De här två fick också följa med mig hem

"Mitt" lokala bibliotek är inte så välsorterat just nu men nyförvärven kommer in och ställs på hyllor och i snurror undan för undan- några månader till får vi stå ut, vi som väntar på ett fullsorterat "bokupplag". Det är bara att se glad ut och låna det som finns att få tag på.

Björn Ramel är läkare och han skriver ofta i Sydsvenskan. Jag brukar läsa hans inlägg och minns att han skrev om bland annat TBC för något år sedan. Det är en sjukdom som börjar komma igen- medicinerna är gamla och bakterierna börjar bli resistenta. Jag hann läsa att i det värsta tänkbara scenariot är vi snart tillbaka till den hemska dödliga farsot som skördade så många liv (bland annat mina morföräldrars) under första delen av förra århundradet. Den här boken känns som ett viktigt inlägg i debatten om antibiotikan och framför allt missbruket av den. Obehaglig och skrämmande läsning- men mycket nödvändig.

Verkligheten är ofta mera intressant än dikten och Ferdinand von Schirach skriver om brott/rättsfall i sin bok (som är en av flera på samma tema). En kort och rappt skriven bok, föreställer jag mig. Däremot tror jag inte att jag kommer att hamna i ett lyckorus av läsningen (som en av recensenterna tydligen gjorde).

Poesi från ett litauiskt nittonhundratal

Äntligen har jag den här vackra lilla boken i min hand. Ett lån från Malmö stadsbibliotek. Här får man lära känna cirka tjugo samtida litauiska poeter (några av dem har skrivit från exilen). Ett långt och innehållsrikt förord får man på köpet och i slutet på boken också en beskrivning av poeterna och deras liv/öden.

Genast fastnar jag för Janina Degutyté (1928-1990) och hennes dikt "Bärnstenar"

(Lånat foto)

Himlavalvet öppnar sig som havet-

Ut seglar fullmånen som en bärnsten.

Natten ropar i fältens tystnad

Förvånad och yr av det vackra.

------

O människohjärta! Som havet och himmelen är du!

Så mycket klarhet finns i ditt djup!

Den mörka brusande vågen

Lyses upp av uppspolade bärnstenar.

Översättning och tolkning: Anna Harrison


Janina Degutytés liv var svårt. Hon var sjuklig och förlorade tidigt en stor del av sin familj. Modern var svårt alkoholiserad och Janina tvingades leva tillsammans med henne.

Jag kommer att få anledning att återkomma till den här fina diktantologin.

Det kom ett vackert paket

med detta innehåll. Jag tackar Bodil Zalesky för boktipset. Den här boken handlar om en by i Ostpreussen - Kermuschienen- och om de människor som en gång bodde där. Det här är en berättelse om en svunnen tid- om en tid som aldrig kommer igen- om flykt och om förvisning från det som en gång var dessa människors paradis på jorden. Det var ju "hemma".

Klaus-Jürgen Liedtke ger sin röst åt både döda och levande- mest kanske åt de döda. Längst bak i boken finns en samling svart-vita foton från längesedan nu. Jag ska läsa och fundera- med andakt. "Die versunkene Welt" är titeln på boken som är utgiven år 2008 på Eichborn Verlag.

Essäer/essayer

I dagens DN (Boklördag) står en artikel om Fredrik Sjöberg och hans senaste essaysamling "Varför håller man på" och så finns en liten sidoblänkare om två andra aktuella svenska essaysamlngar- nämligen Daniel Hjorths "Mixture" och Nina Burtons "Flodernas bok".

Om det är något som brukar vara värt investeringskostnaden så är det just essaysamlingar. Jag älskar att läsa välskrivna essayer och här hittar jag ofta så mycken inspiration och så mycken kunskap (och jag hoppas att jag ska komma ihåg en del själv också).

Daniel Hjorth, tycker jag är en av de allra främsta inom genren och Nina Burtons böcker har jag också läst och njutit av tidigare. Jag ser verkligen fram emot "Flodernas bok" som ges ut i slutet på april. Jag har redan lagt upp den på önskelistan och den kommer jag definitivt att investera i. Tre floder skriver hon om- Rhône, Rhen och Themsen. Tre stora kulturbärare med andra ord och tre stora "Européer". Jag har redan bläddrat lite i det första kapitlet (som finns att läsa på nätet). Jag noterar också att det finns vackra foton i boken. Det blir den inte sämre av.


"glänsande guldkorn framvaskade ur tonvis av sand"- det tycker jag är en bra beskrivning på essayer. (Citat: Gabriella Håkansson, DN).

En trio från Tranan

Baltikum är i fokus med två novellsamlingar- Lettland och Litauen berättar kan man väl säga. Nina Cassians dikter ville jag gärna ha också- det jag har läst av henne tidigare har jag verkligen tyckt om. Nina Cassian är en rumänsk poet och kanske kommer det mera av henne i svensk översättning så småningom. (Ellerströms förlag har också gett ut en diktsamling av Cassian).

I brevlådan hittade jag också en vacker tysk bok (mer om den senare) och förväntningarna på helgläsningen är mycket höga just nu.

Konstnärer och biografier

Förra söndagens DN innehöll en mycket intressant artikel om Gustav Klimt som Hermia skrev om HÄR. Avdelning konst i mina hyllor är tyvärr inte så stor men något lite kan man hitta. Jag tänkte låta "blädderboken" ovan inspirera mig till att leta konstnärsbiografier. Surrealism har en väldig dragningskraft på mig....

Geogia O'Keeffe är nog mest känd för sina målningar från öknen i New Mexico (och sina praktfulla blommor). En mycket intressant konstnär var hon i vilket fall som helst och biografin av Laurie Lisle köpte jag för ganska många år sedan nu- jag tror till och med att det var på en bokrea. Jag har nog läst valda delar av den tidigare men nu hade jag tänkt vara lite mera noggrann. Biografin är väldigt välskriven, tycker jag och den är lätt att följa.

Jag kunde inte motstå

Det börjar väl likna besatthet... jag kunde inte låta bli att skaffa ännu en bok av Eduard von Keyserling. "Abendliche Häuser" heter romanen som kom ut ffg 1914. Jag har inte hittat någon svensk översättning. Som vanligt är handlingen förlagd till det tyska baltikum. Huvudpersonen är en ung adelsdam (som verkar ha rejält med skinn på näsan)- Estrade heter hon. Fortsättning följer.....

För att fortsätta summeringen

Boken om Litauen "ett litterärt resesällskap" har varit en stor inspiration och den är jag så glad för. Jag hittade den på tyska Amazon (för en spottstyver). Trots att den saknar register är jag ändå mycket förtjust i den och vackra bilder illustrerar kapitlen som alla har utdrag från noveller och romaner av de författare som det berättas om. Här får man lära sig så mycket! Förlaget "Insel Taschenbuch" har gett ut ett par böcker till i samma serie. Jag har fyllt på i min önskelista (högt upp finns en litterär vandring genom Elsass (Alsace).

Om just den här boken var billig så blev inköpet i sig ändå dyrt... jag kunde ju inte motstå litauiska noveller (från Tranans förlag) och så köpte jag också en diktsamling av Tomas Venclova....

Dessutom har jag beställt följande böcker via fjärrlån: Bortom det låsta havet - lyrik från ett litauiskt nittonhundratal, Gondolin, 1999

Själens labyrint (med dikter av Nijole Miliauskaite), Ariel 2004

(Tack till översättaren Anna Harrison som tipsade om dessa böcker.)




"The Junction" är utgiven på förlaget "Bloodaxe Books" (ett mycket fint förlag för övrigt).

Från dikten som gett namn åt samlingen hämtar jag slutstroferna.

"Touch the cold grass of childhood.
You are home. Night's shell enfolds
the three-fold sea. It's all a gift of grace:
these muddled times, the sentry no longer
on guard, the air that's longing for a voice."

Åter ett speciellt tack till Anna Harrison som upplyste mig om sina svenska översättningar av Tomas Venclova:
Anna Harrison sa:
Hej Ingrid!Tomas Venclova finns översatt till svenska av mig, Anna Harrison, och Loreta Burnyte:1) Tomas Venclova. Samtal vintertid. Dikter 1956-2000 Med efterord av Joseph Brodsky. Redaktörer Ariel-Skrifter 8. Tryckning: Gandolin, Stehag, 2000. ISBN 91-88821-00-5. ISSN 1403-8137.

2) Former av hopp - essäer 1976-2001 samt "Samtal om Vilnius. En brevessä" av Czeslaw Milosz
ISBN 91-974211-1-1

Jag hoppas att du kan hitta dem i bokhandeln eller på nätet! Med vänliga hälsningar,Anna Harrison.



Och ja, det är hundens dag idag, verkar det som. Soffan (som maken och jag sprang runt hela Malmö för att hitta har blivit ockuperad). Detta är ett mycket bortskämt husdjur....

Mina favoriter: Mars 2012

Jag läste många mycket bra böcker under den gångna månaden. Jag illustrerar inlägget med en av dem "Waiting for the Evening News" av Tim Gautreaux- en samling mycket speciella och välskrivna noveller från den amerikanska södern (Louisiana). För mig blev Gautreaux en ny och spännande bekantskap. Honom läser jag gärna mera av- och kanske då främst noveller för där tror jag att han har sin styrka.

En annan novellsamling som jag fastnade för var "Der Tod von Reval" - bisarra och ibland lite skrämmande berättelser från det gamla Reval. Fantasi led han sannerligen ingen brist på, Werner Bergengruen- en av favoritnovellerna för mig blev Hertigen av Croy. Den här boken har jag tyvärr inte lyckats hitta i svensk översättning- man kan ju hoppas att någon vill satsa på de här fina historierna.....

Eduard von Keyserling blev en annan favorit och hans "Dumala" och "Kvafva dagar" kan jag verkligen rekommendera. Von Keyserling hade en storhetsperiod i början av förra seklet och därför finns en hel del av hans verk i svensk översättning. Visserligen är dessa översättningar gamla men de finns till utlåning om man ids vänta någon vecka på dem (de är de värda).

