lördag 24 mars 2012


Ernest Dowson (1867-1900) anses höra hemma bland de så kallade dekadenterna. Hans livs historia är allt annat än munter- den kunde ha blivit till en film av Ingmar Bergman. (Fadern som kämpade mot turberkulosen dog av en överdos av kloralhydrat (sömnmedel), modern hängde sig och Ernest Dowson dog ung och svårt alkoholiserad).

Jag läser om honom i min bok "Aesthetes and Decadents of the 1890s". Dikterna är vackra men oerhört svarta och sorgsna.

A Last Word

Let us go hence; the night is now at hand;
The day is overworn, the birds all flown;
And we have reaped the crops the gods have sown;
Despair and death; deep darkness o'er the land,
Broods like an owl; we cannot understand
Laughter or tears, for we have only known
Surpassing vanity: vain things alone
Have driven our perverse and aimless band.
Let us go hence, somewhither strange and cold,
To Hollow Lands where just men and unjust
Find end of labour, where's rest for the old,
Freedom to all from love and fear and lust.
Twine our torn hands! O pray the earth unfold
Our life-sick hearts and turn them into dust.

Dowson är annars mest känd för de här raderna:

They are not long, the days of wine and roses:
Out of a misty dream
Our path emerges for a while, then closes
Within a dream.

(från dikten "Vitae Summa Brevis" (1896)

Inga kommentarer: