Nedslag i ett glasbruk

Design: Simon Gate (fotot är taget av Holger Ellgaard)

Jag läser Sara Danius essaysamling "Husmoderns död" och hoppar lite hit och dit (det är så bra med just essaysamlingar, man behöver inte läsa i kronologisk ordning). Jag har fastnat i berättelsen om en glasservis som leder vidare till släkthistoria.

Sara Danius har en vacker glasservis, arvegods från farfaderns hem. Den består av ett tjugotal glas och två karaffer och den användes endast vid högtidliga tillfällen.

"Kuporna är tulpanformade och sjunker förnöjt mot bordet. Det speciella är den gröna accenten. Vinglasen har ett kort grönt ben, bara centimetern långt, och benet står i sin tur på en klar fot. Formen är mycket ovanlig."

Sara Danius forskar i glasens historia och så får hon till slut veta att de är designade av Simon Gate (1883-1945) som kom till Orrefors glasbruk år 1916. Glasservisen härrör sig förmodligen från 1930-talet -farfadern, disponent Danius, slutade sin anställning vid glasbruket år 1933.

Sara Danius berättar om servisen, om sin släkt och om Orrefors glasbruk (som numera är nedlagt). Glasbruket var en hierarkisk värld med en brukspatron högst upp och med hyttpojkar på botten. I början av 1930-talet verkade allt gå på räls för företaget men så kom den 24 oktober 1929 och den stora börskraschen. Stor turbulens uppstod och det dröjde flera år innan Orrefors åter stod på stadiga ben.

Vill man se bilder på Gates vackra tulpanformade glas får man kika i "Husmoderns död"- där finns också flera exempel på utsökt konstglas och en mycket intressant essay som har rubriken "Konstglasets modernism".

Nu hoppar jag vidare i läsningen och tänker fördjupa mig i en essay om George Sand.

Till skuggornas lov

Fujis skugga fyller upp molnen. Foto: Roger McLassus.

Junichirō Tanizaki var en japansk författare (1886-1965) och han skrev ofta om mötet och kontrasten mellan det västerländska och det japanska.  Många av hans böcker har blivit översatta till engelska och några också till svenska.

Den här essayen lockar mig- mycket i den sägs bygga på "wabi-sabi" en japansk världsåskådning som fokuserar på att vår tillvaro är obeständig- övergående.

"Det är ett begrepp som härrör från det buddhistiska förfäktandet av tillvarons tre kännetecken (三法印, sanbōin^?):

• icke-permanens
• lidande eller otillfredsställelse
• icke-själv "

(Källa: Wikipedia).

Dennis Jörnmark Callstam har skrivit mera om essayen i tidningen Kulturen.

Förlaget Ellerströms har gett ut. (2013).

Vad är en liten klassiker?

"Minor Classic" är ett engelskt begrepp och om detta och lite till kan man läsa i Olle Hammarlunds bok "Samtal på jorden".

Böcker är inte en färskvara- även om man kan tro det när man går in i en så kallad bokhandel av idag. (Nå, det finns förstås undantag). Hammarlund skriver så här: "Nu är den klassiska litteraturen som de odödligas himmel: dit kommer inte många, och de som väl kommit dit lever ett tyst och ensligt liv."

Definitionen på en "mindre klassiker" så: "benämning på ansedd författare eller ansedd bok som utan att räknas till de stora klassikerna dock har ett förblivande värde."

Så ger Hammarlund oss en del exempel: Strindbergs "Inferno" räknas som en klassiker men hans "Konsten att meta" är en mindre klassiker. Frank Hellers "Storhertigens finanser" bör också kunna räknas till de mindre klassikerna, anser Hammarlund.

"Många författare som tror sig skriva för evigheten finner intresset ta slut efter jul. --- Det är vanskligt med det eviga livet. Trava modet i hälarna har sina risker, ty modet ändras och vad som är konst i dag är okonst i övermorgon. Ragnar Josephson hade en gång en tänkvärd formulering: "Så paradoxala äro konstens lagar, att Odödligheten, högtidligt skildrad av en djupt filosofisk mästare, kan visa sig vara död, strax innan den blivit skapad, medan Tillfälligheten, liksom på lek fångad i de flygande lockarna, kan bestå för alla tider"

Så skrev alltså Olle Hammarlund år 1971.  "Samtal på jorden" var hans femte bok och andra essaysamling. På baksidan av bokomslaget läser jag:

OLLE HAMMARLUND
har skapat åt sig en egen genre i den svenska bokvärlden. Här är en mognad man som lekfullt hanterar överraskande kunskaper och generöst och självklart ger munter och tänkvärd information på en klar och genomskinlig prosa. Han är kvick och tankfull. Han är opretentiös och mänsklig, han är helt sig själv. Han kan läsas av alla. Och så detta sällsynta: han tål att läsas om.

Om drömda middagar och sillatåg m m

Simrishamns station (lånat foto)

Olle Hammarlund (1918-1976) var journalist och författare och under många år gladde han läsare i hela Sveriges land med framför allt essäer- eller kanske jag ska säga "essä-kåserier". Idag är Olle Hammarlunds böcker utgallrade från biblioteken och det enda jag lyckades hitta i "vanlig" bokhandel var hans bok om Fårö (Hammarlund var sommar-fåröbo).

I mina hyllor har jag ett par av hans böcker och jag vårdar dem ömt. Just nu läser jag "Samtal på jorden" som kom ut år 1971 och som ´har undertiteln "essayer och tankeflygningar".

Här kan man läsa om så vitt skilda ämnen som "valpvaka" (där "konsuln"sitter uppe en natt med sin valpande pudel Maja och drömmer och alla de pengar han ska få in vid försäljningen av dessa rashundar), man kan läsa om historiska middagar med Oscar Wilde, Karl XI, Johnson och Boswell och Sergel- och så skriver Hammarlund om sillatåget- det tåg som en gång gick mellan Simrishamn och Malmö med sill.

En sentimental resa hade anordnats någon gång i slutet av 1960-talet för att återuppliva det då sedan många år skrotade tåget. "I ångdoft och poffpoffpoff poffpoffpoff fördes en tåglast ivriga mamöbor med kaffe och korvsmörgåsar och ögonen glänsande av glädje och kanhända en tår av nostalgi genom det skånska sommarlandskapet till Simrishamn."

 En dragspelare följde med tåget och vagnarna var kompletta med de där gamla skyltarna "Nicht hinauslehnen och" spucken auf den Fussboden verboten". I Simrishamn möttes de resande av Barberare Perssons Oktett som gick före (i hornmusik och höga hattar) till anrika Hotell Svea. På hotellet bjöds sedan på sex sorters sill (och nubbe). Hammarlund avslutar med att konstatera att "stinsen satt med och hade mössan på".

Camille Flammarion (1842-1925) Foto:Eugène Pirou

Nu ser jag fram emot att få läsa eesayen "Flammarion flyger" (som handlar om Camille Flammarion och hans färd med luftballong. (Året var 1867). Flammarion kan jag nog få anledning att åerkomma till.

Djingis Khan, kvinnliga sjörövare och en hel del annat intressant

Han skriver om de bortglömda, historikern och författaren Henrik Höjer. Mycket sympatiskt, tycker jag och jag fastnade genast för den första essayen i den trevliga samlingen "En engelsk korsfarare hos Djingis Khan" (Albert Bonniers förlag, 2014). Nu hamnar läsaren mitt i 1200-talet och mongolerna är på stark frammarsch- Djingis Khan och hans söner (och sonsöner) hade lagt under sig stora områden och nu stod de mongoliska härarna bara några få mil från Wien. Man skrev sommaren 1242. Fredrik II av Österrike hade kommit till undsättning och den mongoliska styrkan drevs på flykten - man lyckades dessutom ta åtta mongoliska krigare och officerare till fånga. En av dem hade ett mycket avvikande utseende- han skulle visa sig vara europé, engelsman och så berättas en i det närmaste otrolig historia om ett mycket intressant och annorlunda människoöde.

Den fruktade: Djingis Khan (1162 c.a- 1227)

"Forskning kring mitokondriskt DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära hans gener, på grund av ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn under mongolernas räder, vilket skulle innebära att 1 av 200 människor härstammar från honom." (Wikipedia)

Djingis Khan har inspirerat till mycket.... (här den mest kända versen ur den så kallade "Härjarevisan" från studentspexet Djingis Khan.)

Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av
min Hermodskurs i mord.

Fast befolkningen i de länder som fick ta emot Khanen och hans ättlingar kunde förmodligen hålla sig för skratt under den tid det begav sig. Krigshärar av vad slag det vara månde är aldrig ett välkommet inslag i tillvaron.

En annan essay handlar om Anders Lindeberg- en man stod på tidningarnas förstasidor under 1830-talet. Han blev åtalad för majestätsbrott och dömd till halshuggning.

