Ta vara på ögonblicken för vem vet vad morgondagen har i sitt sköte. Ungefär så. Bokens slutrader (som jag inte tänker avslöja) är en uppvisning i vacker och poetisk prosa- och jag blir tårögd.

En dikt av Seihaku Irako (den kan man också läsa i boken):

In loneliness I have drifted this long way, alone.
My torn and shabby robe could not keep out the cold.
And tonight the sky was so clear
it made my heard ache all the more.

En vacker, sorglig och tänkvärd berättelse som stannar kvar långt efter det att man läst ut.

En modern kvinna

                                                                       

Mary Cassatt (1844-1926) var en amerikansk konstnärinna som tillbringade större delen av sitt liv i Frankrike och Italien.

Hon räknas till impressionisterna.




"The Reader" (1877).

Nancy Moll Matthews har skrivit en biografi  över Cassatt och hennes omväxlande liv.(Yale University Press, 1998). (Den vill jag gärna läsa).

Om "Lunna pågar" och en Morris Minor

       
                                                  

Edith Wharton drabbades av laryngit efter/under turerna i sin Panhard. Det var dragigt och kallt att åka bil förr i tiden. Det kan jag själv skriva under på även om jag inte är så gammal att jag upplevt just Whartons årsmodeller.

Den lilla otäcka bilen ovan (ja, jag kallar den för otäck för det är sådana minnen jag har av Morris Minor) tillhörde min allra tidigaste barndom. Mina föräldrar sparade och gnetade och lyckades få ihop till en begagnad Morris (Minor) någon gång i början av 1950-talet. Den var illande grönblå till färgen och den saknade all komfort. (Värme hade den således inte). Man fick bylta på sig ordentligt när man åkte under den svalare årstiden. Det lilla och obekväma baksätet fylldes snabbt av yllefiltar. Starta gjorde den bara efter lång och envis övertalning- ju mera bråttom man hade desto svårare var starten.

På 1950-talet skulle söndagarna ägnas åt "utflykter". Då tog man således den lilla otäckingen och for iväg (toppfart var väl omkring 70 km/tim). År 1953 hade man dessutom invigt den nya stora autostraden (det var så man kallade motorvägen på den tiden) mellan Malmö och Lund och den måste man så klart använda sig av. Lund låg inte så långt bort (cirka två mil) och här fanns det gott om sevärdheter. Domkyrkan såg man på långt håll (det är de två tornen som i folkmun kallas för "Lunna pågar") och givetvis ägnades en del av tiden åt en rundvandring i katedralen. Det roligaste med Lund var dock inte kyrkan (som jag tyckte och fortfarande tycker är mörk och dyster) utan Gleerups bokhandel- bokhandeln hade nämligen en barnavdelning i källaren och man var så nymodig att man lät barnen utforska och läsa/bläddra där på egen hand. Därifrån var det svårt att slita sig.

Resmålen var många: Barsebäck (det var långt innan man fick för sig att bygga atomkraftverk där), Landskrona (därifrån kunde man åka båt till Tuborg på danska sidan), Östarp (väldigt bra omgivningar för svampplockning) och Helsingborg med sin trafikskola för barn (den blev jag utslängd från eftersom jag envisades med att köra totalt olagligt). På utfärderna hade man fullpackad matsäckskorg- termos med kaffe för de vuxna och en dito med choklad för barnen. Smörgåsar i mängd och så givetvis de obligatoriska filtarna och alldeles nya plastkoppar. (Nymodigheterna vällde in efter kriget).

Otäckingen till bil blev ganska snart utbytt mot en Volvo PV (med värme)- den volvon visade sig vara ännu nyckfullare än Minorn- ett riktigt måndagsexemplar skulle det erfaras..... men det är en annan historia.

Ett nytt förlag

Contempo heter ett nystartat förlag som kommer att specialisera sig på modern italiensk litteratur. Första boken har redan kommit ut och det är  Stregaprisvinnande  (2006) "Stilla kaos" av Sandro Veronesi. Jag läste boken för cirka två år sedan (engelsk version) och det är väldigt glädjande att se att den nu således finns i svensk översättning också.

