Tysk torsdag: En bok "på vänt"

 Jag hade tänkt att skriva om Ralph Giordanos resa i Ostpreussen men boken tog sin rundliga tid att hamna i min brevlåda så det får anstå ett tag till. Ralph Giordano är över 90 år gammal men han verkar vara synnerligen aktiv fortfarande.

Giordano kommer från Hamburg och hans mor var judinna. Familjen lyckades överleva de hemska åren under 1930-och 1940-talen genom att hålla sig gömda i en källare. Om detta skrev Giordano i romanen "Familjen Bertini" (det finns en svensk översättning) som kom ut på originalspråket år 1982. Boken blev också till en TV-serie som visades några år senare på tysk television.

Om "Ostpreussen ade" skrev Siegfried Lenz så här " en kärleksförklaring inramad i svart". (Lenz kommer från Lyck i Masurien). ("Ostpreussen ade" kom ut år 1994 så det är ingen helt ny bok).

Debattens vågor verkar ständigt gå höga runt Giordano.(Det är bara att ta en titt på exempelvis det tyska wikipedia).

Jag ska göra ett nytt försök med Familjen Bertini (det är en ganska tjock roman och den finns i bästa fall att få tag på som fjärrlån) och Giordanos resa i det forna Ostpreussen ligger högt upp i högen på mitt läsbord.

 Sanna har skrivit om Juli Zehs roman Spieltrieb.

En förlorad värld

Det ska fortsatt handla om Ostpreussen och jag har läst en essä av Bertram Faensen- den handlar om Fritz von Farenheid (jo, han är släkt med "termometern" på långt håll) och hans makalösa konstsamling som man en gång kunde beskåda i Schloss Beynuhnen.

Fritz von Farenheid föddes år 1815 i Darkehmen (en vy från den lilla staden kan man se ovan) - han var ende sonen och familjens hopp. Fritz skickades till Königsberg för att studera "matnyttiga ämnen" men han fastnade i stället för antikens historia och konst. Det gillades inte men Fritz lyckades till slut - år 1840-tjata sig till en så kallad "Grand Tour" som kom att ta honom till Grekland, Mindre Asien och även Italien. Den resan varade i två år.

Den spartanske fadern gav upp sina försök att göra sonen till en "god preussare" (dvs bli militär eller stor godsförvaltare) och Fritz fick ta hand om ett av slotten i familjen, Beynuhnen, och när fadern gick ur tiden i slutet av 1840-talet blev sonen en rik man (som pojke fick han huvuddelen av arvet) och nu kunde han äntligen ge sig i kast med sina drömmar- ett slott fyllt av konstskatter.

Fritz von Farenheid reste genom hela Europa på jakt efter konst och han lät gjuta av en mängd skulpturer dessutom. Allt fraktades sedan till Beynuhnen.

Foto: Lienhard Schulz

På fotot ovan Humboldt-slottet i Berlin och den byggnaden lät Fritz von Farenheid "kopiera" och så fyllde han den med skulpturer. År 1854 var det hela klart för invigning och allmänheten fick tillträde. Det var inte vilken konstsamling som helst utan den allra största i hela Ost-och Västpreussen. Till skulpturerna fogades också kopparstick och målningar av kända konstnärer.

Slottsparken anlades i engelsk stil. Även här kunde man beskåda statyer och mittpunkten i parken blev ett litet tempel i dorisk stil.

När Fritz von Farenheid dog år 1888 lämnade han efter sig den största privata samlingen konstföremål i Preussen.

Foto: Lienhard Schulz

Efter år 1888 gjordes slottet om till ett fideikomiss och det höll ut till år 1930 då det blev dags för en ny ägare- en stiftelse. Så kom kriget och år 1945 den röda armén. Konsten blev beslagtagen och borttransporterad. Slottet sprängdes i bitar och resterna revs ner. Vissa delar av Farenheids konstskatt har återfunnits men den större delen har försvunnit. (Något kan man hitta på Nationalmuseum i Warswawa.)

Beynuhnen heter idag Uljanowskoje och bara ruiner påminner om Fritz von Farenheid och hans kärlek till konsten.

Tysk torsdag- historiens vingslag

 

Tyskland var en gång ett mycket stort rike och det omfattade stora delar av det som idag är både Litauen och Polen. Det som en gång var Ostpreussen har en rik historia och den är jag intresserad av. Det finns en hel del skrivet om de gamla platserna och i boken "Kulturlandschaft Ost-und Westpreussen" kan man verkligen få sitt lystmäte vad gäller information om vitt skilda ämnen och platser.

Här ovan en bild på det som en gång kallades för Nordens Venedig (det är inte bara Stockholm som har fått den benämningen) -Danzig (idag Gdansk).

I boken finns två hela kapitel om den här intressanta staden- med nedslag både i tidig och senare historia. Vackra illustrationer får man på köpet.

I ett annat kapitel skriver Martynas Purvinas om de litauiska boksmugglarna- en nog så spännande historia om modiga personer som vågade trotsa tsarens diktatur vad gällde det fria ordet. Litauen var på den tiden indelat i Storlitauen och Lilla Litauen. Den "stora delen" var rysk och den lilla tysk. (Jag uttrycker mig nu förenklat). Ryssarna ville med kraft hävda sin makt och då gällde det att införa det kyrilliska alfabetet. Detta gillades inte av befolkningen och det kom att bli till en veritabel guerillakamp. Böcker på det latinska alfabetet tryckes upp i mängd i det lilla Litauen och så smugglade man över på alla möjliga och omöjliga ställen längs gränsen.

Det var mestadels religiös litteratur men inte enbart. Den som ertappades kunde räkna med en gratis semester i Sibirien. Många fick sätta livet till på detta sätt.

"Kulturlandschaft Ost- und Westpreussen" omfattar nära 400 sidor och här kan man läsa om konstakademien i Königsberg, utvandringen från Salzburg till Ostpreussen under 1700-talet, bärnstensletande, Masuren... och mycket, mycket annat. Det är alls inte svårläst - skribenterna är många och- som sagt- ämnena likaså.Ett omfattande register och en historisk överblick får man på köpet.

Slottet i Marienburg och vyer från Königsberg/Kaliningrad

(fotot är lånat).

Det här slottet är Europas största tegelbyggnad och sedan 1997 också ett världsarv. Det stod färdigt år 1406 och byggherrar var "Ordo domus Sanctae Mariae Theutonicorum" med andra ord: den Tyska Orden.

Marienburgs slott låg i före detta Ostpreussen och idag är slottet polskt. Så här såg det ut år 1945.

Vid förra sekelskiftet var Königsberg (nuvarande Kaliningrad) i Ostpreussen en vacker stad och så här såg slottet där ut då.

Idag ser samma plats ut så här:

Det gamla slottet har "försvunnit" (det blev illa skadat under andra världskriget) och ersatts av den här fasansfulla byggnaden. "House of Soviets". Anskrämligt var väl bara förnamnet. (fotot är lånat).

Det kom ett vackert paket

med detta innehåll. Jag tackar Bodil Zalesky för boktipset. Den här boken handlar om en by i Ostpreussen - Kermuschienen- och om de människor som en gång bodde där. Det här är en berättelse om en svunnen tid- om en tid som aldrig kommer igen- om flykt och om förvisning från det som en gång var dessa människors paradis på jorden. Det var ju "hemma".

Klaus-Jürgen Liedtke ger sin röst åt både döda och levande- mest kanske åt de döda. Längst bak i boken finns en samling svart-vita foton från längesedan nu. Jag ska läsa och fundera- med andakt. "Die versunkene Welt" är titeln på boken som är utgiven år 2008 på Eichborn Verlag.

Människoöden - Ostpreussen

Det forna Heydekrug (idag Šilutė).

