Ett möte i Köpenhamn

Målning av P S Kröyer (1900)

I "Liv och läsning" av Bo Bergman (1953, Bonniers förlag) berättar författaren om ett möte år 1912. Platsen var Köpenhamn och det var Henning Berger som förmedlade kontakten.  Med något darrande steg (tror jag i alla fall...) trädde så Bo Bergman in över tröskeln till Georg Brandes lägenhet- Brandes var då i 70-årsåldern , led svårt av åderinflammation och var därför sängliggande.

Brandes var ilsken över att behöva ha ont och spådde att när han väl en gång var död skulle läkarna givetvis ha hittat botemedlet för hans sjukdom- och han hade minsann inte tid att ligga här.

"Han suckade och väste, rev bland pulvren och flaskorna på nattduksbordet, och jag tänkte: i nästa ögonblick sopar han hela husapoteket i golvet som Döbeln vid Juutas."

Till Brandes kom man för att höra 'den store' prata för själv fick man inte en syl i vädret. Man fick bara klyva näbb när Brandes ville ha svar på frågor han ställde ( och han var inte egentligen intresserad av svaret, påpekar Bergman). En timme varade audiensn och då hade Bergman sällskap av Henning Berger , den danska författarinnan Agnes Henningsen och så en dam till vars namn blev bortglömt.

"Fru Henningsen var en blodfull "Fremtoning". Hon hade långa gants de Suède som Brandes kavlade ner så att han kunde kyssa armen".

" Som kåsör var han något enastående. Föredraget sprang i djärva hopp från det ena till det andra; man kom att tänka på "tigersprånget" som han brukade tala om när han skulle sätta igång med ett arbete. Litteratur och politik och skvaller, beskt och ekivokt och sentimentalt blandades om vartannat i hans oerhörda minne. Strindberg och Heidenstam var på tapeten liksom Staaff och Clemenceau, och så var det en frukost hos Bonnier och en bankett i Helsingfors och en dikt av Procopé och kvinnor som kunde skriva och kvinnor som kunde älska och idiotiska recensenter och hela presspöbeln- "krapylet" som han kallade den."

Så vill han att Bergman ska deklamera en dikt av Procopé- och det blev fiasko. Brandes övergick snabbt  till att prata om franska akademien och en invigningsceremoni han bevistat där.

"Med ett elakt leende i mungiporna skildrade han herrarna i gröna fracken, liknade dem vid papegojor och påfåglar."

Så var det slut på audiensen men Bergman mötte Brandes ytterligare en gång- då på "Det Kongelige" där man gav Julius Caesar med Johannes Poulsen i huvudrollen. I bänkraden bakom Bergman satt Brandes och Bergman ville gärna servera honom en artighet.

"- Ja det här var Shakespeares Ceasar. Nu väntar vi på professorns..--- Han svarade med några besynnerliga grimaser, vilkas betydelse övergick min fattningsgåva. Henning Berger som var med hjälpte mig att lösa gåtan så fort vi kommit ut på torget.

- Du förplumpade dig, sa han.
- Hur så?
- Du kallade honom för professor.
- Det är väl inget direkt skällsord.
- Jo, för honom. Vet du inte att han vränger ut och in på sig bara han hör den titeln?

----
Jag beslöt att hädanefter i möjligaste mån undvika stora män."