Jag vet inte ett smack om bokförläggarbranschen men jag är helt säker på en sak: för att våga satsa måste man ha passion för det man gör. Det ska bli verkligt spännande att följa det här förlagets utgivningar.

Nästa bok kommer ut inom kort- Mauro Covacichs "Till bristningsgränsen". Covacich växte upp i Treiste, läser jag. Bara det låter ju väldigt lockande. (Han har skrivit en liten bok om sin hemstad också- den finns i tysk översättning.)

Tack, kära bibliotek!

Nu kom jag hem med två fina klassiker. Inte hade jag väntat mig att hitta en roman av George Sand på de "vanliga hyllorna" (kanske i magasinet) men minsann- "Familjen Mauprat" fanns där. År 1993 är utgåvan från och den kan jag tacka Helikonbiblioteket (Studentlitteratur) för. Utförligt förord får man också. "En annorlunda saga om skönheten och odjuret", kallar Birgit Munkhammar romanen för. Handlingen tilldrar sig i Nordfrankrike några decennier före franska revolutionen. (boken kom ut ffg 1837).

Böcker av Henry James letade jag förgäves efter till en början- men i magasinet fanns "Porträtt av en dam" (jodå, den är upptryckt år 1968- inspirerad av TV-serien givetvis)- sliten och ett väl läst exemplar. Jag läser om - en gång i tiden hade jag den här boken på originalspråket men jag har flyttat så många gånger i mitt liv och när man flyttar har saker och böcker en tendens att försvinna....

Så bra att biblioteket inte har gallrat bort! Det tackar vi för. En sprillans färsk bok om Lunds domkyrka fick följa med hem "på köpet".

År 2013 blir ett klassiker-år

Åtminstone i den så kallade bloggosfären - Lyran har startat en klassikerutmaning som ska gå hela året om jag har fattat det rätt.

Jag tycker att det är ett så fint initiativ och skulle gärna ha velat "hänga på" men jag känner mig själv- och jag nöjer mig med att betrakta utifrån den här gången. Jag ser fram emot många inspirerande inlägg.

Jag funderade lite på klassiker (igen- för femtioelfte gången...) och det finns väl både nationella och internationella sådana. Varje land har sin litterära "kanon" officiell eller inofficiell. Den kan variera från dekad till dekad också. I Danmark tvingade man en gång barnen att läsa "Adam Homo"- ett versepos av Frederik Paludan-Müller (den har jämförts både med Faust och Peer Gynt)- jag har brev som min morbror har skrivit från början av förra århundradet: "Adam Homo er til at sove paa" och "kedeligt" etc. Jag är helt övertygad om att han aldrig någonsin läste om den boken senare i livet. Idag väljer nog lärarna annan lektyr för skolbarnen.

Jag har många klassiker kvar på min läslista (en lista som inte är upprättad ännu) men jag har också en del i mina hyllor. Här några favoriter- och när det gäller begreppet klassiker föredrar jag det "vida" begreppet. Här ska man inte vara knusslig, tycker jag.

Här är några klassiker som jag tycker mycket om:

Krig och Fred av Leo Tolstoj.

 Jag läste den för första gången när den kom i svensk ny utgåva. Aldrig hade jag trott att jag skulle fängslas så av en sådan tjock "bamsebok"- men det gick inte att slita sig. Jag föll för både den levnadsglada Natascha och den filosofiske Pierre Bezukov- men det var den dystre Bolkonskij som vann mitt hjärta mest... och boken är ju framför allt också en mycket god lektion i historia.



Ulysses S Grant "Personal Memoirs" och Walt Whitmans "Leaves of  Grass"

En general och en poet- jo, man kan blanda dem, tycker jag, för båda skrev de om det amerikanska inbördeskriget- på sitt eget personliga vis. Grant var naturligtvis ingen författare "per se" men hans memoarer är förvånansvärt välskrivna och han visar sig ha rejält med humor också. Boken har en sorglig ram- Grant skrev- jagad av döden (han dog i strupcancer bara några dagar efter det att boken var klar) och usel ekonomi. Grant var en skicklig general men en usel president. Hans memoarer är mycket läsvärda och kommer hela tiden ut i nya utgåvor "over there".

