Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne

Under helgen som gick var det kulturnatt i Uppsala. Gator och torg fylldes av dans och musik och överallt i stan ordnades det med kulturella aktiviteter (mera om en av dessa senare). Efter ett tag kände väninnan och jag båda att vi började bli slitna i öronen av alla ljud (och en del oljud) så vi drog oss tillbaka en stund för att söka lite stillhet på Uppsala gamla kyrkogård. Här finns många kända gravar och den första vi stötte på var ingen mindre än Gustaf Frödings. Vi stannade till en stund i andakt.

Du skall ej tro att lifvet dör i döden,
nej långa, långa, evigt unga öden,
om hvilkas slut ej någon aning vet,
vi genomlefva i lycksalighet.

I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarskogen af kristall.

(Från dikten "Balen" av Gustaf Fröding)

Strax intill vilar Lotten von Kraemer som idag är ganska bortglömd som författarinna men desto mer ihågkommen som instiftare av samfundet "De nio".

 

 

 Lotten von Kraemer (1828-1912)