tisdag 10 juli 2012

Elisabeth Vigée-Le Brun: Memoarer

Självporträtt med den älskade dottern från 1786

När hon var 15 år gammal var hon redan välkänd, vid 17 års ålder började hon sin karriär som porträttmålare i stor skala (uppdragsgivarna kom från adel och överklass) och vid fyllda 20 hade hon etablerat sig som hovmålare. Hon gjorde en lysande karriär- Elisabeth Vigée-Le Brun (1755- 1842) och hon eftersöktes inte bara i Frankrike utan över hela Europa.

Marie Antoinette (avporträtterad år 1783).

Elisabeth Vigée-Le Bruns självbiografi är skriven i brevform och består av två delar. Den första delen (som är den huvudsakliga) riktar sig till prinsessan Kourakin och en mindre del av memoarerna är nedtecknade till hertiginnan Potocka. Jag har läst på engelska men det finns en svensk översättning (som dock är mycket gammal).

År 1775 gifte sig Elisabeth med Jean-Baptiste Le Brun- även han konstnär (men också konsthandlare). Äktenskapet var inte särskilt lyckligt och Elisabeth skriver så här: "A woman can be happy without a husband, without a family and without passion." Två döttrar föddes men bara en av dem levde till vuxen ålder. År 1789 bröt franska revolutionen ut och Elisabeth tvingades att fly hals över huvud tillsammans med sin dotter och dennas guvernant. Det var en flykt som gick via Lyon till Italien och som skulle bli början på en mycket lång utlandsvistelse (väl över 10 år) och många var de länder och de städer som Elisabeth lärde känna under den här tiden.

Som duktig och erkänd konstnärinna hade hon inga bekymmer vad gällde försörjningen- Elisabeths porträtt var erkänt skickligt utförda och hon hade också de rätta kontakterna med furste- och kungahus över hela Europa. Elisabeth Vigée - Le Brun  var en mycket stor realist och några romantiska grilller led hon inte av- därför klarade hon sig också mycket bra på sina färder kors och tvärs över kontinenten.

Till Rom anländer hon i slutet av november 1789 och hon hänförs direkt av den gamla staden men irriterar sig på dålig inkvartering (hon är otroligt känslig för oljud) "the most difficult thing to find in Rome is a place to live" skriver hon resignerat i sina anteckningar.

"Rome is like no other town in the world; even without the pleasures afforded by polite society one could be blissfully happy there. Merely walking around the walls is a joy; one never grows weary of seeing the Coliseum, the Capitol, the Pantheon-----" Mötena med den tidens "kändisar" är många och Elisabeth delger gärna sina åsikter - mångordigt. Det är lite som att läsa en "bättre" skvallertidning ibland. I Rom målar hon av Lady Hamilton, ("Lady Hamilton had very little wit" blir ett av omdömena).

Färden går vidare i Italien och sedan till Wien (som hon älskar och tillbringar nära tre lyckliga år i)- sedan far hon till Ryssland via Prag och därefter Preussen. I Sankt Petersburg träffar Elisabeth en åldrande Katarina den stora som inte vill bli avporträtterad ("jag är för gammal", säger kejsarinnan). Nu är året 1795 och "All in all, Saint Petersburg transported me back to the time of Agamemnon, as much by its grandiose buildings as by the costumes of its people, which greatly resembled the dress of that era". Det är en orolig tid i Ryssland- under Elisabeths vistelse där dör Katarina och hennes son Paul I efterträder henne på tronen.

Paul I - porträttet målat av Stepan Shchukin

Om Paul den I har Elisabeth mycket att säga: " Paul was incredibly ugly. He had a pug nose and a huge mouth full of very long teeth which combined to make his head look like a skull."-- " He was neither fat nor thin, neither tall nor short; and although his person was not lacking in elegance, his face was very easily caricatured."

I Ryssland blir dottern förälskad och trots moderns protester och ogillande gifter hon sig och så bryts ett gott och kärleksfullt förhållande för alltid. Det är sorglig läsning och Elisabeth känner bitterhet hela livet.

Återkomst till Frankrike- men sedan igen nya resor (bland annat till England och Schweiz) avslutar den här otroligt intressanta självbiografien. (Jag skulle kunna citera hur mycket som helst....). Elisabeth Vigée- Le Brun visar sig vara inte bara en oerhört duktig konstnärinna- hon är också en god författare och det hon skriver har både flyt och djup. (Och visst och sant- en del skvaller och framför allt åsikter i mängd också men det kryddar bara anrättningen). En självständig och stark kvinna träder fram på sidorna- och ett är säkert- för Elisabeth Vigée-Le Brun var konsten allt. Hon vigde sitt liv åt den och allt annat och alla andra fick stå åt sidan- så har hon också blivit odödlig och nu ska flera av hennes verk visas på Nationalmuséum i Stockholm i höst. Den utställningen ska man inte missa om man bor i närheten.

Och.... varför inte ge ut Elisabeth Vigée-Le Bruns memoarer på nytt (i svensk översättning)?






3 kommentarer:

lustigkulle sa...

Efter den här recensionen MÅSTE jag bara skaffa boken - och se utställningen i Stockholm!

Jenny B sa...

Så bra boken verkar! Jag minns när vi läste om henne i konstvetenskapen. Det är fantastiskt att höra att hon dessutom var så skarpsynt och kunde formulera sig. Tack för tipset!

Ingrid sa...

Lustigkulle: Det är en bok som innehåller så otroligt mycket- och ger en så fin bild av 1700-talet (framför allt)- må vara att Vigée-Le Brun mest rörde sig i de övre skikten men dock.

Jenny B: Det är en mycket bra bok, verkligen. Elisabeth Vigée-Le Brun hade så många talanger- måla kunde hon, sjunga och skriva... en del får allt....