Kärlek och ensamhet i Japan: The Briefcase av Hiromi Kawakami

Hiromi Kawakami (f. 1958) är en japansk författarinna. Flerfaldigt prisbelönad och översatt till flera språk (dock inte till svenska).

Jag har läst hennes roman "The briefcase", en bitterljuv kärlekshistoria och också en historia om ensamhet och längtan.

Tsukiko är en medelålders kvinna som lever ensam, arbetar på kontor och har ett mycket alldagligt liv. Hennes dagar ser i stort sett likadana ut. Så, en dag, när Tsukiko äter middag på en bar i närheten av hemstadens järnvägsstation stöter hon på en bekant-

" His full name was Mr. Harutsuna Matsumoto, but I called him "Sensei". Not "Mr. or "Sir", just "Sensei"."

"Sensei" har varit Tsukikos lärare (i japanska språket) en gång för länge sedan- så träffar hon honom igen, nu efter så många år. Mötet ger upphov till en rad träffar och många middagar- de båda knyter an till varandra på ett alldeles särskilt sätt och så växlar årstiderna och med dem menyerna (man får en väldigt intressant inblick i olika (och som jag tror) och årstidsbundna maträtter.

"Sensei" och Tsukiko är båda ensamma själar som trots åldersskillnaden har mycket gemensamt. Långsamt, långsamt växer kärleken fram- men den bara anas- och den kommer aldrig riktigt till sin fullbordan heller. Den här berättelsen är mycket lågmäld och den tecknas i ljusa pasteller även om också vemodets grå slöjor omramar allt.

I korta kapitel med talande rubriker för Kawakami romanen framåt i handlingen- hon målar så fint och så känslosamt- och jag är helt betagen av hennes sätt att berätta. Det är i mångt och mycket också en lektion i "carpe diem" som vi får ta del av. Ta vara på ögonblicken för vem vet vad morgondagen har i sitt sköte. Ungefär så. Bokens slutrader (som jag inte tänker avslöja) är en uppvisning i vacker och poetisk prosa- och jag blir tårögd.

En dikt av Seihaku Irako (den kan man också läsa i boken):

In loneliness I have drifted this long way, alone.
My torn and shabby robe could not keep out the cold.
And tonight the sky was so clear
it made my heard ache all the more.

En vacker, sorglig och tänkvärd berättelse som stannar kvar långt efter det att man läst ut.