En pretentiös titel - och jag har aldrig varit (mer än som allra hastigast) i den här delen av Tyskland. Det blir därför lånade foton och inspirationen hämtar jag från en av de många mycket påkostade broschyrer (kataloger, snarare) jag hämtade på turistmässan i Malmö.
Man måste börja någonstans och varför då inte i hamnstaden Rostock- dit kommer man oftast allra först om man väljer att ta till exempel en färja från Trelleborg. Den gamla hansastaden har mycket att bjuda resenären på.
Säg Rostock och säg litteratur så blir nog svaret Walter Kempowski. Här ovan ett minnesmärke över denne stadens store son, som levde mellan 1929 och 2007. Kempowskis roman "Tadellöser och Wolff" finns i svensk översättning och det är nog den enda av hans böcker som finns på vårt språk. Beklagligtvis, måste jag säga. "Tadellöser och Wolff" hörde för övrigt till en av mina största läsupplevelser år 2011.
"Das Einzige, was mich am Tod wirklich traurig macht, ist, dass man als Toter keine Musik mehr hören kann.“ (Walter Kempowski).
En annan författare med stark anknytning till Rostock är Erich Kästner. I Rostock väcktes Kästners stora kärlek både till litteraturen och till en kvinna- Ilse Julius. Erchs och Ilses vägar skildes dock åt och över detta diktade Kästner så här:
Als sie einander acht Jahre kannten
(und man darf sagen sie kannten sich gut),
kam ihre Liebe plötzlich abhanden.
Wie andern Leuten ein Stock oder Hut.
Sie waren traurig, betrugen sich heiter,
versuchten Küsse, als ob nichts sei,
und sahen sich an und wussten nicht weiter.
Da weinte sie schliesslich. Und er stand dabei.
Er sagt, es wäre schon Viertel nach vier
und Zeit, irgendwo Kaffee zu trinken.
Nebenan übte ein Mensch Klavier.
Sie gingen ins kleinste Café am Ort
und rührten in ihren Tassen.
Am Abend sassen sie immer noch dort.
Sie sassen allein, und sie sprachen kein Wort
und konnten es einfach nicht fassen.
(Dikten heter "Sachliche Romanze).
Det finns en hel del av Erich Kästner att läsa på svenska- både dikt och prosa. Romanen "Fabian- berättelsen om en moralist" (från 1931) kan jag verkligen rekommendera. (Den hamnade för övrigt på Hitlers bokbål i maj 1933 och Kästner var närvarande.)
"År 1933 brändes mina böcker i Berlin på den stora platsen bredvid Statsoperan med sorgligt högtidlig pompa av en viss herr Goebbels. Tjugofyra tyska författare, som symboliskt skulle utplånas för alltid, ropade han triumferande upp med namn. Jag var den ende av de tjugofyra, som hade kommit personligen för att bevittna denna teatraliska fräckhet.
Jag stod framför universitetet, inkilad mellan studenter i SA-uniform, nationens blomma, såg våra böcker kastas in i de flammande lågorna och hörde den lille slipade lögnarens drypande tirader. Det rådde begravningsstämning i staden. Huvudet på en sönderslagen byst av Magnus Hirschfeld satt på en hög stång, som svängde hit och dit över den tysta människomassan. Det var vidrigt."
Erich Kästner
I Rostock finns ett "Literaturhaus" (Peter Weiss-Haus). (lånat foto).
En annan författare med anknytning till Rostock är Fritz Reuter (Reuter fick sin utbildning vid Rostocks universitet). Fritz Reuter är mest känd för sin roman "Livet på landet" (senaste svenska utgåva är från 1978).
.JPG)
4 kommentarer:
Undrar vad det var med hans litteratur som gjorde att han hans böcker brändes? Jag har stått vid platsen för bålet utanför Humboldtuniversitet i Berlin där det nu finns ett underjordiskt minnesmärke med tomma bibliotekshyllor. Ganska mäktigt.
Intressant.
Mimmimarie: Kästner var pacifist och det ansågs "otyskt" under nazisttiden. Jag förstår att monumentet över de brända böckerna måste ge märken i själen när man tar in det.
Hannele: Jag reser en bit varje dag med hjälp av kartor och broschyrer- det väldigt vackert och fascinerande landskap (och delstat).
Mer om Fabian här:
http://www.dixikon.se/bloggarna/erich-kastner-fabian/
Skicka en kommentar