Walt Whitman upplevde kriget som sjukvårdare- han hämtade sig aldrig från alla de fasansfulla scener han fick vara med om. Whitman var en stor beundrare av Abraham Lincoln- här några rader ur hans kända dikt "O Captain my Captain" från just "Leaves of Grass".

O Captain my Captain! our fearful trip is done; The ship has weathered every rack, the prize we sought is won; The port is near, the bells I hear, the people all exulting, While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring:

James Joyce: The Dubliners- en samling noveller där jag själv tycker "The Dead" är något av det allra bästa som någonsin skrivits.

Henrik Ibsen: En folkefiende.

 Dramat om mannen som vägrar att ge upp sin kamp mot övermakten. Civilkuragets civilkurage. En ständigt aktuell pjäs.



Hans Fallada: Hur ska det gå med Pinnebergs.

 Denna genommänskliga berättesle om den enkle, kärleksfulle Pinneberg och hans Lämmchen- man bara måste älska den här boken. Jag önskar att vi kunde få se den fina tyska TV-serien igen....

Thomas Manns Buddenbrooks: Om en familjs långsamma sönderfall- så skickligt skildrat av en av Tysklands största författare.


Drygt ett halvt dussin riktigt bra böcker som jag är mycket glad över att ha i mina hyllor.

 

Mitt förhållande till Henry James

är gott. Det tror jag i alla fall. Jag tror till och med att jag har en alldeles speciell svaghet för hans berättelser. Eftersom jag växte upp under en tid då TV var förskonat från alla dessa kanaler med reklam och allehanda mer eller mindre idiotiska "reality-program"- och i stället ganska ofta (som jag minns) visade både teaterpjäser och fina engelska produktioner (vem minns inte Forsytesagan?) - har jag och min generation haft förmånen att få se en del av Henry James romaner i filmatiserad form på just TV.

Jag minns framför allt " The Portrait of a Lady". Den måste väl ha visats i svartvitt men det var lika fascinerande för det. (Suzanne Neeve och Richard "Dr Kildare" Chamberlain i huvudrollerna). Man satt som klistrad vid TV-rutan.

Lite senare i mitt liv hamnade jag på en biograf i London där man visade "The Europeans"- nu var så klart allt i färg- och vilka färger sen- sprakande höstlika New England-nyanser- gyllene och röda löv och så den där långsamma men ack så fängslande handlingen... Jo, jag kan nog säga att Henry James har lämnat starka avtryck i mitt liv. Den där gången i London bestämde jag mig för att se höstfärgerna i New England med egna ögon- och så blev det (fast det dröjde förstås ett tag).

                                  Colm Toíbín har skrivit om Henry James i "The Master" och den finns också i svensk översättning. Jag har den i min hylla och jag känner att det väl kan vara dags att ta fram den och börja läsa....



Även Lyndall Gordon har fångats i Henry James nät - här har han skrivit om kvinnorna i James liv.  Colm Toíbín ger boken goda vitsord "Gordon is superbly interesting about James as an artist.... The best single book about him." (Förlag: Virago) 

På svenska finns väl en hel del att läsa av och om James men tyvärr ser det ut som om bara en enda av hans böcker är tillgänglig via "vanlig nätbokhandel"- nämligen "När skruven dras åt"- men den kan man få i pocketutgåva och till ett facilt pris. Modernista ger ut.

Styvmoderligt behandlad

Jo, det tycker jag faktiskt att hon har blivit här i Sverige- George Sand. Det man helst verkar vilja minnas henne för är hennes kärlekshistoria med Chopin men Sand är så mycket mera.



På svenska finns framför allt "En vinter på Mallorca" (en ny utgåva  är på gång, tror jag) men jag skulle önska att man också gav ut några andra verk av Sand för det finns så mycket att välja bland- hon var produktiv, den damen. Fick jag bestämma skulle "La Mare au diable"från 1846 ges ut på nytt på svenska. En kort men intensiv roman. (eller kanske rent utav en lång novell).

Edith Wharton var en stor beundrare av George Sands författarskap och på sin resa med bil genom Frankrike stannade hon och hennes sällskap till i Nohant där Sand framlevde sina sista år.


Nohant av idag.

