Hon älskar sitt Sardinien- Grazia Deledda. Det är det första som slår mig när jag läser min första bok av denna idag ganska bortglömda nobelpristagare. Jag valde att läsa romanen "Elias Portolu"- mest för att den verkar ha fått överlag god kritik.-
Boken kom ut år 1903 och har alltså över 100 år på nacken. Grazia Deledda finns översatt till svenska men så gott som samtliga dessa översättningar är sedan 20-talet. Nog kunde man unna hennes minne en ynka nyöversättning.
-
Elias Portolu är en ung man som precis har släppts ut ur fängelse när boken börjar- men det är egentligen inte så viktigt för handlingen- det nämns mera i förbigående och får förklara hans bleka och bräckliga utseende- (han liknas vid en mjukost av sin far). Bokens huvudämne är passion (läs sexualdrift) och inre strid. Elias är en av tre bröder- när han kommer hem stundar det till bröllop mellan brodern Petro och hans vackra fästmö Maria Maddalena (och jag undrar om namnet är valt efter den mera kända namnen). Elias känner sig omedelbart attraherad av den unga kvinnan och hon dras också till honom- och där är den "enkla" historien som kommer att bli mycket komplicerad. Den katolska kyrkan har ett starkt grepp om människorna- de kval Elias genomlider för sin passions skull drar ner honom i en sjudande kittel av tankar och drömmar som han kämpar för att kontrollera. Han söker råd- först hos en mystisk man som kallas för "father of the woods" - sedan hos fader Porcheddu (den katolske prästen i församlingen). Frestelsen faller han dock för och "synden" får sitt straff också- det ska finnas en sorts högre rättvisa. Det är tämligen svart det hela. Lösningen på sina problem hittar Elias så småningom- och jag avslöjar inte hur.
-
Elias och hans grubblerier och tankar är det som upptar en stor del av handlingen- kvinnoporträtten är ytliga och jag kan tycka att det är synd att Maria Maddalena inte får komma till tals särskilt mycket- trots att hon ändå har en huvudroll lämnas hon så gott som helt därhän. Jag är mycket kluven till den här boken- vad ska jag egentligen tycka? Dålig kan jag inte påstå att den är men när jag hade läst sista sidan var jag ganska så trött på Elias.... Det jag tyckte bäst om var de vackra naturbeskrivningarna och just den stora och äkta kärleken till ön som verkligen lyser så starkt genom sidorna.
-
" O pale nights of Sardinian solitude! The pulsing owl's cry, the wild fragrance of thyme, the sharp odour of the mastic trees, the distant murmur of solitary woods made a monotonous melancholic harmony that gave a feeling of solemn sadness, a nostalgia for things ancient and pure".
-
Jag läste Elias Portolu på engelska men jag har fjärrbeställt ytterligare en bok av Deledda - då på svenska.
(lånefoto - vy från Sardinien)
4 kommentarer:
Kvinnan som fresterskan, man blir lite trött. Kommer att tänka på Umberto Ecos Rosens namn. Italienskt tema? katolskt?
Snowflake: Ja, det känns väldigt gammalt och jag blev som sagt trött på allt ältande efter ett tag. Slutet på boken gjorde inte det hela bättre. Mycket katolskt. Umberto Ecos "Rosens namn" har jag vaga minnen av- och så blev det en film också väl- med Sean Connery. Minns att den var en storsäljare på sin tid- jag läste men det var inte riktigt "my cup of tea". (Det är väl därför jag har glömt också...)
Du verkar inte så överförtjust - men jag tänker ändå försöka mig på någon av hennes böcker.
Kvinnosynen i äldre litteratur finns det ju inte så mycket att göra åt. Sådan är vår historia. Det är få, mycket få författare som förmått kliva ur sin samtids värderingar och skapa kvinnobilder som är mer rättvisa. Men den gamla kristna synen på kvinnan som syndens ursprung är svårsmält - håller med!
Lustigkulle: Nej, just den här boken blev jag inte överförtjust i. Jag hade svårt för karaktären Elias- för mig blev det för mycket ältande- men visst har du rätt- det är få författare som kan ta sig ur sin tids grepp- och i den här romanen sitter man definitivt fast. Men... jag gör ett nytt försök med Deledda- hon har skrivit ganska många böcker...
Skicka en kommentar