Laterna magica

 Foto: Andreas Praefcke

På bilden en så kallad laterna magica- föregångare till de mera moderna skioptikonapparaterna.

Under helgen som gick var det alltså kulturnatt i Uppsala och det fanns hur mycket som helst att se och lyssna på. Då blev det till att välja och koncentrera sig på sådant man verkligen kände det där extra för. Väninnan och jag bestämde oss för en kortfilmskavalkad på Slottsbiografen på Nedre Slottsgatan.

Det blev en timma av nostalgi för mig och även om jag inte har upplevt stumfilmens barndom har jag ändå starka minnen av genren. En gång under femtiotalet var jag en liten tös med långa flätor som hade en mycket snäll far. Denna snälle far tog mig med på matinéer så gott som varje söndag och i dem spelade ofta Charlie Chaplin en huvudroll (han var pappas favorit) - Buster "stenansiktet" Keaton och Helan och Halvan var andra storheter som for fram där på filmduken.

Slottsbiografen i Uppsala är en bio med anor- här satt Ingmar Bergman en gång i sin barndom och tittade på film och salongen (som i dag är nyrenoverad) är fylld av atmosfär. Nu trängde vi oss också in bland alla andra stumfilmsentusiaster, sjönk ner i våra stolar och lät mörkret omsluta oss. Fram till scenen kommer då pianisten (Edward von Past) - han tänder en liten lampa och så sätter filmen igång med ett fantastiskt pianoackompanjemang. Chaplin föreställde en fånge på rymmen och en stackars emigrant (i olika filmer). Eftersom filmerna var stumma blev agerandet extra koncentrerat på mimik och kroppsspråk över huvud taget. Chaplin var mästarnas mästare i bådadera.

Och så var det musiken.... åh, säger jag bara. Han kunde verkligen spela, Edward von Past. Vi kände oss som förflyttade till filmens barndom- som om vi befann oss i en salong under början av förra seklet. Underbart! Musiken var ju så oerhört viktig för att få fram alla nyanserna i filmen, för att spegla händelseförloppet.

Tiden bara rann iväg och vi glömde den och vi glömde rummet. När lamporna så småningom tändes var det med stor saknad vi lämnade lokalen och vi vet båda att vi kommer att bära med oss den här stunden för evigt. Vi hade verkligen gjort en av de allra bästa tidsresor man kan göra.