Anders Lindeberg (1789-1849)

I Aftonbladet den 19 juni år 1834 kunde man läsa:

Den för majestätsbrott åtalade Kapten Anders Lindeberg blef idag af Svea Hofrätt dömd "sig sjelf till straff och androm till varnagel, att mista lifvet genom halshuggning". Intet spår till oro röjdes i den dömdes ansigte. Med en stadig röst yttrade han, efter domens uppläsande endast: "Jag beklagar Kongl. Hofrätten."

Henrik Höjer har skildrat Anders Lindebergs historia i essayen "Mannen som inte fick bli martyr".

Om att stiga och falla

Fotot ovan är taget i Paris i oktober år 1863. Platsen är Marsfältet (det är där man numera kan hitta Eiffeltornet). Folk har samlats i stora skaror för att få vara med om något spännande och historiskt. En ballonguppstigning av sällan skådat mått.

Huvudpersonen var en man vid namn Félix Tournachon men han var mest känd under sitt alias "Nadar". Den stora ballongen på marsfältet kallade han "Le Géant" (jätten) och med den skulle han komma att göra flera uppstigningar. Den i oktober år 1863 blev lyckad men han hamnade strax utanför Hannover i Tyskland efter sjutton timmar i luften- vindarna var hårda och jag kan tänka mig att färden inte har varit alltför bekväm.

Jag har läst Julian Barnes essäsamling "Livslägen" - en kollektion av i allt tre betraktelser med en gemensam nämnare "lägen över marken". Barnes inleder med "Höjdens synd" och sedan går han vidare till fast mark för att slutligen landa i det som han kallar förlusten av djup. Den sista essayen är den avgjort mest berörande för här skriver Barnes om hustrun Pat som rycktes bort allt för tidigt och som lämnade honom ensam och utan livsdjup. En oersättlig förlust.

"De instrument vi råkar ha visar samstämmigt", skrev Auden om Yeats död, "att dagen då han dog var kall och mörk." Så mycket kan instrumentet säga om själva dagen. Men sedan då, längre fram? Visaren överger tavlan, termometern mäter ingen temperatur; barometrar sprängs av trycket. Livets ekolod är trasigt och man kan inte längre avgöra hur långt ner det är till bottnen." (s. 111)

Vad lyfter oss och vad får oss att falla? Det funderar man sannerligen på under läsningens gång och att de människor vi älskad djupt och innerligt är oersättliga- det kan även jag skriva under på.

Översättningen har gjorts av Mats Hörmark.

Katherine Anne Porters samlade essayer

Hon blev 90 år gammal och fick ett rikt men ibland mycket hårt liv. Katherine Anne Porter var från Texas och hon föddes i Indian Creek år 1890. Mest känd är hon för sina novellsamlingar som måste anses vara moderna klassiker (och ja, det finns en del av henne i svensk översättning).

I min hand just nu har jag en tjock volym (över 500 fullmatade sidor) av Porters samlade essayer och där finns också ett par dikter. Det här är ingen bok man läser ut på en dag- inte ens på en vecka utan den ska avnjutas i små smakbitar. Jag förväntar mig heller inte att tycka om allt- men guldkorn lär det finnas i riktlig mängd- att vaska fram.

Boken är indelad i flera delar med författarporträtt och minnen, (några från Mexiko där Porter vistades under flera år). Intressanta är också hennes tillbakablickar på barndomen i "the Old South".

År 1965 skriver hon om modern amerikansk litteratur och är sur för att så många sydstatsförfattare glömts bort. Hon listar genast några av sina favoriter:

" Allen Tate: The Fathers, Robert Penn Warren: All the King's Men, Eudora Welty (Porter tycker om så gott som allt Welty har skrivit), Flannery O'Connor: The Violent Bear It Away, Glenway Westcott: The Pilgrim Hawk, Andrew Lytle: The Velvet Horn, James Purdy: Color of Darkness, Truman Capote: The House of Flowers och J.F. Powers noveller.

En av favoritförfattarna är engelska Virginia Woolf:

" Virginia Woolf was a great artist, one of the glories of our time, and she never published a line that was not worth reading. The least of her novels would have made the reputation of a lesser writer, the least of her critical writings compare more than favorably with the best criticism of the past half-century. "

I en mycket vass essay från 1950 skriver Porter om en dyster framtid:

"We are the proud possessors of rocket bombs that go higher and farther and faster than any ever before, and there is some talk of a rocket ship shortly to take off for the moon. (My plan is to stow away). We may indeed reach the moon some day, and I dare predict that will happen before we have devised a decent system of city garbage disposal."

I en fotnot till samma text hittar jag:

" *Fall, 1952. The hydrogen bomb has just been exploded, very successful, to the satisfaction of the criminals who caused it to be made.

Bokälskaren Bo Bergman

Boken ovan finns att få i pocketutgåva via nätbokhandeln (annars finns inte så mycket i nytryck  lätt tillgängligt av Bo Bergman idag).

Det är med saknad jag nu ställer tillbaka Bo Bergmans essaysamling "Liv och läsning" (1953) i hyllan- men inte utan att nu återge lite av författarens tankar om böcker och just läsning.

"Bokälskaren läser sina böcker, och är det då så märkvärdigt om han har ett behov att kela med sådana som han sätter särskilt stort värde på? Han vill att papperet i dem skall kännas behagligt och han vill helst se dem bundna, alldeles som älskaren vill se den kvinna han älskar vackert klädd och den vän med vilken han tillbringar sina bästa stunder ärad och favoriserad framför andra. Den bok som lever och som man lever med blir en människa. Resten kan kallas inventarier."

---
"Hur många böcker läser man om? Inte många och inte alltid de yppersta. Liksom man i ett museum kan stå kall inför det stora fastslagna mästerverket och plötsligt hitta en liten undangömd duk, från vilken man endast med svårighet sliter sig loss, så kan man hitta en bok, en berättelse, en dikt som tycks skriven enkom för en själv och för den stund när man får tag i den- till den grad mystisk förefaller makten den utövar. Man kan mycket väl se att den har fel, men den bästa vännen är inte alltid den felfriaste. Boken och vännen ska bara komma i rätta ögonblicket för att vara riktigt välkomna."

Så citerar Bo Bergman Snoilskys rader som han sedan utvecklar vidare:

"Kära böcker, bakom titeln
alltid något finns hos er,
då hos människorna så ofta
utom titeln intet mer."

"Om det vore så väl ändå! Om böcker bara skrevs av folk som hade något att säga! Men bokmarknaden upptas av folk som vill prata och tycker om struntprat. De riktiga bokälskarna är mestadels epikuréer. Deras njutning är sällsam och hemlighetsfull. Den kräver tystnad, ensamhet och ro.--- Man söker inte samma sällskap vid femtio som vid tjugu år, men man kan söka olika sidor hos samma författare. Den som i ynglingaåren svärmar för den sentimentala Heine dyrkar som man satirikern och kvickhuvudet. Kärleksromenen avlöses av samhällsromanen, och när man tröttnat på romanerna har man i memoarlitteraturen åldringens finaste rus. Vilka utsökta njutningar göms inte här!"

"Allt föds och förgår, och ingenting är skröpligare än världsvälden. Det finns bara ett rike som aldrig kan kuvas. Det är visserligen ett rike av denna världen, men på samma gång står det över den, och det heter Illusionen. För detta rike är boken en tolk och symbol. Miljoner volymer kan konfiskeras och bombas och brännas på bål. Boken består.
Den skapande anden är odödlig."

Om geniets ödmjukhet

skriver Bo Bergman i en en av de flera essayerna i samlingen "Liv och läsning" från 1953. Främst ägnar han sig då åt Selma Lagerlöf (på fotot ovan är den unga Selma bara lite över 20 år). Man ser allvaret och koncentrationen i blicken.

Bergman tillhör beundrarnas skara : " Sagoberätterskan blev själv en saga. En halv legendfigur, en gammal vis vala som lockade människorna till sin drömvärld från "kalla, förtorkade ögons hån".

---
"Selma Lagerlöf var ett geni. Hon kunde inte undgå att märka det. Hur såg hon på detta faktum? En sommardag när det nya Mårbacka ännu inte var halvfärdigt satt jag vid en vägkant i Östra Ämtervik. En pojke kom förbi; han gick och småvisslade, med ett matknyte i handen. Jag frågade vart han skulle ta vägen.

- Te pappa, sa han.
- Var är din pappa då?
- Han arbetar på Mårbacka.
- Jaså. Då har du väl träffat Selma Lagerlöf?
- Nä. Hon ä inte där. Ho setter å dektar."

Selma Lagerlöf blev mycket folkkär och beundrad genom åren och ständigt prövade hon nya uppslag i sitt författarskap.

Bergman konstaterar vidare: "Hon visste mycket väl vad hon var värd; men när svenska folket också visste det, så fanns det ju inga skäl att uppträda i en sierskas gala annat än vid högtidliga tillfällen. I sitt dagliga umgänge utslätade hon sin personlighet- liksom tyvärr alltför mycket i sin korrespondens. "Det är så trevligt att prata med Selma", sa Albert Engström en gång vid ett akademisammanträde. "Hur så?" frågade hon. " Jo, för Selmas geni märks inte."

