fredag 9 mars 2012

En historielektion, tack!

Jag känner att jag skulle behöva sätta mig på skolbänken- visserligen är Karl-Markus Gauss en alldeles utmärkt guide och essayist och han vidarebefordrar sina egna kunskaper på ett mycket förtjänstfullt sätt- men jag har inte "grunden". Just nu läser jag "Die versprengten Deutschen" som handlar om en del av de platser som en gång varit mycket tysktalande/tyska men som idag reducerats till små, pyttsmå "enklaver" där tyskan i det närmaste lever i skymundan.




Först letade jag upp min mammas gamla tyska atlas från början av förra seklet- längst upp och alldeles precis inom den ljusblåa gränslinjen hittar man staden Memel (idag Klapeida) och Gauss börjar sin resa i Ostpreussen och Memelområdet. Gauss skriver om de så kallade vargbarnen (Wolfskinder) - de tyska barn som irrade runt på vägarna under svåra umbäranden efter kriget(ofta föräldralösa) utan sina familjer- och ofta blev de omhändertagna av litauiska familjer (inte alltid av kärlek och välvilja utan med beräkning, en extra arbetskraft kunde vara bra att ha.) Det var dessa barn som fick betala för nazisternas brott. Många av dem är idag mycket bittra och tycker att deras liv har blivit stulna. Det är inte svårt att förstå.




Den andra gruppen tyskättlingar är de så kallade Litauentyskarna- och det är en grupp som inte har så stor sammanhållning. De har spritts ut för "alla vindar".




En tredje grupp är den som kallas "rysstyskarna". De är ättlingar till de tyskar som inbjöds till dåvarande ryska riket av Katarina den stora- bönder och hantverkare- cirka 100 000 var de då till antalet. När tyskarna attackerade Sovjetunionen i juni 1941 blev de plötsligt "non grata" och så småningom kom en hel del av dem att flytta till baltikum och ofta då till Litauen.




Den fjärde och sista gruppen är memelländarna - och här blir det komplicerat för just Memelområdet har en rörig historia. Fram till 1918 hade Memelområdet hört till Ostpreussen men nu, efter kriget och Versaillesfreden, kom området under fransk förvaltning. Det varade inte länge- snart tog Litauen över genom en kupp (1923). År 1939 kom Hitler med sitt anhang och 1944 var det dags för röda armén. Ingen annan del av Litauen blev efter kriget så russifierat som just Memelområdet.

Bortsett från mina bristande kunskaper är det ändå med stort intresse jag läser om Gauss möten med människor som berättar om sina liv och om sina tankar. Samtidigt får man en blick av hur platserna ser ut idag.




Perenn förlag har gett ut en annan av Karl-Markus Gauss böcker "De döende européerna"- och den rekommenderar jag varmt. Här handlar det om grupper som arumänerna, de sefardiska judarna, sorberna.... otroligt fascinernade och samtidigt sorglig läsning.


4 kommentarer:

Jeremias Soler sa...

Det fanns många anonyma offer i kriget.
Många människor led och ingen förstod hennes smärta.
Skulle aldrig ha krig!
Hälsningar!

Ingrid sa...

Jeremias: Så är det. Så många människor som lidit och försvunnit i det tysta. Krig är fasansfullt.

mimmimarie sa...

Det är viktigt att du lyfter fram dessa folkgrupper som i mångt och mycket är bortglömda.

Ingrid sa...

Mimmimarie: Jag tror att det är viktigt att känna till de här folkgrupperna, att försöka förstå.