Ulla Lachauer är en tysk filmskapare och journalist/författare som har skrivit flera böcker med fokus på Ostpreussen och Memellandet. I "Ostpreussische Lebensläufe" reser hon runt och intervjuar människor som har bott/bor i det som en gång var just Ostpreussen.

Jag har inte ännu läst ut boken men jag tar paus efter att ha gripits väldigt av kapitlet om "Die letzte Moorbäuerin" (Den sista torvmosse-bonden) och här berättar Erdmute Gerollis från Wabbeln (i närheten av det gamla Heydekrug) sitt livs historia.

Ulla Lachauer börjar med att fråga Erdmute om hennes livs lyckligaste ögonblick. Svaret blev kort: Ach, was. Ich hatte ja kein Glück." (Ack, jag fick ingen lycka i livet). Erdmute är 80 år gammal och hon bär ett fläckigt förkläde och träningsoverallsbyxor. Hon har ett vackert ansikte och hennes ögon liksom skådar inåt. Tyskan kommer inte längre så naturligt för henne och Ulla Lachauer har svårt att förstå dialekten.

Wabbeln ligger ganska exakt tre kilometer norr om Memel och nära det kuriska näset. Det var förr en tysk by- men dag är området litauiskt och Erdmute beskriver sig som "Preussische Litauer". Hon föddes 1911 som barn nummer fyra av tolv. Hemma talade man litauiska men i skolan, som Erdmute började år 1919 lärde hon sig tyska. De flesta av syskonen lyckades ta sig till väst efter 1945 - bara tre av dem bor kvar i Litauen.

Erdmute berättar om porträttet av kejsar Wilhelm (nr II) - det hängde inne i den lilla stugan men när ryssarna kom tog de det med sig . Porträttet avbildade kejsaren, hans söner och hans dotter och- en blå hund med spetsig nos. (Sönerna har hon inte mycket gott att säga om "de gjorde mycket dumt").

När sedan det första världskriget var över tycktes den här delen av landet vara som en "fredlig ö"- fram till 1944. Men- inte ens den röda armén kunde flytta på Erdmute- hon stannade kvar i sina föräldrars hus. Hennes syskon, hennes vänner- så gott som alla försvann och hon blev ensam kvar i sitt hus där vid torvmossen. En krympande värld, en annan värld. Hon ville inte resa till en främmande plats. "Ich will nirgends nicht fahren. Ich will dableiben"

Ulla Lachauer träffade Erdmute vid ett par tillfällen och senast 1990. Hon skrev och skickade små gåvor. Tiden gick och hon förmodade att Erdmute hade gått bort. Det blev inte av att Ulla reste tillbaka. Men- i september 1997 åkte hon i alla fall- och hon fann en grav. Erdmute vilar på kyrkogården i Kinten. Hon väntade och väntade på att Ulla skulle komma tillbaka.

En dikt av Agnes Miegel

Agnes Miegel skrev jag några rader om för ett tag sedan. Hennes rykte fläckades av medlemskapet i nazistpartiet och en hyllningsdikt till Hitler. Idag läser man hennes dikter igen och det finns också ett Agnes Miegel-sällskap.

Jag har hittat en dikt i engelsk översättning.

SPRING ON THE BALTIC.

Oh, what a spring was that ! — the whole night long

The nightingale rang out her rapturous song;

The hyacinthine day and velvet gloom

Were drunk with fragrance of the lilac-bloom.

And strewn with amber lay the golden strand,

And waves sighed softly to the shimmering sand;

On sea-birds' wings far into realms of light

The wild, wild longing of my youth took flight.

Nidden (Nida)

I början av förra seklet samlades författare och konstnärer i det lilla samhället Nidden på " Die kurische Nehrung" i dåvarande Ostpreussen. Ovan ett foto på den store Thomas Mann med familj (från 1931).

Ljuset och havet lockade många konstnärer. En av de mest kända från denna tid var Lovis Corinth (1858-1925) (ovan ett självporträtt som Bacchus, vinguden).

Bron i Tilsit

Bron i Tilsit har sin alldeles egen historia- upphovet var ingen mindre än tsaritsan Elisabeth (1709-1762), dotter till Peter den store. Den första bron uppfördes år 1758 (under sjuårskriget) - och det var general Fermor som då lät göra en flytande brokonstruktion över floden Niemen. Först 1907 erhöll staden sin första fasta bro. "Fantastisk ingenjörskonst" löd omdömet. År 1944 var sagan all.

Så här ser bron ut idag. (Lånat foto).

Idag är Tilsit omdöpt till Sovjetsk. Jag läser Ulla Lachauers bok "Die Brücke von Tilsit" Begegnungen mit Preussens Osten und Russlands Westen.

Ostpreussens Versailles

I Max Egremonts bok "Forgotten Land- journeys among the ghosts of East Prussia" (Picador, 2011) läser jag om slottet som kallades Ostpreussens Versailles- Schlobitten (numera Slobity). På bilden ovan ser man byggnaden under den största glansperioden- under slutet av 1800-talet. Idag är bara ruiner kvar.

Trakehnerhästar (1927)

Schlobitten ägdes av familjen Dohna - den siste Dohna här var Alexander- han tvingades fly undan röda armén i januari 1945 med sig hade han hundratals flyktingar, traktorer och hästar. Hästarna var alla av rasen "trakehner" och på så sätt kunde denna hästs fortlevnad försäkras för framtiden. Trakehnaren är en av världens bästa sporthästar och rasen innehar många världsrekord inom ridsporten. HÄR finns en del att läsa om trakehnaren.

Inuti det praktfulla slottet fanns dyrbart porslin, dito glas , silver, antika möbler och konst. Dessutom hyste slottet ett bibliotek om 55 000 volymer! Familjen Dohna var en av kejsarens absolut trognaste familjer och framför allt Wilhelm II öste presenter över Dohnas. År 1945 förstördes en stor del av inventarierna men något hann räddas undan ryssarnas framfart och idag kan man beskåda en del av rikedomarna i Berlin (Schönhausen museum) och i staden Morag (tidigare Mohrungen) i Polen (i det som en gång var ett hus tillhörigt familjen Dohna).

Alexander Dohna blev mycket gammal, nära hundra år (1899-1997). Mot slutet av sin levnad tecknade han ner sina minnen/memoarer. (Erinnerungen eines alten Ostpreußen ['Recollections of an old East Prussian'] (Berlin, 1989) ). Här minns han den ljusblåa ostpreussiska himlen, den milda vinden från Östersjön, turerna i den hästdragna vagnen om somrarna och med släde under vintern- han mindes också att Wilhelm II hälsades som kung av Preussen - inte som tysk kejsare. Memoarerna finns fortfarande att köpa via tysk nätbokhandel.

Omvägar och kringelikrokar

Jag läste ju om Memeltrakten och om en del av dess författare för någon vecka sedan. Hermann Sudermann var en av dem som nämndes. Många av Sudermanns romaner har blivit översatta till svenska (men de översättningarna är nära hundra år gamla nu och några nyöversättningar lär väl knappast komma). I min hylla hittade jag "Kattspången" som kom ut på originalspråket år 1889 och just den här svenska översättningen är från 1927- och gjord av en magsur läroverksadjunkt som inte hyser några varmare känslor för Sudermanns verk. "den facila talangens genvägar till ära och berömmelse" är slutklämmen. Jaha, ja- men jag tänker läsa i alla fall.

(fotot lånat från Wikipedia)

Det var inte alldeles lätt att hitta "bra" information om Sudermann på nätet och jag har fått leta i mina gamla uppslagsverk också. Sudermann föddes år 1857 i byn Matzicken i Ostpreussen. Idag tillhör området Litauen och det hus Sudermann föddes i har gjorts till muséum. (Det ser aningen luggslitet ut, tycker jag.)