Margaret Kennedy är en bortglömd författarinna idag- år 1924 hade hon en stor "hit" med sin "The Constant Nymph" som finns utgiven av Virago Modern Classics. Så kallade bästsäljare brukar jag vara lite misstänksam mot men den här blev jag väldigt förtjust i. Romanen finns dessutom i svensk översättning "Sangers cirkus" är den något intetsägande titeln.

Vår och vårbruk

Vår innebär en massa utomhusaktiviteter både för mig och för husdjuret. Jag "råkade" tömma ut gammal jord från några stora krukor - och tyckte att jag var väldigt smart när jag sedan spridde ut allt över tomten. Jag tänkte inte på att det fanns gammalt benmjöl i den här jorden... nu går husdjuret där och betar jord som en ko betar gräs- och ja, det får så klart följder (krafs, krafs vid sängkanten mitt i natten- "vill ut! Nu! Genast!"- och där går vi sedan som ett par åkerspöken.

Krokusarna har nästan blommat ut nu- den plötsliga värmen gjorde snabbt slut på fägringen. Lite synd, tycker jag. De här små ljusgula skönheterna är i det närmaste försvunna nu.

May Sarton

Dagen går helt i nostalgins tecken. May Sartons böcker fanns det många av på det lilla biblioteket som jag brukade besöka i Mansfield i Massachusetts. (Jag var alltid extra nyfiken på författarna från New England). Jag hittade den här boken av henne i min brevlåda idag- ett kärt återseende och jag ska snart sjunka ner i min sköna stol för att läsa lite.

May Sarton (1912-1995) föddes i Belgien men hennes föräldrar flydde därifrån när de tyska trupperna invaderade under sommaren 1914. Så småningom kom familjen till Boston, USA.


York, Maine (tidigt 1900-tal)


May Sarton började skriva poesi och hon var en mycket produktiv författare- mest älskad är hon dock för sina dagböcker. Hon kom att framleva en stor del av sina dagar i staden York i Maine.

If I can let you go as trees let go

Their leaves, so casually, one by one,

If I can come to know what they do know,

That fall is the release, the consummation,

Then fear of time and the uncertain fruit

Would not distemper the great lucid skies

This strangest autumn, mellow and acute.

If I can take the dark with open eyes

And call it seasonal, not harsh or strange

(For love itself may need a time of sleep

And, treelike, stand unmoved before the change,

Lose what I lose to keep what I can keep,

The strong root still alive under the snow,

Love will endure -- if I can let you go.

Puh!

Jag känner mig som gesällen på tavlan som är målad av Kilian Zoll (1818-1860)- en Malmökonstnär (ja, jag vet-han var född i Hyllie men det räknar jag som Malmö).

Malmö har jag alltså tillbringat en stor del av dagen i- och varje gång jag återvänder till min födelsestad ser den annorlunda ut. I vart fall de centrala delarna. Jag går där och minns och tänker tillbaka på gångna tider- mitt 50- och 60-tal. Hur mina farföräldrar kan ha känt det när de flyttade dit från lilla Kristinehamn i Värmland år 1909. Det finns ett fåtal platser som har hängt med i "alla tider"- till exempel gamla café Hollandia (må vara att det är ett lite annorlunda stuk på stället numera men det finns trots allt på samma plats).

"Triangelen" är massakrerad till oigenkännlighet. Borta är allt grönt, borta är också sedan länge spåren där treans spårvagn plingade sig fram ("Ringlinjen") - ingen kiosk, inget "strykjärnshus" och inte ens Månsssons sport har överlevt. Min gamla skola är riven och nu finns ett stor hotellkomplex där i stället. Nya butiker ser dagens ljus- och försvinner lika fort. (som det verkar).

Johanneskyrkans interiör (lånat foto). Jag kan känna träsmaken från bänkarna än i dag.

Runt Johanneskyrkan (som jag aldrig mera sätter min fot i efter att ha tvingats in dit under otaliga skolår (morgonbön) har man grävt för "tunnelbana" och jag känner inte igen mig längre. Hjärnan arbetar på högvarv för att återframkalla bilderna av en svunnen tid. Nu är jag trött- och fötterna värker. Tanten börjar väl bli gammal.....

Det har kommit ut en hel del Malmöskildringar under året. Bo Gentilis "Lång väg att gå" tyckte jag mycket om. Vi har dessutom gått på samma skola dock: han känner inte mig och jag känner inte honom- men boken kan jag rekommendera.

Väninnan (också gammal Malmöbo) läste Per Svenssons "Malmö : världens svenskaste stad : en oauktoriserad biografi" och blev mycket förtjust. Jag hoppas att boken köps in av biblioteket (annars får jag väl själv lägga in en önskan....)

En bok fylld av gamla foton är:

Minnen från Malmö - en liten stad på 60-talet (Inbunden) (text av Bertil Aunér).

The Snow Child av Eowyn Ivey

Om jag hade varit med i en bokcirkel hade detta varit "min" bok. Jag har tillbringat ett par mycket underhållande och tänkvärda timmar tillsammans med "Snegurochka" (som boken heter i sin sagoform på originalspråket, ryska).

