Bokälskaren Bo Bergman

Boken ovan finns att få i pocketutgåva via nätbokhandeln (annars finns inte så mycket i nytryck  lätt tillgängligt av Bo Bergman idag).

Det är med saknad jag nu ställer tillbaka Bo Bergmans essaysamling "Liv och läsning" (1953) i hyllan- men inte utan att nu återge lite av författarens tankar om böcker och just läsning.

"Bokälskaren läser sina böcker, och är det då så märkvärdigt om han har ett behov att kela med sådana som han sätter särskilt stort värde på? Han vill att papperet i dem skall kännas behagligt och han vill helst se dem bundna, alldeles som älskaren vill se den kvinna han älskar vackert klädd och den vän med vilken han tillbringar sina bästa stunder ärad och favoriserad framför andra. Den bok som lever och som man lever med blir en människa. Resten kan kallas inventarier."

---
"Hur många böcker läser man om? Inte många och inte alltid de yppersta. Liksom man i ett museum kan stå kall inför det stora fastslagna mästerverket och plötsligt hitta en liten undangömd duk, från vilken man endast med svårighet sliter sig loss, så kan man hitta en bok, en berättelse, en dikt som tycks skriven enkom för en själv och för den stund när man får tag i den- till den grad mystisk förefaller makten den utövar. Man kan mycket väl se att den har fel, men den bästa vännen är inte alltid den felfriaste. Boken och vännen ska bara komma i rätta ögonblicket för att vara riktigt välkomna."

Så citerar Bo Bergman Snoilskys rader som han sedan utvecklar vidare:

"Kära böcker, bakom titeln
alltid något finns hos er,
då hos människorna så ofta
utom titeln intet mer."

"Om det vore så väl ändå! Om böcker bara skrevs av folk som hade något att säga! Men bokmarknaden upptas av folk som vill prata och tycker om struntprat. De riktiga bokälskarna är mestadels epikuréer. Deras njutning är sällsam och hemlighetsfull. Den kräver tystnad, ensamhet och ro.--- Man söker inte samma sällskap vid femtio som vid tjugu år, men man kan söka olika sidor hos samma författare. Den som i ynglingaåren svärmar för den sentimentala Heine dyrkar som man satirikern och kvickhuvudet. Kärleksromenen avlöses av samhällsromanen, och när man tröttnat på romanerna har man i memoarlitteraturen åldringens finaste rus. Vilka utsökta njutningar göms inte här!"

"Allt föds och förgår, och ingenting är skröpligare än världsvälden. Det finns bara ett rike som aldrig kan kuvas. Det är visserligen ett rike av denna världen, men på samma gång står det över den, och det heter Illusionen. För detta rike är boken en tolk och symbol. Miljoner volymer kan konfiskeras och bombas och brännas på bål. Boken består.
Den skapande anden är odödlig."