Heydekrug vid förra sekelskiftet. (lånad bild)

Närmsta järnvägsstation var Heydekrug/Silute som ligger precis mitt emellan det forna Tilsit och Memel. Under andra värlskriget inrättades ett fångläger här -Stalag Luft 6.

(Inte hade jag trott att jag skulle hitta fram till Hermann Sudermann via Stalag Luft....)

Så här skriver svensk uppslagsbok om Sudermann: "Hans bästa böcker utmärkas av social ansvarskänsla, effektfull karakterisering och god miljöskildring." Den mest älskade av Sudermanns böcker sägs vara "Resan till Tilsit" från 1917. (Den har jag nu beställt via fjärrlån). Hermann Sudermann dog år 1928.

Resa längs Memel (Njemen): Tilsit (Sovjetsk)

Königin Luise Brücke- över Njemen i den stad som numera har fått det urtråkiga namnet Sovjetsk. (Fotot är lånat från Wikipedia).

Tilsit. Man tänker på ost, eller hur? Tilsit som en gång var Ostpreussens näst största stad tillhör idag Kaliningrad Oblast (oblast= område, region, län enligt uppslagsverket). Staden blev mycket svårt förstörd under andra världskriget.

I första kapitlet i Uwe Radas bok om Memel läser jag om just Tilsit men också om de författare som förknippas med Ostpreussen. Jag har skrivit en del om några av dem tidigare: Johannes Bobrowski, Siegfried Lenz och Arno Surminski. Rada nämner också Ulla Lachauer och hennes reseberättelse "Die Brücke über Tilsit"- Ulla Lachauer skriver om ett helt nytt Ostpreussen- det som inte längre är tyskt utan som idag är något helt annat. Hon reste och upptäckte en hel ny värld.

Även nobelpristagaren Czesław Miłosz hade sina rötter i Memelområdet.

Några strofer från Johannes Bobrowskis vackra dikt "The Memel":

---
Out of the darkness
you come, my river,
out of the clouds.
Roads run down to you
and the rivers, Jura and Mitva,
young, from the woods, and loamy
Szeszupe. With poles the loggers
drift by. The ferry
lies on the sand.
-----
River,
alone always
can I love you
only.
Image of silence.
Plaques for the future: my cry.
Which never held you.
Now in the dark
I hold you fast.

(Från "Shadow Lands", selected poems. Översättning: Ruth & Matthew Mead. New Directions.)

Käthe Kollwitz

Käthe Kollwitz (1967-1945)

Foto: Robert Sennecke

Pregel (Wikipedia)

Hon föddes i Königsberg år 1867 som Käthe Schmidt och där växte hon upp invid floden Pregel med sina sju broar av sten och trä. Vid den tiden hade Königsberg 115 000 invånare- övervägande protestanter. Stadens mörka och nordliga läge påverkade den unga Käthe - de trånga gatorna, pråmarna vid floden, de små ölstugorna vid vattnet... allt detta inspirerade henne att börja teckna och återge intrycken. Den unga flickan drogs till det mörka, det som var Tysklands fattiga och fula sida.

Käthe for till Berlin för att studera konst och där träffade hon sin blivande man Karl Kollwitz som blev läkare. Paret bosatte sig på Wörther Strasse- de hade båda sina självständiga liv- han med sin läkarpraktik och hon med sin studio. Två söner föddes- Hans och Peter. Peter stupade i oktober 1914 och denna förlust kom aldrig Käthe Kollwitz över. "De sörjande föräldrarna" är hennes hyllning till den döde sonen.

De sörjande föräldrarna av Käthe Kollwitz

Käthe Kollwitz mest kända konstverk är nog de etsningar hon gjorde inspirerad av Hauptmanns bok "Vävarna" som handlar om ett försök till arbetaruppror i Schlesien år 1844. HÄR en länk till en mycket fin bloggsida om Käthe Kollwitz verk.