Eowyn Ivey bor i och skriver från Alaska och "The Snow Child" har hela sin handling förlagd dit också. Det var det som lockade mig på ett alldeles speciellt sätt när jag läste om boken. Författarinnan har alltså valt en gammal rysk folksaga som mall för sin berättelse och det har hon gjort bra. Vi hamnar direkt i 1920-talets Alaska och får möta Jack och Mabel som är ett barnlöst medelålders par som flytt sin tillvaro i det relativt trygga Pennsylvania för en mycket osäkert och hårt liv mitt i Alaskas vildmarker- (fast grannar har de förstås). Jack och Mabel är djupt fästa vid varandra- på ett lite udda och speciellt sätt kanske. De sörjer båda sin barnlöshet och vi får veta att de mist en liten baby som föddes för tidigt.

Så en dag när snön faller känner de sig upplivade, ystra och de gör en liten flicka av snö utanför huset.

Några dagar senare kommer Faina- in i deras liv- en liten flicka- som från ingenstans. Mabel tror att hon är ett levande snöbarn men Jack känner till sanningen.

Så kommer historien att kretsa kring detta barn- denna flicka som är en dotter av det vilda och otämjda, ett naturbarn som måste ha sin frihet. Kan något få Faina att stanna? Ja, det prövas och resultatet ser man i slutet av romanen.

Jag tycker mycket om den här boken för den beskriver dels det hårda livet i Alaska dels berättar den om kärlek och förluster- om livets hårda villkor och om hur man måste lära sig att bita ihop, stå ut för att överleva. Det är både saga och verklighet i en mycket fin blandning- och personporträtten är tecknade med ömhet och kärlek.

Jag kan varmt rekommendera "Snöbarnet" (som jag hoppas kommer i svensk översättning).

Eowyn Ivey har en alldeles egen blogg också- den länkar jag till HÄR.

Hjalmar Söderberg- ständigt aktuell

Här en liten volym med de bästa citaten från Söderbergs verk (urvalet gjort av Kaj Attorps).

Intressant är det också att läsa förordet och här jämför Attorps Söderberg med ett antal jämnåriga författarkolleger - och en uppräkning följer:

Henning Berger
Henning von Melsted
Gustaf af Geijerstam
Per Hallström
Tor Hedberg
Marika Stiernstedt
Lubbe Nordström
Gustaf Hellström
Sigfrid Siewertz

Vem läser dessa författare idag? Det går snabbt att bli bortglömd, konstaterar jag än en gång(alltför snabbt). Hur som helst- Hjalmar Söderberg hör inte till denna skara och det får man glädjas åt.

Jag är själv lycklig ägare till flera av hans verk i gamla och vackert inbundna utgåvor.

När det gäller citaten dras jag speciellt till samlingen som är tagen från "Gertrud". (Gertrud är ett skådespel från 1906).

"Man talar så vanvördigt om sunt förnuft, som om det vore något mycket vanligt, något som allt bildat och hyggligt folk har gemensamt... Det är tvärtom det sällsyntaste som finns- mycket sällsyntare än geni."

"Det är åldern som tar oss. Och mot den sjukan finns det ingen bot."

Henrikas Radauskas

Vy över Kaunas (1800-tal), Litauens näst största stad

Henrikas Radauskas (1910-1970) föddes i Krakow och dog i exil i USA (Washington DC). År 1921 återvände han med sin familj till Litauen- han fick sin utbildning vid universitetet i Kaunas och 1935 kom hans första diktsamling ut. Han var på väg mot en strålande karriär som författare men- så kom kriget. Radauskas flydde till Tyskland och sedan vidare till USA. Han arbetade bl a som översättare. Hans egna dikter har blivit översatta till flera språk och här är ett exempel på engelska.



A wind blows from the pyramids,
From kings and from castles,
From churches slender as spears,
From corpulent baroque flowers.

O, how pretty is History!

Heads of paint die in frames.
Letters pray on stones.
The smell of withering roses trembles.
The echo of war songs melts.

History smells like a mortuary!

A powerful man rules the country.
Black slaves turn grindstones.
Blood flows, poison and wine,
A sword rings, and money.

I tremble reading History.

And the old whore Clio,
Seller of used truth,
Fears neither poison nor swords
But only the light of the sun.

Översättning: Jonas Zdanys

Flera dikter av Radauskas (på engelska) hittar man HÄR.

The Irish Troubles

I skuggan av det som i historien har kallats för "The Troubles" - när Irland sargades av ett inbördeskrig och hela landet kryllade av de brittiska trupper som benämndes "Black and Tans" -utspelar sig handlingen i den här romanen av Elizabeth Bowen. Boken landade i brevlådan idag och jag har inte hunnit läsa ännu men Bowen vet vad hon skriver om- hon växte upp i County Cork.

Från County Cork var också Margaret som jag lärde känna i Dublin under 70-talet. Margaret var född i början av 1900-talet och hon berättade ofta om sin barndom i Bantry. En av hennes berättelser har etsat sig fast i hjärnan på mig. Margaret var på väg hem från skolan när en lastbil med flaket fyllt av just "Black and Tans" passerade henne på landsvägen. Hon erbjöds en plats på flaket som hon genast tackade nej till- (hennes hem hade nyligen blivit härjat och hemsökt av just den här typen av soldater ). Hon tänkte inte vidare på detta utan fortsatte sin vandring- några kilometer längre fram såg hon en brinnande bil och när hon kom närmare upptäckte hon att detta var just den lastbil som passerat henne tidigare- nu var männen ombord döda. IRA hade gjort upp med dem och när Margaret väl kom innanför hemmets dörr sjönk hon ihop i en hög. Hon hade kunnat vara en av de rykande döda kropparna.

Detta hämtar jag från Wikipedia:
" While Bowen’s own beloved family home, Bowen’s Court, remained untouched throughout “The Troubled Times” this preface explores the ramifications for witnesses of “Ambushes, arrests, captures and burning, reprisals and counter-reprisals”as “The British patrolled and hunted; the Irish planned, lay in wait, and struck.” “I was the child of the house from which Danielstown derives” Bowen concludes, “nevertheless, so often in my mind’s eye did I see it [Bowen’s Court] burning that the terrible last event in The Last September is more real than anything I have lived through.”

Elizabeth Bowen är en författarinna som jag känner att jag har läst alldeles för lite av. Hennen bok "The House in Paris" blev jag mycket förtjust i och jag är mycket nyfiken på "The Last September" (som kom ut ffg 1929).

Utena

Gymnasiet i Utena

Två litauiska författare med anknytning till Utena (som är både provins och stad) är Pulgis Andriusis (1907-1970) och Alfonsas Nyka-Niliunas (f. 1919).

Andriusis flydde efter kriget först till Västtyskland och emigrerade till Australien år 1949 där han arbetade som journalist och teaterkritiker. Han var också en mycket hängiven esperantist.

Det är inte alldeles lätt att hitta böcker i översättning av Andriusis men han finns representerad i novellsamlingen ovan. (Den vill jag gärna läsa).

Alfonsas Nyka-Niliunas (f. 1919) lever också i exil (i Boston). Han räknas som en av de främsta diktarna och essay-författarna från Litauen.

Meetings and separations av Alfonsas Nyka-Niliunas

Meetings and separations
The rhythm of life and death.
The train in the Utena Station and
The Via Dolorosa on the mystical Kaunas street
Where having stopped by a well Jesus drinks
Blood from a rusted cup.

Översättning: Jonas Zdanys

Dumala av Eduard von Keyserling

Det blev ytterligare en roman av Eduard von Keyserling- "Dumala" finns i svensk översättning men den daterar sig till 1919 och säkert lite svår att få tag på. Jag har läst på tyska och von Keyserlings språk är inte särskilt besvärligt.

Den här berättelsen fick mig att stundtals tänka på John Steinbeck (Winter of Our Discontent) även om det finns stora olikheter också- men det handlar i båda fallen om människor som är djupt otillfredställda med sina liv och som söker sig olika typer av flyktvägar ur tristessen. Farliga sådana.

Dumala är en liten ort i den baltiska delen av det som en gång var det stora tyska riket och här är Erwin Werner präst (protestantisk sådan) - han borde vara nöjd för han är gift med en söt och hängiven fru, har välartade barn, ser bra ut och dessutom är han duktig på att predika. Men... han är ändå uttråkad och missnöjd och han söker sig till den vackra baronessan Carola som bor i närheten. Hennes man baronen är mycket äldre än henne och sjuklig- även Carola är less på sin tillvaro.

Fru Werner märker mannens intresse och är svartsjuk och olycklig- men Erwin kan inte kontrollera sina känslor. Han är som besatt. Så småningom förstår han att han inte är den ende som uppvaktar Carola och han blir utom sig. Det kommer till en otäck uppgörelse mitt under en becksvart natt.

"Dumala" är en mycket spännande roman med en handling som är som en spiral nedåt i underjorden, det allra mörkaste mörka i människans själ. Porträttet av Erwin Werner och hans kval är ypperligt skickligt tecknat. Slutet, ja det är kronan på verket.

"Seltsam! dachte Werner, da glaubt man, man sei mit einem anderen schmerzhaft fest verbunden, sei ihm ganz nah, und dann geht ein jeder seinem Weg und weiss nicht, was in dem anderen vorgegangen ist. Höchtens grüsst einer den anderen aus seiner Einsamkeit heraus.!"

Tänk om några av von Keyserlings små mästerverk kunde komma i nyöversättningar... önska kan man....

I fablernas värld (tror jag)

Jag föll för frestelsen och beställde Eowyn Ivey's lovprisade debutbok "The Snow Child". Den bygger på en gammal saga, läser jag och jag drogs också till den här berättelsen därför att handlingen är förlagd till Alaska.

I Norge är man på bettet (som så ofta) och boken har redan översatts. Kanske kommer den på svenska också- qui vivra verra. Hur som helst- detta blir min helgläsning.

"Wife, let us go into the yard behind and make a little snow girl; and perhaps she will come alive, and be a little daughter to us".