Den enklaste värld har sin världshistoria

   
                                                           

Bo Bergman (1869-1967) blev inte bara mycket gammal han bibehöll dessutom sin vitalitet nästan ända fram till slutet. Han satt på stol nummer 12 i Svenska Akademien från 1925.

I skiss/essäsamlingen "Liv och läsning"(från 1953) inleder Bergman med att rikta några ord till läsaren :" Minnet är en perspektivkonst även om det inte kan skryta med oändlighetsperspektiv, och den enklaste värld har sin världshistoria".

Under sitt mycket långa och mycket aktiva liv hann Bergman med att träffa ett otal litterära (och andra) personligheter. I essayen"Audienser" skriver han om två sådana möten- och då med de verkliga giganterna. Han börjar med Strindberg som år 1905 berättade för Harriet Bosse att: "i afton väntar jag hela Unga Sverige till mig: Henning Berger, Bo Bergman, Hjalmar Söderberg, Algot Ruhe, Gustaf Jansson, Albert Engström, v. Melsted". Strindberg bodde vid den här tiden på Karlavägen 40.

Bo Bergman hade alldeles nyligen blivit anställd vid Dagens Nyheter som recensent och Strindberg kastade sig över honom:

- Herr Bergman har skrivit en teaterartikel.
- Ja.
- Har ni träffat Ranft? Inte. Nå, då kommer han. Akta er. Säg mig, vad ska det där nya bygget (Nya Dramaten) tjäna till? Duger inte den gamla ladan? Är det förresten meningen att spela Strindberg?
- Det hoppas vi alla.....
- Vad gör baron Bonde? (Bonde var teaterns censor och inspektor.)
- Han läser igenom pjäser.
- Behövs han?
-Det skulle jag inte tro.
- Väck m'en!

Så flyttar sig hela församlingen in till Strindbergs arbetsrum och på arbetsbordet ligger Fritiofs saga.

-" Läser herr Strindberg den? frågade Hjalmar Söderberg som gick omkring och vädrade med sina sokratiska näsborrar.
- Jag tänker dramatisera den, sa Strindberg.
- Kan det vara något nöje? undrade Hjalle stillsamt.

Strindberg svarade inte, men han mulnade lätt. Han uppskattade Martin Bircks ungdom, men jag är inte lika säker på att han uppskattade författaren. "

Vem var då den andre giganten som Bo Bergman träffade? Jo, det var ingen mindre än Georg Brandes- men det tar vi en annan gång.....

I vinterns grepp

Kanske vill man inte läsa om vintern just idag när vinden viner och snöblasket slår mot fönstren och hunden vägrar gå längre än bara precis vad som är nödvändigt. Ändå lockas jag av Adam Gopniks essaysamling som tar upp många olika aspekter av just denna årstid. Gopnik skriver för The New Yorker men han växte upp i provinsen Quebec så han om någon vet nog vad vinter vill säga.

"To shiver, frozen amid icy snow
In the bitter blast of a horrible wind;
To run constantly stamping one's feet;
And to feel one's teeth chatter on account of
the excessive cold;.....

(Antonio Vivaldi- som tydligen skrev ett poem för var och en av sina musikaliska årstider).

Tim Adams har recenserat boken i The Guardian- läs HÄR.

Éire go Brách

Rubriken kan väl mycket förenklat översättas med "Irland för alltid". 

En annan essaysamling som jag bar hem igår från biblioteket var Stephen Farran-Lees och Ola Larsmos "Joyce bor inte här längre" som kom ut redan 1999 men som faktiskt finns i ny utgåva (Norstedts förlag).

Här serveras man dussintalet författarporträtt och intervjuer- moderna irländska författare och med prosa i fokus. Väldigt spännande läsning och givetvis är den här boken förtjänt av att få "modern-klassiker-status".

Jag fastnar i ett möte med Clare Boylan- Clare Boylan som gick bort alldeles för tidigt (2006) och som därför håller på att bli bortglömd.

Hon debuterade med boken "Holy Pictures" som kom ut 1983 och den blev ganska snabbt översatt till svenska (Helgonbilder). Romanen handlar om en ung flicka, Nan, som är på väg in i vuxenvärlden.

Jag citerar från essaysamlingen: " Att Helgonbilder var en lysande debut är något man genast förstår när man läser den. Vid sidan av uppväxtskildringen finns här också en fantastisk, skruvad absurdism, ibland underhållande, ibland hotfull."

"Room for a Single Lady" har handlingen förlagd till femtiotalet- en familj med tre döttrar och en mor som lever i en undanskymd tillvaro.