Om Käthe Kollwitz läser jag i "Forgotten Land" av Max Egremont.

En kvinna med skinn på näsan

(Fotot av Marion Dönhoff från Wikipedia)



Marion Dönhoff (1909-2002)- Journalist, aktiv i motståndsrörelsen mot Hitler,en av grundarna till tidningen "die Zeit", grevinna -hennes hem var Ostpreussen (fram till och med 1945).




Framför allt var hon författare- hon kunde inte tänka sig ett liv utan skrivande. Många böcker har kommit från hennes penna- och ofta handlar de om Ostpreussen. Marion Dönhoff föddes på slottet Friedrichstein år 1909 (beläget lite över 2 mil från dåvarande Königsberg). Slottet byggdes mellan 1709 och 1714 till Otto Magnus "Graf von Dönhoff" (han var general i den preussiska armén). Marion fick studera både i Tyskland och utomlands men hon återvände till hemmet 1938 och tog då aktiv del i motståndet mot Hitler. Hon fick fly hals över huvud i januari 1945 när de ryska trupperna intog den enda staden efter den andra i östra Tyskland- hennes flykt var mycket spektakulär- det tog henne sju veckor att nå Hamburg (till häst).


Det finns många böcker av/om Marion Dönhoff på tyska men tyvärr är väldigt lite av henne översatt- och jag kan inte hitta något alls på svenska. (Synd på en så intressant kvinna!)

"It was while at university in Frankfurt that she saw the brown-shirted young men celebrate the appointment by President von Hindenburg of Hitler as chancellor in January 1933. Marion Dönhoff realized, she wrote later, that this meant the eventual destruction of everything that she loved." s. 137 "Forgotten Land" av Max Egremont.

Agnes Miegel och Ostpreussen

" Ja, om hon bara inte hade skrivit den där dikten", säger Max Egremont i sin bok om Ostpreussen. Agnes Miegel blev nämligen mycket begeistrad av en viss Hitler och skrev en hyllningsdikt till honom . Så blev hon persona non grata under många år efter kriget(och kanske inte så konstigt). Så småningom gick det att köpa hennes böcker igen och idag finns en del av dem i nytryck.

Agnes Miegel föddes 1879 i Ostpreussens huvudstad Königsberg- efter skolgång arbetade hon i Weimar, Berlin och i England- men återvände till Königsberg för att vårda sina sjuka föräldrar- hennes egen hälsa var heller inte så god.

Hon skrev skisser, dikter, ballader och berättelser som handlade om eller hade anknytning till Ostpreussen. Hon belönades med otaliga litterära priser. Hennes mest kända dikt är "Die Frauen von Nidden" (HÄR, en länk till dikten i sin helhet.)

Agnes Miegel blev som sagt mycket imponerad av nationalsocialisterna och hon gick med i partiet 1940. Hon såg Hitler som en ny Hindenburg, en man som skulle försvara Ostpreussen till varje pris. Efter kriget (hon tvingades lämna sitt Ostpreussen)- sattes hon i "karantän" men började vinna litterära priser igen i slutet av 50-talet. Hennes anseende kommer dock troligen alltid vara fläckat av den där hyllningsdikten och av hennes "visit i det nazistiska partiet".

Agnes Miegel dog 1964 i Bad Salzuflen.

Det glömda landet som vaknar till liv

Badorten Cranz i dåvarande Ost-Preussen. Idag heter staden Zelenogradsk och hör till Kaliningrad (Ryssland). På fotot (1900) det gamla dambadhuset . (Foto: Wikipedia)

I dagens DN: start på en trevlig serie "Min barndoms somrar" - kända personer får minnas bilder från sin barndom. Först ut är Meta Velander och hon minns sitt 30-tal. Bland annat berättar hon om en resa till tyska Cranz (som alltså låg i det som en gång var Ost-Preussen)

I min nu utlästa (väldigt intressant läsning för övrigt) "Forgotten Land" av Max Egremont berättas om "The Curonian Spit" en lustigt formad strandremsa som skapar en sorts lagun. (Kurische Nehrung heter det på tyska). Ungefär mittpå remsan finns en plats som heter Nida- (en gång Nidden).

