Sällsamma stjärnor

Liebessterne
Deine Augen harren vor meinem Leben Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen, Und der schwüle Traum liegt auf ihnen unergründet. Seltsame Sterne starren zur Erde, Eisenfarbene mit Sehnsuchtsschweifen, Mit brennenden Armen die Liebe suchen Und in die Kühle der Lüfte greifen.
	Else Lasker-Schüler Så har jag läst ut tredje delen i Emine Sevgi-Özdamars "Istanbul-Berlin trilogi"- den som nu har blivit översatt till svenska (tack vare Rámus förlag). De tidigare delarna får man läsa på tyska (del nummer två finns dock även i engelsk översättning). Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden.... titeln är (som synes ovan) tagen från en dikt av Else Lasker-Schüler. År 1971 drabbades Turkiet av en militärkupp som gjorde livet mycket besvärligt för många- och Emine Sevgi Özdamar tvingades bege sig till Tyskland för att få andas fri luft. Hon fick ekonomisk hjälp av en schweizisk vän och kunde bosätta sig i Väst-Berlin. Det var dock inte fråga om någon lyx-tillvaro. " Hunden skällde och skällde. jag teg och hörde mina tänder skallra. I den före detta fabriksvåningen var alla element avstängda, som vanligt på helgdagar och lördagar och söndagar. Och när sömmerskorna och strykerskorna på våningen under gick hem för helgen bredde kylan ut sig överallt i huset, även här på översta våningen där vi bodde sju personer". Så berättar Emine att huset tidigare hade haft andra hyresgäster- ett kollektiv som var lärjungar till Otto Mühl (jo, det här är 1970-tal, inte att förglömma)- man förespråkade bland annat att språket var ett maktmedel och därför skulle man återgå till primalskrik. Alltså samtalade man inte utan man skrek. "Således hade deras skrikande andedräkter i den före detta fabriksvåningen under de kalla lördagarna och söndagarna varit ännu längre än mina sju vänners--" Nu var kollektivet vräkt och så har nya hyresgäster kommit- och här bor nu också Emine. Boken är mestadels skriven i dagboksform och det är en intressant skildring av en tid som inte kommer igen. Under 1970-talet var ju Berlin en delad stad och för Emines del vållar detta alldeles speciella problem- det som är åtråvärt för henne finns nämlingen i Öst-Berlin- och det är teatern, drömmen att spela Brecht hägrar med stor intensitet och Emine är en mycket passionerad kvinna- hon ser till att drömmarna blir verklighet. Lösningen blir pendling- fram och tillbaka varenda dag- mellan väst och öst- och under vissa perioder lyckas hon att få visum (som vara i tre månader åt gången och då får hon inte åka in i väst). Bostad blir ett bekymmen men hon hittar människor som vill hysa henne under den tid som behövs. Jag fängslas av de här tillbakablickarna på en tid som känns både avlägsen och ändå mycket nära- det är 1970-talet i ett nötskal- framför allt stämningsmässigt. Dessutom bjuds man på inblickar i teaterns värld och även nutidshistoria lyser till på sidorna då och då. Mest av allt är det hela dock en skildring av en ung kvinnas utveckling och hennes färd mot ett nytt liv och en ny tid. Den delade staden Berlin under 1970-talet, den tidens historia, den passionerade unga kvinnan från ett främmande land- och det rappa sättet som hon skildrar sin tillvaro på- allt gör detta till en bok som länge kommer att stanna kvar i mitt medvetande. Jag hoppas att "Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden" ska få många läsare.