Clare Boylan började sin skrivande bana som journalist först för tidningen "The Irish Press" och sedan också "The Evening Press". Hon hade en mycket skarp penna och här ett citat från hennes dödsruna i tidningen The Guardian:

"Readers adored her, as much for the clever, evocative, erudite prose as the information within. Her articles were often wittily sardonic. For such a dainty, pretty woman, her capacity to pack a deadly punch in person as well as in prose was much admired. At a literary event in Dublin, she held an all-female audience in thrall as she picked apart the nature of relationships, between women, men and women and mothers and daughters, a recurring theme."

Sju romaner hann Clare Boylan skriva och ett antal novellsamlingar och även några antologier- bland annat en med titeln "Literary Companion to Cats" (Clare Boylan var kattälskare).

I Edith Whartons hemliga trädgård

Nu handlar förstås inte Per Wästbergs essaysamling bara om Edith Wharton men cirka 25 sidor får hon breda ut sig på trots allt. Idag blev det "jack-pot" på biblioteket och jag kom hem med både det ena och det andra och extra nöjd är jag alltså med den här essaysamlingen.

"Kvinnans väsen är ett stort hus med många rum: där är vestibulen som alla passerar på vägen in eller ut, salongen där man tar emot artighetsvisiter, vardagsrummet där familjens medlemmar kommer och går som de behagar. Men bortom det, långt bortom, finns andra rum vilkas dörrvred kanske aldrig vridits om; ingen känner vägen dit, ingen vet vart dörrarna leder, och i det innersta rummet, det allra heligaste, sitter själen ensam".

Edith Wharton

Inte visste jag att Wharton blivit nominerad till Nobelpriset- året var 1926. Nobelkommittén "fegade dock ur" och gav i stället priset till Grazia Deledda. Edith Whartons roman "The Custom of the Country" ansågs alldeles för cynisk.

Det finns en hel del av Edith Wharton i svensk översättning men mycket är gammalt och mycket har gallrats ut från våra bibliotek. Vill man göra sig en riktig bild av det här författarskapet måste man läsa på engelska. De flesta titlar finns i nya utgåvor. Jag funderar på att göra ett om inte djupdyk så i alla fall en mera ingående läsning av Whartons romaner (och självbiografien är jag intresserad av!).

Klassiker för nöjes skull

Trevlig titel på en essay-samling, tycker jag. Michael Dirda (f.1948) är litteraturkritiker på Washington Post och som sådan Pulitzerprisbelönad år 1993.

Han har skrivit flera böcker och han tycker om att hitta bortglömda författare (mycket sympatiskt). I "Classics for Pleasure" finns säkert mycket att inspireras av.

Under molnen

Jag sneglar, jag bläddrar och så fastnar jag- det blir en omläsning av Bengt Anderbergs "Under molnen". Jag tycker gott att man kunde ge ut Anderbergs essäer, romaner och dikter igen. Han var så otroligt beläst, så bildad och han inte rädd att säga ifrån heller. Rak kommunikation i sanning- här är ett exempel från sidan 22 i "Under molnen":

"Hur kan det komma sig att folk gillar sån helvetes jävla skit som amerikanska TV-serier? Och deras enfaldigt framtultande svenska imitationer? Pasolini har gett ett bra svar:

" Har man skapat en öken berövad all kultur, kan man i den sälja vad som helst. Ty i en sådan öken ter sig allting som mirakler". ---

--- "Snart blir alla författare överflödiga, snart kvävs den siste av vårt släkte i drivorna av syntetisk sand och torkar bort och försvinner ---"

O tempora o mores!

Yttrandet tillskrivs Cicero. (latin för o tider, o seder) - ett gammalt latinskt talesätt, genom vilket man beklagar sedernas förfall: Wikipedias definition).

Nej, allting var inte bättre förr- men kanske en del. Jag läser Dubravka Ugresics essay-samling "Thank you for not reading" och förundras en del och underhålles än mera. Humor lider hon sannerligen ingen brist på- och den humorn är skarp, bitande ironisk. Ibland får jag faktiskt stanna till för att hämta andan.

En av essayerna har titeln "Book proposal". Här får man lära sig att det inte är skrivandet av boken som är problemet för många - innan dess ska man (om man vill sälja sin produkt) skriva ihop ett handlingsförslag "book proposal". Det finns handböcker i denna konst.

"What is a succesful book proposal? One that gets the editor to read the manuscript. What is a really succesful book proposal? One that gets the editor to buy the book before it has even been written."