"Husband", says the old woman, "there 's no knowing what may be. Let us go into the yard and make a little snow girl." (från bokens första sida). (citatet är ursprungligen från Arthur Ransome's "The Little Daughter of the Snow":

Människoöden - Ostpreussen

Det forna Heydekrug (idag Šilutė).

Ulla Lachauer är en tysk filmskapare och journalist/författare som har skrivit flera böcker med fokus på Ostpreussen och Memellandet. I "Ostpreussische Lebensläufe" reser hon runt och intervjuar människor som har bott/bor i det som en gång var just Ostpreussen.

Jag har inte ännu läst ut boken men jag tar paus efter att ha gripits väldigt av kapitlet om "Die letzte Moorbäuerin" (Den sista torvmosse-bonden) och här berättar Erdmute Gerollis från Wabbeln (i närheten av det gamla Heydekrug) sitt livs historia.

Ulla Lachauer börjar med att fråga Erdmute om hennes livs lyckligaste ögonblick. Svaret blev kort: Ach, was. Ich hatte ja kein Glück." (Ack, jag fick ingen lycka i livet). Erdmute är 80 år gammal och hon bär ett fläckigt förkläde och träningsoverallsbyxor. Hon har ett vackert ansikte och hennes ögon liksom skådar inåt. Tyskan kommer inte längre så naturligt för henne och Ulla Lachauer har svårt att förstå dialekten.

Wabbeln ligger ganska exakt tre kilometer norr om Memel och nära det kuriska näset. Det var förr en tysk by- men dag är området litauiskt och Erdmute beskriver sig som "Preussische Litauer". Hon föddes 1911 som barn nummer fyra av tolv. Hemma talade man litauiska men i skolan, som Erdmute började år 1919 lärde hon sig tyska. De flesta av syskonen lyckades ta sig till väst efter 1945 - bara tre av dem bor kvar i Litauen.

Erdmute berättar om porträttet av kejsar Wilhelm (nr II) - det hängde inne i den lilla stugan men när ryssarna kom tog de det med sig . Porträttet avbildade kejsaren, hans söner och hans dotter och- en blå hund med spetsig nos. (Sönerna har hon inte mycket gott att säga om "de gjorde mycket dumt").

När sedan det första världskriget var över tycktes den här delen av landet vara som en "fredlig ö"- fram till 1944. Men- inte ens den röda armén kunde flytta på Erdmute- hon stannade kvar i sina föräldrars hus. Hennes syskon, hennes vänner- så gott som alla försvann och hon blev ensam kvar i sitt hus där vid torvmossen. En krympande värld, en annan värld. Hon ville inte resa till en främmande plats. "Ich will nirgends nicht fahren. Ich will dableiben"

Ulla Lachauer träffade Erdmute vid ett par tillfällen och senast 1990. Hon skrev och skickade små gåvor. Tiden gick och hon förmodade att Erdmute hade gått bort. Det blev inte av att Ulla reste tillbaka. Men- i september 1997 åkte hon i alla fall- och hon fann en grav. Erdmute vilar på kyrkogården i Kinten. Hon väntade och väntade på att Ulla skulle komma tillbaka.

Dekadent

Ernest Dowson (1867-1900) anses höra hemma bland de så kallade dekadenterna. Hans livs historia är allt annat än munter- den kunde ha blivit till en film av Ingmar Bergman. (Fadern som kämpade mot turberkulosen dog av en överdos av kloralhydrat (sömnmedel), modern hängde sig och Ernest Dowson dog ung och svårt alkoholiserad).

Jag läser om honom i min bok "Aesthetes and Decadents of the 1890s". Dikterna är vackra men oerhört svarta och sorgsna.

A Last Word

Let us go hence; the night is now at hand;
The day is overworn, the birds all flown;
And we have reaped the crops the gods have sown;
Despair and death; deep darkness o'er the land,
Broods like an owl; we cannot understand
Laughter or tears, for we have only known
Surpassing vanity: vain things alone
Have driven our perverse and aimless band.
Let us go hence, somewhither strange and cold,
To Hollow Lands where just men and unjust
Find end of labour, where's rest for the old,
Freedom to all from love and fear and lust.
Twine our torn hands! O pray the earth unfold
Our life-sick hearts and turn them into dust.

Dowson är annars mest känd för de här raderna:

They are not long, the days of wine and roses:
Out of a misty dream
Our path emerges for a while, then closes
Within a dream.

(från dikten "Vitae Summa Brevis" (1896)

Vilnius och Abraham Sutzkever

Vilnius är en vacker stad och här en vy från gamla tider (1800-tal).

Universitetet i Vilnius är ett av de äldsta i östra Europa med rötter så långt tillbaks som till 1500-talet. (Grundat 1579)



Abraham Sutzkever (1913-2010) var en författare och poet som mestadels skrev på jiddish . Han föddes i Ryssland men hans familj flyttade till Vilnius i Litauen några år efter första världskriget. Sutzkever överlevde förintelsen och tiden i Vilnius ghetto och har blivit omnämnd av New York Times som " the greatest poet of the Holocaust".