Eugénie Söderberg, Spektrum och familjen Riwkin

Varje tisdag har Mimmimarie ett inlägg om Svenska Dagbladets årsböcker (från äldre tider) på sin blogg. Det är alltid lika spännande att se vilka författare som ska komma med på Fredrik Bööks lista. I tisdags nämndes bland andra Eugénie Söderberg- och jag blev nyfiken och googlade fram att hon var född Riwkin ( och gift med Hjalmar Söderbergs som Mikael).

Så tog jag fram mitt exemplar av Johan Svedjedahls otroligt välgjorda bok "Spektrum- den svenska drömmen" utgiven på W&W förlag år 2011 och den finns fortfarande att köpa (en god investering).

Här finns mycket att läsa om familjen Riwkin, en familj som kom att prägla svenskt kulturliv under en lång tid. Familjen (det fanns fem barn i den)  kom till Sverige från nuvarande Vitryssland via Tyskland i början av första världskriget och man bosatte sig i Stockholm.

Eugénie föddes i Heidelberg år 1903 och hon började sin karriär som översättare (främst från polska till svenska). Så småningom blev det egna böcker också och mest känd är hon för romanen "Studentfabriken" som kom ut år 1936 på Bonniers förlag. Den blev översatt till flera språk och även filmatiserad. Tyvärr är boken rejält utgallrad från biblioteken idag.

Nils Bohman recenserar i BLM år 1936:

"Det är Eugénie Söderberg, förut känd som
novellförfattarinna och översättarinna, som
med begagnande av tidens förkärlek för
kollektivistisk skildring framställt en rad
öden i parallellbehandling med en
studentfabrik som bakgrund. Det är ungdomar av
båda könen, som, drivna av läslust eller
social ambition, samlats där från olika
platser i Sverige. Rappt och ledigt presenterar
författarinnan denna egendomliga koloni,
"sammanblåst från alla stränder". Hon har
väl tillvaratagit alla synpunkter på ämnet.

Den karakteriseringsmetod, hon helst
begagnar, är dialogen, och man får faktiskt det
intrycket, att hon tänker dramatiskt och inte
episkt. Troligen hade kompositionen vunnit
i styrka om författarinnan nöjt sig med att
skildra ett par människor i stället för en hop."

Bohman berömmer dock den psykologiska analysen och tycker att romanen är på det hela taget välskriven.

Eugénie dog i New York år 1973.

Söderbergsällskapet gav 2009 ut "En främling i världen – om Mikael Söderberg och hans hustru Eugénie" av Per Olof Swartz.

Nyfiken på: Viola di Grado

Månne den här romanen kommer i svensk översättning? Till dess får vi som inte behärskar italienska nöja oss med den engelska utgåvan  "70% acrylic 30% wool".

Nominerad till Stregapriset blev den (och kom alltså på "korta listan")- och vinnare av 2011 års Campiello-pris för första roman. Inte illa. Viola di Grado är bara 24 år gammal. Enligt de italienska kritikerna "skimrar hennes prosa som kinesiskt porslin".

 Hon tycker om att provocera- "She wears black lipstick, a sorceress hood and fingerless lace gloves. Recently, she said, she strung naked baby dolls into a necklace. “ (Detta och mer därtill kan man läsa i New York Times.)



"70% Acrylic 30% Wool" har redan kommit ut på ett par språk förutom italienska- och ja, jag tänker absolut läsa. Svart lär det vara och gillar man lyckliga slut ska man nog inte besvära sig med di Grado....

På resa med Edith Wharton

Ett nytt och vackert omslag för en ny utgåva av Edith Whartons reseberättelse från 1908. Det var år 1906 som hon beslöt sig för att resa med "nymodigheten bilen" genom Frankrike. Om sina äventyr på vägen rapporterade hon först via essayer i "the Atlantic Monthly". Det var ett helt litet sällskap som startade färden från Paris en dag i maj år 1906:  Edith själv, maken Teddy och Ediths bror Harry. Senare tillstötte också Henry James.



Bilen man for i var en Panhard- kanske något i den här stilen? Man får dock veta att Teddy hade gjort en del moderniseringar av bilen och man hade "every known accessorie and comfort". Edith var nöjd med sin "chariot of fire" i alla fall och hon tyckte att bilen hade återfört romantiken till resandet- man var fri att åka dit man ville- inte spårbunden/tidtabellsbunden med andra ord. Det var resan i sig och inte resans mål som var huvudsaken för Edith. Hon gör många iakttagelser under resans gång:

" But here in northern France, where agriculture has mated with poetry instead of banishing it, one understands the highter beauty of land developed, humanised, brought into relation to life and history, as compared with the raw material with which the greater part of our own hemisphere is still clothed."



Katedralen i Arras (lånat foto)-  om Arras skriver Edith Wharton så här:

"A charming old grey town, with a great air of faded seventeenth-century opulence, in which one would have liked to linger, picking out detalis of gateway and courtyard, of sculptured masks and wrought-iron balconies- if only a brief peep into the hotel had not so promptly quenched the impulse to spend a night there".



Tio år senare såg Arras ut så här.....

Jag fortsätter min resa med Edith Wharton- mot Amiens.

Katherine Anne Porters samlade essayer

Hon blev 90 år gammal och fick ett rikt men ibland mycket hårt liv. Katherine Anne Porter var från Texas och hon föddes i Indian Creek år 1890. Mest känd är hon för sina novellsamlingar som måste anses vara moderna klassiker (och ja, det finns en del av henne i svensk översättning).

I min hand just nu har jag en tjock volym (över 500 fullmatade sidor) av Porters samlade essayer och där finns också ett par dikter. Det här är ingen bok man läser ut på en dag- inte ens på en vecka utan den ska avnjutas i små smakbitar. Jag förväntar mig heller inte att tycka om allt- men guldkorn lär det finnas i riktlig mängd- att vaska fram.

Boken är indelad i flera delar med författarporträtt och minnen, (några från Mexiko där Porter vistades under flera år). Intressanta är också hennes tillbakablickar på barndomen i "the Old South".

År 1965 skriver hon om modern amerikansk litteratur och är sur för att så många sydstatsförfattare glömts bort. Hon listar genast några av sina favoriter:

" Allen Tate: The Fathers, Robert Penn Warren: All the King's Men, Eudora Welty (Porter tycker om så gott som allt Welty har skrivit), Flannery O'Connor: The Violent Bear It Away, Glenway Westcott: The Pilgrim Hawk, Andrew Lytle: The Velvet Horn, James Purdy: Color of Darkness, Truman Capote: The House of Flowers och J.F. Powers noveller.

En av favoritförfattarna är engelska Virginia Woolf:

" Virginia Woolf was a great artist, one of the glories of our time, and she never published a line that was not worth reading. The least of her novels would have made the reputation of a lesser writer, the least of her critical writings compare more than favorably with the best criticism of the past half-century. "

I en mycket vass essay från 1950 skriver Porter om en dyster framtid:

"We are the proud possessors of rocket bombs that go higher and farther and faster than any ever before, and there is some talk of a rocket ship shortly to take off for the moon. (My plan is to stow away). We may indeed reach the moon some day, and I dare predict that will happen before we have devised a decent system of city garbage disposal."

I en fotnot till samma text hittar jag:

" *Fall, 1952. The hydrogen bomb has just been exploded, very successful, to the satisfaction of the criminals who caused it to be made.

Trudi Kanters minnen

Jag har ännu inte läst den här boken som har dragit segrande genom USA (mest tack vare Oprah Winfrey, tror jag). Det är en självbiografisk skildring av framför allt några år på 1930-talet och författarinnan var en modist från Wien. (Numera död sedan lång tid tillbaka). De här memorarena kom ut första gången år 1984 och glömdes sedan bort- men förlaget Virago nosade upp berättelsen och så gav man ut igen.

Trudi Kanter var av judisk börd och hon tvingades fly från sitt älskade Wien hals över huvud år 1938. Hon lyckades även med konststycket att få ut både maken Walter och sina föräldrar (man kom att bosätta sig i England så småningom).

Kritiken (det finns mängder skrivet om boken) har jag läst- och jag känner att jag också vill ta del av de här minnena. Kanter skriver ur hjärtat- och det är gott nog för mig. Nog är omslaget vackert?

Quim Monzo och kampen om ett språk

Isaac Bashevis Singer blev en gång tillfrågad varför han skrev på yiddish som man ansåg vara ett litet och döende språk. Hans svar blev: "Yiddish may be a dying language but it is the only language I know well. Yiddish is my mother language and a mother is never really dead."


Quim Monzo (f.1952) är en katalansk författare som skriver på katalanska, ett språk som kämpar för överlevnad.  Några av Monzos böcker finns i svensk översättning (utgivna på Alfabeta förlag) men de går bara att få antikvariskt (eller via biblioteken) idag. Monzo är annars en författare som blivit översatt till många språk - och för inte så länge sedan kom en ny novellsamling "A Thousand Morons" ut i England. Jag har aldrig läst något av Monzo och blir givetvis nyfiken. Hans noveller ska vara absurda och "mycket annorlunda".

Språken ska vi vara rädda om- vi ska värna dem så gott det går och Quim Monzo kommer att fortsätta skriva på katalanska. Det är jag helt säker på. Nu ser jag fram emot att få läsa "A Thousand Morons" för den har jag faktiskt beställt.

Så ytterligare några rader från den mexikanske antropologen Miguel León-Portilla:

When a language dies
The divine things
stars, sun and moon
the human things
thinking and feeling
are no longer reflected
in that mirror.

Låt ljusen få fortsätta att reflekteras, säger jag.

Tematrio: Vinter

Brrr, jag fryser när jag tittar ut och fryser gör jag när jag tittar på bilden ovan- men vintern är här för att stanna ett tag om man får tro meteorologerna. (Fast jag har sett krokusskott under snön- så det så- pilutta dig, kung Bore!)

Lyran hjälper till att hålla värmen uppe med nya utmaningar. (Det tackar vi för!).

Vinter var således ämnet och här är mina tre bidrag.

1. Sven Delblanc håller på att bli en bortglömd författare. Hur kunde detta ske, undrar jag som minns alla fina böcker som kom ut på framför allt 1970- och 1980-talen. "Vinteride" är från 1974 och den har handlingen förlagd till Delblancs eget Hedeby. "Två barn betraktar livets och den vuxna världens obesvarade gåtor". Tiden är 1939 och det är krig ute i världen. Delblanc var en gudabenådad författare och han förtjänar att läsas om och om igen.

2. Poesi.... vad vore livet utan dikt, säger jag och så väljer jag ut en nobelpristagare: Seamus Heaney. "Wintering Out" är från 1972 och i den hittar man en mycket känd dikt: den om Tollundmannen (här de sista verserna):



Tollundmannen. Muséet i Silkeborg, Jylland.

Something of his sad freedom
As he rode the tumbril
Should come to me, driving,
Saying the names

Tollund, Grauballe, Nebelgard,
Watching the pointing hands
Of country people,
Not knowing their tongue.

 Out here in Jutland
In the old man-killing parishes
I will feel lost,
Unhappy and at home.

3. Jag stannar i Danmark. Vintersagor av Karen Blixen (min utgåva är från 1960) är samling oförglömliga berättelser. En klassiker så god som någon.

Worpswede: Fritz Overbeck

Malerin vor der Staffelei

Fritz Overbeck (1869-1909) hörde också till "Worpswedegruppen"- han föddes i Bremen som ligger bara 25 kilometer från Worpswede. Som barn gick han ofta ut med sitt skissblock och det var helt klart vad hans passion var. Hans mor gjorde allt för att hjälpa honom till en konstnärsutbildning- trots ekonomiska svårigheter. På den tiden fick/måste man välja inriktning -om man ville måla porträtt eller landskap- Overbeck insåg  efter en tids fundering att det var naturen som lockade honom mest.

Till Worpswede kom han 1892 och precis som flera andra blev han förtrollad av landskapet.

"Und die grossen, leuchtenden Tage, die er malt, sind lauter Sonntage, und die Leute sind dann alle zu Hause oder in der Kirche und ruhen aus vom langen Wochenwerk. Die Blicke feiernder Menschen scheinen auf dieser weiten, kräftigen Natur zu ruhen und aus ihr herauszustrahlen."