Det är själva betet liksom, förstår jag. Ugresic fortsätter och berättar om hur hon försökt sälja ett flertal klassiker med hjälp av dessa förkortade manus- tji fick hon. Ingen ville ha vare sig Ulysses eller Mannen utan egenskaper. Bättre gick det förstås med Den gamle och havet, skriver Ugresic- men då hade hon också betonat den ekologiska aspekten i det hela och "den gamle" stöptes om till att bli en ung tjusig homosexuell exil-kuban .....

Det ska fan vara författare, säger jag (som själv bara är en liten bloggare i det stora cyberspace) och fortsätter att läsa Ugresics bok så att "ögona blö'r".

En kvartett som man garanterat blir klokare av

Förutsättningen är förstås att man läser med eftertanke och att man inte glömmer vad man läst på studs. Här är fyra böcker som innehåller essayer, dikter, kommentarer, funderingar och utläggningar. I olika mängd. Till vänster i bilden Clive James stora verk "Cultural Amnesia" en bok som det tog författaren 40 år att skriva, enligt honom själv. Inte så konstigt för i den här samlingen ingår över 100 författarporträtt/essayer och det är en mycket uttömmande guide över 1900-talet i stort. Allt i alfabetisk ordning och mycket lätt att hitta och man fastnar än här - än där. En helt omistlig bok- och tyvärr kan jag inte se att den finns i svensk översättning. En litteraturälskarens Mecka är den . Åh, så mycken kunskap det ryms här.

Thomas Nydahl (vars blogg jag dagligen följer) är också en av dessa beundransvärda,  kunniga och inspirerande författare som det är en njutning att läsa. "Kulturen vid stupet" (2011) innehåller inte mindre än 14 essayer och inledningen slår an tonen - (jag har strukit under på flera ställen)- här några rader som jag tycker är mycket tänkvärda: "När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvids till politiska paroller utan praktisk betydelse. I stället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip."

 Daniel Hjorth har skrivit flera essaysamlingar- i min hylla har jag bland annat "Poesiens udde" som handlar om skalder och konstnärer på Falsterbonäset under hundra år. Här ligger tyngdpunkten på just dikt och kanske då mest diktens Falsterbo. "Det finns kanske ingen svensk ort utanför Stockholm som blivit så kvalificerat och rikligt hyllad i poesien." Vackra illustrationer blandas med likaledes skön poesi och berättelser om de "stora" poeterna som bodde här nere. Hjalmar Gullberg-sällskapet har gett ut.

Jag är också lycklig ägare till Bengt Anderbergs "Under molnen" (Bonniers förlag 1991) det är en samling texter- mest korta sådana om en mängd skiftande ämnen. "Fräckt, tänkvärt och roande" läser man på omslagets baksida. Jo, men visst. Den sista texten griper mig alldeles speciellt- den handlar om att lämna den här världen och det är en melankolisk betraktelse som går från ungdomens läsning av Keats (som Anderberg berusade sig med) och så till tornsvalornas flykt i sensommarkvällen.

"Plöstligt överväldigas jag av längtan efter andra rikedomar, regn, snö, storm! Min sista förtvivlan! Måtte jag få överleva den, så att jag kan dö utan bitterhet. Bara en handfull vatten som rinner bort."

Om essayer och deras inflytande på tankeflödet

Många löser korsord för att öva upp hjärnvindlingarna men jag tror att läsning av essayer är ännu mera nyttigt för tankarnas utveckling. Essayer skapar dessutom en enorm nyfikenhet och så blir det ofta resor av- visserligen i läsfåtöljen men dock....

Just nu är jag fördjupad i Per Holmers " Vår man på Aran"- och jag har hamnat i den nederländska staden Leeuwarden (och inte visste jag att författaren Oscar Levertin fått sitt namn härifrån). Dessutom lär jag mig att staden är födelseort för en mycket både känd (och kanske ökänd) kvinna- nämlingen spionen Mata Hari (egentligen hette hon Margaretha Geertruida Zelle).

Så går mina tankar till min barndoms godnattsagor. "Sagorna" lästes alltid av min far och han var kreativ när det gällde att hitta lämpligt (enligt honom då) högläsningsmaterial. Förutom de allra mest skräckfyllda HC Andersen -"fortaellingerne" serverades jag historier från Carl Grimbergs verk "Svenska folkets underbara öden" (Karl den XI:s död var en favorit och jag minns särskilt den detaljerade beskrivningen av kungens dödskamp, nedtecknat av Urban Hjärne). Det blev en del engelsk humor också- och så läste pappa från boken "Spionage" (H R Berndorff)- och gärna då om den mytomspunna Mata Hari (det är hon som syns ovan till höger på bilden).