Thomas Manns hus i Nida (Nidden) (Wikipedia)

Thomas Mann förälskade sig i den lilla staden- eller snarare dess läge- mitt i "Preussiska Sahara"- och han bestämde sig för att bygga en sommarstuga här i början på 30-talet. Nidden blev ett kulturellt centrum under ett par år. Huset har elva rum och en veranda. Manns skrivarrum hade utsikt över lagunen. Tyvärr tog idyllen slut för familjen Mann- i och med Hitlers maktövertagande blev Mann tvungen att gå i exil. Det fina huset användes sedan av bland andra Hermann Göring (som jaktstuga). Som synes är huset restaurerat och nog skulle det vara intressant att göra ett besök här.

"Once there was this land—we loved this land—yet horror fell upon it just as dunes of sand. As elks in marsh and meadow vanished, so the trace of man and beast is lost. They froze in snow, they scorched in flames, how miserably they wasted in the hands of strangers. Deep under the Baltic waves they lie, their bones awash in bays and straits, they sleep on Jutland's sandy bosom, -- and we, the lone survivors, wander homelessly, like seaweed strewn about after the storms, like autumn leaves that drift and sob. Alone You, Our Father, You do know What this our desolation means."
Agnes Miegel

Johannes Bobrowski

Jag läser "Levin's Mill"-förmodligen den mest kända av Johannes Bobrowskis romaner- och tyvärr finns den inte i svensk översättning. Den här boken har även filmatiserats (1980). Här hamnar vi i ett av östeuropas glömda hörn- där Polen av idag gränsar till Litauen- forna dagars Ostpreussen. - Bobrowski har en mycket speciell berättarstil och han är mycket rolig. - - "Levin's Mill"handlar om berättarens morfar som är helt besatt av att försöka ruinera en nykomling i trakten, den judiske Levin, som har haft "fräckheten" att bygga en kvarn nedströms från "morfar". Persongalleriet är något alldeles extra.... mycket speciellt - en salig blandning av original och nationaliteter. - - "The Drewenz ia a tributary in Poland. There's the first sentence and right away I hear you say: so your grandfather was a Pole. And I reply: no he wasn't. And so, you see, there's already room for mistakes and that's a poor start. Well then, a new first sentence. In the 1870's on the lower reaches of the Vistula, on one of its minor tributaries, there was a village populated predominantly by Germans."

Jag läser vidare.

Här de böcker av Bobrowski som har översatts till svenska. De två senare är diktsamlingar.

Litauisk melodi 1970 Den sarmatiska slätten 1975 Skuggland 2001 Sandomierz slott vid floden Vistula i Polen. (från Wikipedia) -

Siegfried Lenz- en författare från Masurien

Född 1926 i staden Lyck (numera Ełk). Tysk författare med en stor produktion av bl a romaner, teaterpjäser och noveller (även barnböcker). Nu aktuell i svensk översättning med "Vilken teater" som kommer ut inom kort på bokförlaget Thorén & Lindskog.

Hans debutroman kom 1951- "Es waren Habichte in der Luft" - (Det var hökar i luften). Sture Packalén skriver så här om Lenz i sin bok "Tyska minnesgemenskaper" (och han tar bara upp en liten del av Lenz författarskap eftersom "Tyska minnesgemenskaper" handlar om behandlingen av andra världskriget och nazismen i tysk litteratur efter 1945:)

-

" Siegfried Lenz behandling av nazisttiden har mött stort gensvar hos läsarna, men har aldrig riktigt fallit kritkerna på läppen. Anledningen till det är att han å ena sidan uppfattats som alltför personlig i sitt berättande, å andra sidan att han ansetts alltför neutral.---"

-

Jag läser att i romanen "Es waren Habichte in der Luft" är temat flykt och motstånd- en sjuttonårig yngling blir inkallad- men deserterar, flyr och gömmer sig i en skog i Danmark- med stor fara för sitt eget liv. (Detta låter mycket självbiografiskt).