(Rainer Maria Rilke)

 Han blev vän med Otto och Paula Modersohn och så hittade han sin stora kärlek. Hermine. Två barn fick han men Hermine insjuknade i TBC och år 1905 lämnade Overbeck Worpswede. Han släppte dock aldrig kontakten med Worpswedekolonin och en speciell vän hade han i Otto Modersohn. Hermine tillfrisknade men  den 9 juni 1909 drabbades Fritz Overbeck av en massiv hjärtattack. Han blev bara 39 år gammal.



Im März 

Klassikertips

Henry David Thoreau (1817-1862). Fotot är en så kallad daguerrotyp (1856). Jag är väldigt fascinerad av fotograferingens barndom....

Bokförlaget Natur och Kultur startade en serie med namn "Levande litteratur" år 1957 och den är i gång fortfarande så vitt jag vet- men flitigast var nog utgivningarna under 1950- och 1960-talen.

I den serien kan man hitta en hel del smått och gott - och bland annat finns Henry David Thoreaus "Walden" med och även Theodor Fontanes "Effi Briest". De gamla grekerna är också representerade och så här presenteras serien:

"Levande litteratur är en serie klassiker från skilda tider och kulturer, till största delen verk som tidigare inte funnits i svensk översättning eller inte varit tillgängliga i modern språkdräkt. Urvalet är inte begränsat till ren skönlitteratur utan upptar också memoarer, reseskildringar, verk från olika vetenskapliga områden etc.".

En lista på utgivningarna hittar man (via Wikipedia) HÄR. Nog finns det åtskilligt som lockar.

Underbara böcker på mitt läsbord

Det här är en verkligt fin bok om de första konstnärerna i Worpswede- den är lätt att läsa och har en bra kapitelindelning där varje konstnär (sex stycken i allt) får en introduktion- dessutom finns ett kapitel om landskapet (så säreget och vackert) och ytterligare ett om själva byn- Worpswede. Många illustrationer och jag hittade boken på ett nätantikvariat.



William Henry Hudson var född i Buenos Aires (1841) och han var en stor älskare av djur och natur. Han återvände till sina föräldrars hemland år 1874 och började skriva böcker om den natur han älskade. "A Shepherd's Life" är en fiktiv biografi om en man som heter Caleb- men egentligen skildrar boken män och kvinnor och natur i trakterna av Wiltshire och Hampshire. En blandning av fiktion, minnen och muntlig tradition och en modern klassiker. Den kom ut ffg 1910. W H Hudson dog 1922. En del av Hudsons böcker finns i svensk översättning- den senaste kom 1961.

I fjärran land och för länge sen / W.H. Hudson ; till svenska av Gustav Sandgren

• Hudson, William Henry: Far away and long ago. (originaltitel)

Stockholm : Natur och kultur, 1961

Svenska 322 s.

Serie: Levande litteratur, 99-0208799-X

Äntligen kom den så i lådan- Jenny Uglows biografi "The Pinecone" som handlar om en glömd arkitekt och visionär: Sarah Losh  från byn Wreay söder om Carlisle.

" The village of Wreay lies five miles south of Carlisle. Four country roads meet at the village green, shaded by trees, and across the way is the church. It looks like a small Romaneque chapel from northern Italy. What is it doing in this northern village, with the mountains of the Lake Districkt to the west and the Pennines to the east?"

Ja, inte är det lätt att välja vad jag ska börja med- dessutom är jag mitt uppe i Agnes Henningens självbiografi....

Beckett, Dostojevskij och Fatos Kongolis "The Loser"

Amanda Hopkinson på tidningen Independent ställer en fråga: Vilka albanska författare känner du till förutom Ismaël Kadaré? De flesta torde nog svara "ingen alls".

Den bäste representanten för modern albansk prosa idag anses annars Fatos Kongoli vara (enligt många). I Frankrike har han blivit flitigt översatt men nu finns även hans förstlingsverk "The Loser" i engelsk utgåva (utgiven på ett litet walesiskt förlag- Seren books). Jag har läst och jag är mäkta imponerad. Franska kritiker beskriver Kongolis stil som en blandning av Beckett och Dostojevskij- och ja- det är mörkt och dystert .

Albanien var länge ett av de slutnaste länderna i Europa- litet och bergigt låg det där intill Grekland och inte visste man mycket om det- (i alla fall inte jag)- men att det var en kommunistdiktatur och att det var Kina-troget (alltså inte Moskva-troget) och att det styrdes av en man vid namn Enver Hoxha- det kände många till. Så började mildare vindar blåsa över Europa och även Albanien öppnades. Det var då Fatos Kongoli kunde ge ut sin första bok: The Loser. Året var 1992.

Fatos Kongoli är matematiker (utbildad i Kina) och under många år fick han hålla tyst och iaktta och notera. "det fanns ingen marxistisk strategi för matematiker" säger han- så han "fick vara ifred som människa".

"The Loser" handlar om Thesar Lumi- han som är född invid en flod "in the looming shadow of the people's own cement factory, which produced more dust than it ever did cement". Boken inleds med en flykt- året är 1991 och nu kan man lämna Albanien om man har pengar och ork- många väljer att resa till Italien- så även Thesar men han går av båten innan den hinner lägga ut- han återvänder hem. Så berättar han sitt livs historia.

Thesars liv är ingen framgångssaga även om han får möjlighet att studera vid universitetet (trots att han har en farbror som flytt landet- detta är en stor skamfläck för hans familj) och kommer in i "högre kretsar" , det vill säga in i familjer som har stor politisk makt i landet. Här passar Thesar inte in och han känner sig inte väl till mods- det hindrar honom inte från att blir störtförälskad i den vackra Sonia- en kvinna som kommer att vara en mycket farlig och ödesdiger bekantskap för honom. Nej, det går inte bra för Thesar. I den här boken finns inga lyckliga slut och ingen glädje. Det gråa instängda livet väller fram genom sidorna- det går inte att leva "normala" liv i en diktatur.

" From first grade at school we'd had lessons in moral education, yet I don't remember any teacher ever explaining the meaning of hypocrisy to us."

"The Loser" ger en inträngande bild av livet i en diktatur- tristessen, bevakningen, åsiktsindoktrineringen, fattigdomen och uppgivenheten. Thesar har inte kraft att kämpa emot utan han väljer passiviteten och resignationens väg- livet flyr undan för undan. Han ser ljuset vid horisonten men han vet att han aldrig kommer att nå dit. På så sätt beskriver Thesar ödet för så många andra så kallade "Losers".

"It was my destiny to live a banal, mediocre existence in the mud and filth of a little town."

När den här boken kom ut i Albanien sålde den i stora upplagor- och nu finns den alltså också i engelsk översättning- en översättning som får mycket beröm för övrigt. Jag hoppas innerligt att det kommer en svensk översättning för en bok som denna borde många fler läsare få tillgång till.

Kvinnor runt Östersjön

Foto: Holger Ellgaard

Jag letade fram (via biblioteket) en så fin liten antologi - utgiven av En bok för alla år 1996- "Kvinnor runt Östersjön". Här kan man hitta författare från nio länder och man börjar i Blekinge och slutar på Falsterbonäset.

Här finns följande hoppfulla dikt av Anita Nilsson

om våren kommer
en blå liten häst
galopperande
rakt över Bottniska Viken
han vaknar
i solen och snön
gnäggar förtjust
och skrämmer
stora starka vintern

(från diktsamlingen "I stället för rapport" (Stockholm, Viva, 1985)

och man kan hitta en novell av Agnes Miegel 1879-1964 (Från Königsberg i Ostpreussen)- Agneta Henningsen skriver om ett möte med Georg Brandes. Lettiska och Estniska författarinnor är representerade- kot sagt- en mycket bra och spännande blandning. Ett fyrtiotal skribenter samsas om utrymmet på cirka 250 sidor.

Jag säger det igen-" En bok för alla" har verkligen gett ut så många fina böcker......

Wild Women Blues

I've got a different system
And a way of my own,
When my man starts kicking
I let him find another home.
I get full of good liquor
And walk the street all night,
Go home and put my man out
If he don't treat me right,
Wild women don't worry,
Wild women don't have the blues.

You never get nothing
By being an angel child.
You better change your ways
And get real wild.
I want to tell you something
I wouldn't tell you no lie,
Wild women are the only kind
That really get by,
'Cause wild women don't worry,
Wild women don't have the blues.

Ida Cox (1896-1967)

(Wild Women Blues är från 1924).



Man kan hitta dikten (och många andra) i "The Virago Book of Love Poetry" från 1998.