Mata Hari (fotot är från 1906). Nog kan man förstå att hon tjusade en hel värld....

Så färdas Per Holmer vidare in i Belgien och berättar lite om staden Brügge och Georges Rodenbachs klassiker "Bruges-la-morte" (Det döda Brügge). I Brügge hamnade mina föräldrar år 1949 efter en kortare bröllopsresa till England. Det var inte någon bra tid att vara på tur i Europa- det var fortfarande ett öde landskap som mötte dem på många håll och i Brügge var det stopp i alla kanaler. Många gånger under årens lopp fick jag höra talas om hur det stank och hur eländigt det var just här. Det gjorde inte saken bättre att det enda man sålde på stadens torg då var stora porslinspottor (mycket passande, tyckte min pappa.) Idag är Brygge säkert en riktigt fin och välmående gammal stad.

"Bruges-la-Morte" har jag någonstans i mina hyllor- jag har inte läst den ännu men det kommer jag givetvis att göra. Jag hoppas också att den kommer i ny svensk översättning. (Den senaste är från 1904.....).

Nu går färden vidare och jag ska läsa om både Louis Paul Boon och Hugo Claus (den senare nog så aktuell nu i dagarna).

Alldeles nyöversatt och nyutkommet:  två berättelser av Hugo Claus: Sista bädden och En vandring i sömnen. Malexis förlag och översättningen är gjord av Per Holmer. (På min önskelista).

Den här boken kunde jag så klart inte motstå...

En essaysamling av Dubravka Ugresic. Inte översatt till svenska (vad jag kan se i alla fall). Korrigera mig om jag har fel.

" if Thomas Mann were writing nowadays, his books wouldn't even be published in the U.S. because they're not sexy enough". Det kan jag gott tro.

"Trädet som växer i Wales" och en "perfekt" cyklon

Det är titeln på en av essayerna i Per Wästbergs "Berättarnas öden" (som finns att köpa i billig pocketutgåva). Wästberg tillbringade en påskvecka under 60-talet hos författaren Richard Hughes och hans hustru Frances (hon var målarinna). Hughes bodde då i ett vitrappat hus vid Tremadogbukten i grevskapet Merioneth i Wales.

Dagarna ägnas mycket åt praktiska göromål och på skärtorsdagen far Wästberg och Hughes ut i en jolle - och det blåser upp till storm. Osökt kommer då samtalet in på Hughes kanske mest kända roman "In Hazard" - som har översatts till svenska- "Cyklonen". Romanen bygger på en verklig händelse och Hughes intervjuade officerare och besättning om deras upplevelser ombord på fartyget för handlingen utspelar sig just på ett skepp mitt under en osedvanligt svår storm.

Efter att ha läst den här essayen var jag tvungen att beställa "Cyklonen"- tack och lov fanns den på Malmö stadsbibliotek (där den hade undgått att bli nedmald till toalettpapper). När jag läste drogs tankarna ibland till den idag mera kända "The Perfect Storm" av Sebastian Junger.

 Det är en gastkramande, spännande historia som Hughes målar upp- hur det stora, fina fartyget "Archimedes" (en turbinångare på något över 9 000 ton) hamnar mitt i en av seklets allra värsta stormar (och klarar sig om än mycket "blåslaget").Handlingen är förlagd till år 1929 - Archimedes är på väg från New York till Honduras med både tobak och tidningspapper i lasten (en mycket olämplig last för stormigt väder, som det ska visa sig).

Den här boken är en bladvändare- och det är tidvis så ohyggligt spännande och otäckt att jag knappt vågar läsa... Hughes behärskar verkligen sitt ämne och det känns som om man själv befinner sig mitt i den här stormen.( Från onsdag till tisdag sträcker sig handlingen.)

"I samma ögonblick som han kom ut ur detta mörker, trängde vinden in i hans mun och höll på att kväva honom. Han försökte andas men det gick inte: något fränt och stickande hade fyllt hans lungor och kom honom att skaka av kväljningar när han försökte dra andan. Vinden svepte det kring honom i varma, oljestinkande pustar."----- "Kapten Edwardes och mr Buxton riktade sina ficklampor mot röken för att försöka upptäcka var den kom ifrån. Den tycktes komma från skorstenens nederdel. ---- Röken bolmade upp från ett stort, ovalt hål i båtdäck. Skorstenen var borta: den måste ha gått överbord för minst en timme sedan; men så hårt blåste stormen att Buxton däruppe på bryggan varken hade sett eller hört den gå!"

Jag konstaterar åter igen att essay-läsning är det allra bästa man kan ägna sig åt om man vill bli inspirerad till nya läsäventyr!