-

Romanen "Die Deutschstunde" "Tysktimmen" som kom ut 1968 (och som finns i svensk översättning) blev en bästsäljare.

-

I "Heimatsmuseum" (svensk översättning 1982 "Förhistorien") handlar det om "det tyska förflutna". Ett enskilt öde från Ostpreussen skildras. En man sätter fyr på det hembygdsmuseum han varit chef för. Så berättas historien om den fiktiva staden Lucknow i Masurien. "Det förflutna tillhör oss alla, man kan inte dela av det, slipa till det; det växer ändå ihop, flätas samman."

-

Här en lista på de flesta av de böcker av Lenz som översatts till svenska fram till idag- merparten av dem är nog inte allför svåra att hitta på våra bibliotek.

-
Fyrskeppet och andra berättelser 1967
Tysktimmen 1970
Förebilden 1975
Vågorna på Balatonsjön och andra berättelser 1977
Förhistorien 1982
Förlusten 1985
Exercisplatsen 1987
Ett krigsslut 1990
Klangprovet 1992
En tyst minut 2010

För egen del väntar jag ivrigt på novellsamlingen "So zärtlich war Suleyken-Masurische Geschichten."

En författare från Masuren

Om Arno Surminski har jag redan skrivit lite grann på min blogg- och jag har läst hans "Jokehnen" och blivit mycket berörd. Tyvärr ser det ut att vara den enda av hans böcker som kommit i svensk översättning. Arno Surminski är annars en produktiv författare.

Slottet i Jäglack. (från Wikipedia)

-

Surminski föddes i Masuren- närmare bestämt i byn Jäglack (numera Jeglawki). Under andra världskrigets slutskede ändrades hans liv fullständigt- när ryssarna kom förlorade han allt- och framför allt miste han sina föräldrar som båda sändes till Stalins fångläger i Sibirien där de dukade under ganska snart. Hur överlever man en sådan barndom? Jag vet det inte. Kanske måste man skriva om sina minnen och sin hembygd- som man mindes den.

-

Boken ovan om en järnvägsresa i Masuren tycker jag ser så trevlig ut- det är väl en barnbok men jag får väldig lust att läsa den. Jag lär mig samtidigt från min bok "Masuren- Ostpreussens vergessener Süden" (av Andreas Kossert) att just järnvägen hade en enorm betydelse för utvecklingen av Ost-Preussen och Masuren- framför allt bidrog den till förtyskningen av området. Mellan 1873 och 1915 lades det järnvägsspår i rasande fart mellan byar och städer.

Jag fortsätter att resa

Jag har en etapp kvar på min resa i Galizien- den kommer i morgon. Nu funderar jag på nästa resa som troligen kommer att gå till den östligaste utposten av det gamla tyska riket- nämligen Ost-Preussen. Masurien tänker jag göra ett extra långt stopp i- (en av Masuriens vackra sjöar ses på fotot ovan som är norpat från Wikipedia). Masurien är den sydliga delen av Ost-Preussen.

Det finns flera författare som har skrivit om den här trakten och som har kommit härifrån.

-

Siegfried Lenz ,till exempel, är född år 1926 i byn Lyck som ligger just i Masurien. Just nu är han aktuell med "Vilken teater" som kommer ut i svensk översättning inom kort på bokförlaget Thorén & Lindskog- en pocketutgåva av hans "En tyst minut" kommer också mycket snart även den på Thorén & Lindskogs förlag.

Jag är väldigt nyfiken på den här novellsamlingen som ska handla om just Masurien.