Levande svensk litteratur: 7

Mannen med den något bistra uppsynen är Albert Theodor Gellerstedt- författare och konstnär (berömd framför allt för sina akvareller och etsningar). Gellerstedt (1836-1914) valdes in i Svenska Akademien år 1901 och kom att sitta på stol nummer sju- och så småningom efterträddes han av Selma Lagerlöf.

Idag är väl Gellerstedt i det närmaste bortglömd men man kan hitta hans dikter på Project Runeberg. Däremot har jag inte hittat hans vackra, vemodiga skiss/berättelse " Vita blåsippor". Jag vill gärna återge större delen av den här. Det går inte att läsa utan att röras till tårar.

"Sådana hittar man icke alla dagar. Icke ens alla vårar och än mindre i alla lunder. Men de finnas. Jag har träffat på dem två gånger i mitt liv"-----

---" Men en vacker dag- det är nu bortåt sextio år sedan- skulle det dock beredas mig en stor överraskning. Bäst jag håller på att "karta" mig uppför en backe, full av mossiga stenblock, mellan vilka en och annan "fyrfota" (=ödla)  prasslade i det torra fjolårslövet, varsnade jag plötsligt tätt invid en av blomtofsar dignande stor sälgbuske en knippa snövita blommor. Vad var nu det? Skulle jag tro mina ögon, jag, som årligen , alltsedan jag upphört att krypa, genomforskat det där området! Min "kännarblick" märkte genast, att det icke kunde bli tal om vitsippor. Ett hastigt "förhör" med örtbladen lade tydligt i dagen, att det var vita blåsippor."----

----- "Jag skulle påträffa vita blåsippor en gång till- efter mer än tjugo års förlopp. Skådeplatsen var en helt annan. Det var i Stockholm.

De dryga tjugo åren hade, trots sina många och oväntade växlingar, lämnat mycket av det, som hos mig varit barnsligt, oberört. Men i de dagarna hade jag träffats av ödet med ett slag så drabbande hårt, att jag gick ut i staden utan att rätt veta, varthän mina steg skulle komma att föra mig. Jag kom omsider ut på Hötorget. Det var apriltider också nu, och en hop lantligt småfolk- gamla gummor och gubbar - stod där med sina små foror av vårgrönt och sippor, sippor i oändlighet. Överst på en av de blåa blomsterbäddarna märkte jag två oansenliga, hårt tillsnörda knippor av vita blommor. De voro tydligen enkom utlagda som särskilda rariteter. Det var verkligen vita blåsippor!

Ej skall jag ens försöka skildra det förunderliga intryck detta återseende gjorde på mig- just då. Men jag måtte ha köpt och hemfört de sällsynta vårförstlingarna och mera därtill.

Ty när jag längre fram denna märkliga dag tog den tyngsta börda jag någonsin burit: locket till vår förstföddes kista, för att själv fästa det på dess plats, hade den lille fått mycket vårblått och vårgrönt med sig. Och under hans ännu knubbiga, vaxbleka små händer lågo- liksom noga fasthållna- de två vita anemonknipporna. Det har gått en liten mansålder sedan dess; men några vita blåsippor såg jag icke mer till- annat än i tankarna.