Jag har hittat två svenska översättningar:

Messias dagbok och andra poetiska berättelser / Abraham Sutzkever ; i urval och översättning från jiddisch av Salomon Schulman
Sutzkever, Abraham, 1913- (författare) )
ISBN 91-7139-370-6
Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 1998
Svenska 175 s.

Grönt akvarium / Abraham Sutzkever ; förord och översättning från jiddisch av Salomon Schulman ; bilder: Leif Nelson
Schulman, Salomon (illustratör)
ISBN 91-7868-025-5
Stockholm ; Symposion, 1986
Svenska 59, [2] s.
Serie: [Judiskt bibliotek]

HÄR en dikt i engelsk översättning.

Drömmen om ett språk

Bild från den första esperantokongressen år 1905 i Boulogne.

Min far var esperantist och han var ung under en tid då man drömde om en värld i fred och då ungdomar reste ut och träffades på olika esperantoläger i Europa. Paris och Reading i England har jag foton från- fyllda av unga glada människor från Europas alla hörn. Tyvärr krossades drömmarna ; kvar har jag också en del gamla brev (man brevväxlade flitigt) som jag dåligt kan tyda.... Flera av dem har som avsändare en viss Linda som kom från Pärnu i Estland. Om henne visste pappa besked- efter en olycksbådande tystnad och avbrott i kommunikationerna under hela 40-talet- ringde en dag telefonen på pappas arbetsplats- någon frågade om han mindes Linda XX från Estland? Jo, men visst. Det visade sig att Linda hade överlevt kriget, lyckats fly undan ryssarna och numera var hon bosatt i USA. Nu var hon i Sverige på besök med sin man. Det blev ett glatt återseende fast nu var språket engelska.....

Veisiejai i Litauen- så vackert..... (fotot är lånat)

Esperanto kan man inte nämna utan att samtidigt berätta om skaparen - språkforskaren Lazar Zamenhof. Han föddes i Białystok år 1859 (då låg det i Ryssland- nu hittar man staden i Polen).
Det var en trakt med många olika språk och det orsakade bråk och meningsskiljaktigheter. Så föddes idén till ett "neutralt", gemensamt språk.

"För Zamenhof var hans språk inte huvudsakligen ett kommunikationsmedel utan ett medel för att sprida hans idéer om en fredlig samexistens mellan skilda folk och kulturer. Han utvecklade senare en medmänsklighetslära som han kallade Homaranismo, som bygger på dessa hans idéer."

På fotot ovan (som är lånat) den lilla idylliska staden Veisiejai i Litauen. Här bodde Lazar Zamenhof under ett par år i slutet på 1800-talet.

Säkert ett gott val

Jag har inte läst något alls av Merethe Lindström- författarinnan som vann Nordiska rådets litteraturpris 2012. Jag ser att det finns flera titlar i nätbokhandeln att välja mellan på norska och en stor bonus med priset är att det nu säkert kommer flera översättningar ( till svenska och andra språk). I år firar dessutom det här litteraturpriset 50-årsjubileum- och nog känns det som ett viktigt pris (Syftet är att öka intresset för grannländernas litteratur och språk). Jag gratulerar Norge och norsk litteratur.

Den här novellsamlingen funderar jag på att skaffa- ett urval av författarens bästa noveller lockar man med på omslagets baksida....

"Det må ha vært ensomt der" är titeln- boken kom ut 2008.

Tomas Venclova

Här tre engelska översättningar av den litauiske poeten och författaren Tomas Venclovas verk. Jag har inte lyckats hitta något alls på svenska och det gör mig både ledsen och förbryllad. Venclova har blivit översatt till många språk och han har nämnts ibland som kandidat till Nobelpriset. Hans goda vänner Czesław Miłosz och Joseph Brodsky fick båda den äran. Kanske kommer turen till Venclova?

Venclova föddes i Vilnius år 1937 och fick sin utbildning vid universitetet där. År 1977 fråntogs han sitt (sovjetiska) medborgarskap, tvingades i exil och bosatte sig i USA.

I staden Suwalki (som nu ligger i Polen) möts tre länder: Ryssland, Litauen och Polen. Här stod Tomas Venclova en dag under sommaren 2001 och säkert reciterade han sin dikt "Der Winkel".

de sista raderna lyder:

"Du bist zu Hause. In des Dunkels Muschel tost

das dreifache Meer. Barmherzig ist dein Los:

die seltsame Ära, der Wächter, der schon

nicht mehr ist, und nach der Stimme verlangendes Ozon."

På väg med Simon Schama

Här flyter den mytomspunna floden Niemen (Memel) genom Litauen. (fotot är lånat).

O Litauen, mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;
endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

(inledningsraderna till den polske författaren Adam Mickiewicz stora epos Pan Tadeusz. Det finns översatt till bl a engelska och svenska (senaste översättningen är från 1926).

