Hedvig Elisabeth Charlotta- målad av Roslin.
Jag har läst Anna Laestadius Larssons "Barnbruden" som handlar om den stackars Hedvig Elisabeth Charlotta som giftes bort som 15-åring med Gustav III:s bror Karl. Boken är första delen av en trilogi. Det är underhållningslitteratur och författarinnan skriver också i efterordet att hon har tagit sig en hel del friheter med materialet för att skapa en god historia. Jag är inte rätt person att skriva om den här typen av bok för egentligen gillar jag inte genren utan föredrar i allmänhet faktaböcker när det gäller just historia. Jag kan dock ana att den här romanen kommer att bli populär och omtyckt av många.
Den stora behållningen för mig är den nyfikenhet på huvudpersonen som väcktes under läsningens gång. Kvinnorna har så gott som alltid hamnat i skuggan av männen genom tidernas lopp. Om Gustav III har det skrivits spaltmeter och i något mindre mån har också pennorna löpt vad gäller Hertig Karl och hans utsvävningar.
Det kändes därför befriande att läsa något som var skildrat från kvinnoperspektiv- men så särskilt upplyftande blev det givetvis inte.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara att tvingas bli bortgift med en främling och fara till ett vilt främmande land med vetskap om att "nu får jag aldrig träffa min familj mera". Nya seder, nya bruk och så dessutom förväntas det att man ska vara avelsko. Stockholm vid den här tiden var ett snuskigt gytter av fattigdom och elände. Farsoter härjade med jämna mellanrum- rödsot, smittkoppor och annat vidrigt. Boken innehåller många mycket ingående beskrivningar på "äckligheter" och det sparas inte på kroppsvätskor av alla de slag. Man bör inte läsa när man äter, sägs det ju - och här gäller den devisen mer än någonsin.
Slottet i Eutin (Eutin ligger inte så långt från Lübeck. Det var just från Eutin som Hedvig Elisabeth Charlotta kom- en liten och idyllisk plats.
Väldigt intressant att få veta var att det finns omfattande dagboksanteckningar skrivna av Hedvig E C. Dessa dagböcker sträcker sig från 1775-1811 och de har getts ut i olika omgångar senast under 1940-talet. Verket är omfattande och det är skrivet i brevform. Här kan man se ett litet utdrag - året år 1806 och det är en födelsedagsfest som skildras (obs: originalet är författat på franska).
Hedvig Elisabeth Charlotta överlevde sin man med bara några månader. Så här löd hennes dödsruna från 1818:
Den Stormäktigska Enkedrottning och Fru, Fru Hedvig Elisabeth Charlotta, Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning, boren Hertiginna till Schleswig-Holstein &c.&c. afled stilla och saligen här på Kongl. slottet i en ålder av 59 år efter en långvarig sjuklighet, samt slutligen ett kort och häftigt anfall af krampaktig beskaffenhet, Lördagen d. 20 Juni, kl 4 om morgonen, Hans Maj:t vår Allernådigste Konung, Hennes Maj:t Drottningen, Deras Kongl. Högheter Kron-Prinsen och den Kongl. Prinsessan, Rikets nu församlade Ständer, samt alla Kongl. Maj:ts trogna Undersåtare till den bittraste sorg och afsaknad.
Mera om dagböckerna finns att läsa här (Tidskriften Populär Historia).
.JPG)
3 kommentarer:
Så roligt att läsa ditt inlägg om HEC (får man förkorta henne så?). Jag håller med dig vad gäller faktaböcker och historia, men någon gång ibland faller jag till föga och läser dem. När jag läste historia och skrev min B-uppsats använde jag HEC dagböcker flitigt som källa. Det är fascinerande läsning. Hon var en dam med skinn på näsan och inte rädd för att skriva vad hon egentligen tyckte och tänkte. 1980 gav förresten Rune Pär Olofsson ut en liknande roman där HEC var huvudpersonen.
jag tycker faktiskt att det är spännande att läsa historiska romaner ibland och att kolla fakta. senast läste jag Hilary Mantels roman om Cromwell och det var helt fascinerande.
Mimmimarie: Intressant med din uppsats och HEC. Jag skulle själv gärna vilja läsa någon av hennes dagböcker. Tur att hon hade skinn på näsan för det behövdes i den miljön hon vistades i, tror jag. Rune Pär Olofssons bok finns säkert i magasinerat skick på biblioteket (han är väl ganska bortglömd idag- men var otroligt populär på 70-talet. Tack för tipset! Jag ska leta.
Mrs C: Jag är som sagt inte så förtjust i genren men jag förstår att Hilary Mantel skriver på ett tilltalande sätt. Jag har lite svårt för hennes stil, tyvärr (och Cromwell gillar jag inte heller- vare sig Thomas eller Oliver). Då blir det inte lätt :-):-)
Skicka en kommentar