Simon Schama har sina rötter i det gamla Litauen och han skriver lite om detta i inledningen till boken "Skog- Landskap och minne". Han står nu vid en kulle i byn Giby och tänker på sina judiska anfäder som bodde och verkade i dessa skogklädda trakter. Det var ett hårt liv - man livnärde sig på timret som skulle huggas och sedan fraktas. "Vid stranden av en litauisk flod någonstans i urskogen hade min morfarsfar Eli sitt hus, byggt av grovt timmer täckt med murbruk och omgivet av en stenmur som en sorts statusmarkering."

Slutligen hamnar Schama i Punsk, och han skriver om ett landskap som öppnar sig med böljande kullar och åkerfält och skogen finns där hela tiden- den skuggar honom längs horisonten.
" Vad Punsk än må ha varit tidigare är det numera en litauisk stad; invånarna talar polska med utsocknes men det baltiska tungomålet inbördes. "

Han letar efter den judiska kyrkogården som han vet måste finnas någonstans. Väl dold bakom en söndervittrad stenmur och helt bevuxen med högt gräs finner han så det han söker. Gravstenarna är helt nedsjunkna i jorden och de måste skrapas fram. "Jag kunde ha tillbringat en hel dag där med spade och trädgårdssax och frilagt en hel värld, ett underjordiskt universum tillhörigt judarna i Punsk."

Men, fortsätter han, vad skulle det tjäna till. Han avslutar berättelsen så här:

" Jag lade mig på rygg och såg den blå himlen skymta mellan trädgrenarna, lyssnade på almarnas och popplarnas dämpade sorgebön och tänkte: Jaha, en gång fanns det ett Litauen men inga judar och för den delen inga kristna heller. Sedan fanns det judar och en del av dem slog sig ner i skogen och forslade timmer till floderna och städerna, och nu är judarna återigen borta men skogen står kvar.

Deutscher hade kanske rätt, tänkte jag. Träd har rötter, judar har ben. Och därmed vandrade jag bort från gravkullen i Punsk."

När bild säger mer än ord

Här talar kartan sitt tydliga språk. Den gröna biten längst upp är dagens Litauen och det har krympt genom århundradena- när landet var son störst sträckte det sig ända ner till Svarta havet i söder.

Just nu är jag fördjupad i Litauen. Idag har jag lärt mig att litauiska är ett av två ännu levande östbaltiska språk (det andra är lettiska). Samtliga västbaltiska språk är utdöda. De baltiska språken är alla indo-europeiska. (Estniska hör inte till den baltiska språkgruppen- det är ett finsk-ugriskt språk).

"Gud gav tänder; Gud skall ge bröd" - så här ser denna mening ut på följande språk- (exemplen är hämtade från Wikipedia).


Lettiska:
Dievs deva zobus; Dievs dos maizi
Litauiska:
Dievas dave dantis; Dievas duos duonos
Latin:
Deus dedit dentes; Deus dabit panem
Sanskrit
Devas adahat datas; Devas dat dhanas

Den litauisk-polska Jeanne d'Arc

Doch siehe! der Feldherr im Jägerkleid
Hat ein Mädchengesicht und die Brust einer Maid,
Das Volk ward's mit Staunen gewahr.
Der Feldherr- des Aufstandes Führerin
Ein Heldenmädchen, die Litauerin
Emilie Plater war.

Det är den polske nationalskalden Adam Mickiewicz som lovsjunger Emilie Plater i "Des Obristen Tod".

Emilia Plater föddes år 1806 i Vilnius och kom från en adlig familj. När hon (november 1830) fick höra att ett stort uppror hade brutit ut mot ryssarna iklädde hon sig genast manskläder och begav sig iväg för att delta i stridigheterna. Hon blev utnämnd till kommendant i det första Litauiska regementet och hon förde sina motståndsmän framåt i slagen vid Kaunas och Šiauliai. När upproret så småningom slogs ner av övermakten vägrade hon att fly till Preussen för att rädda sig själv. Hon dog av utmattning på väg mot Warszawa - hon blev bara 25 år gammal.

Merkiné-resan i Litauen fortsätter

Det gamla Merkiné

Cirka 30 kilometer nordost om staden Drusininkai ligger Merkiné- omsluten av floderna Niemen och Merkys. Merkiné är en stad med gamla anor- man tror att den anlades redan på 1200-talet.

Stadens store son heter Vincas Krėvė-Mickevičius (1882-1954)- filolog och författare. Krevé (som är hans 'nom de plume') fick en stor del av sin utbildning vid universitetet i Lviv i den galiciska delen av det gamla habsburgska riket . Han kom att bli lärare vid universitetet i Baku i Azerbaijan men han återvände till Litauen år 1920. Under större delen av 40-talet gick han i inre exil för att sedan fly från landet i samband med den sovjetiska ockupationen år 1944. Så småningom kom han till USA och där slutade han sina dagar.

Krevé är mest känd för sin hjältesaga "Das Hünengrab" (i tysk översättning) som rör sig i 1300-talets Litauen. Han har också skrivit noveller och skådespel. Idag är det svårt att få tag på hans böcker i översättning men något finns på engelska. Den här oåtkomligheten tycker jag är sorglig för Krevé var faktikst påtänkt för Nobelpriset om jag kan lita på de artiklar om honom som finns på nätet.