På årets sista dag

 

Karpfiske i Spree- en nyårstradition en gång för länge sedan. Målning av Wilhelm Geissler.

Så ringer vi snart in ett nytt år och med det tar vi farväl av 2020, ett år som får gå till historien som ett veritabelt annus horribilis. Under december månad har inspirationen trytit för mig och läsningen har mest ägnats åt ” skåpmat från hyllorna”. Biblioteket är igenbommat och möjligheterna till yttre stimulans tämligen begränsade, men förlagen fortsätter att ge ut böcker och på mitt läsbord finns en färsk Lire- Magazine Littéraire. En ” vill läsa- lista” håller på att ta form och jag måste våga hoppas på bättre tider. Det kommer en vår, sägs det ju.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År. 

PS Tack, Lena för dina vänliga rader.

Bortglömd?

 

Julien Green ( 1900-1998). Foto: Carl van Vechten.

Julien (eller Julian ) Green. Född i Paris och med amerikanska föräldrar vilket gjorde honom tvåspråkig från allra första början. Ett omväxlande och rikt liv fick han och författardebuten kom år 1927 med ”Adrienne Mesurat”, en bok som fanns på många litteraturlistor så sent som på 1970-talet. Green skriver ” Mauriacskt” och i svensk översättning finns också hans ” Moira” och ” Landet långt borta”. Den senare romanen har handlingen förlagd till de amerikanska sydstaterna och är en del av en trilogi. Julien Green blev invald som ledamot av den Franska akademin år 1971. Jag tänker återknyta bekantskapen med Julien Green och har därför beställt både ” Moira” och ” Landet långt borta”. Har jag tur dyker böckerna upp om någon vecka. Jag funderar också på att läsa hans kärleksförklaring till den franska huvudstaden, ”Paris”, som finns i engelsk utgåva från 2012 i serien Penguin Modern Classics. Bortglömd författare? Kanske här i Sverige men inte i Frankrike där det finns många nyutgåvor av hans romaner att kasta sig över. 

Den vilda trädgården

 

Stockrosen kämpar på i decembermörkret.

Mörkret har sänkt sig över oss och året går mot sitt slut. Trädgårdsarbete är kanske inte det som upptar den mesta tiden just nu men för att skingra den svarta omgivningen tänker jag grotta ner mig i Dave Goulsons bok ” Den vilda trädgården. Det rika livet i en lagom tuktad täppa”. Goulson har tidigare skrivit om humlor och andra insekter och nu ger han sig alltså på trädgården. 

Jag bor på gammal havsbotten och för bara hundra år sedan var mitt närområde del av stora så kallade utmarker, oskiftade dessutom. Med järnvägen påbörjades en helt ny tid och idag ligger husen tätt på de gamla vångarna. Områdets själ har man helt glömt bort. Jag tänker att Dave Goulson kan ge goda råd som passar mig och som kanske kan skapa en viss mera ”organiserad oreda.” En vild trädgårdsbok känns mycket passande. Trots decembermörkret. 

Acqua alta

 

Venedig vintern 1966.( fotot är lånat från Wikimedia Commons )

På radion hördes varningen ” acqua alta” och Joseph Brodsky visste vad som var på gång. I essän ” Vattenspegel” skildras ett Venedig som inte så många har upplevt, ett Venedig sett genom poetens och författarens sinnen. I ett fjärran hörn av det Adriatiska havet... en stad som vintertid doftar av fruset sjögräs. En stad som ofta fylls av ” nebbia”, dimma som sluter tätt om smala gator och torg men- om man skyndar sig kan man leta sig fram i de tunnlar som skapas av den egna kroppsvärmen. ( En sådan tunnel

 står öppen i cirka en halv timma). Brodsky skriver också om att färdas på vatten - ett ursprungligt och primitivt sätt att färdas på och i Venedig är vattnet både färdmedel och hot. Att läsa ” Vattenspegel” är att läsa en poetisk betraktelse över en bild av en outgrundlig stad och också minnen av flydda tider. Vivaldi, Ezra Pound ( Brodsky har inte mycket till övers för Pound), Wystan Auden, nordpolsfararen Querini...

” Vattenspegel” tecknar stadens själ- och den är fjärran från ” shortsklädda invasionshjordar” och andra bullriga turister. Varenda sida fylls av betraktelser över ett odödligt underverk, men odödligheten är hotad för Venedig sjunker. 

” Kanske har Peggy Guggenheims samling och liknande anhopningar av det här seklets bråte som jämt visas här bara en enda funktion: att visa vilken tarvlig, förmäten, ogenerös och endimensionell skock vi blivit, att ingjuta ödmjukhet i oss. Det finns ingen annan tänkbar slutsats mot bakgrunden av denna Penelope till stad, som väver sina mönster om dagen och repar upp dem om natten, utan någon Odysseus i sikte. Bara havet.”

De båda baronessorna

 

Omslagsillustrationen är gjord av Gunnar Lindvall.

H.C. Andersen är inte bara sagor utan mycket mer. Nu har jag läst romanen ” De båda baronessorna” i svensk översättning ( 1946). Här kretsar berättelsen kring Elisabet, född under dramatiska omständigheter en ovädersnatt på Fyn. Moder- och faderlös blir hon ” adopterad” av tre studenter och så får vi följa hennes vindlande väg genom livet. Andersen bjuder på en odyssée genom dansk historia och dansk geografi och de nya tiderna möts med optimism. Bondeslaveriet har upphört och tortyrredskap som trähästen kan gömmas undan. Konst och litteratur väcks till nytt liv och Danmark sjunger av framtidstro. Elisabets resa börjar och slutar på Fyn men dessemellan skildras livet på en så kallad hallig i Nordsjön, utanför Slesvigs kust.( En hallig är en mycket liten ö, ständigt utsatt för havets attacker. En farlig idyll med andra ord. )

Två baronessor finns i boken och de har ett alldeles särskilt adelsmärke- heder och rättskaffenhet- sådant adelskap föds man inte in i. Det förvärvas genom god karaktär. Andersen har tecknat två intressanta kvinnoporträtt ( Elisabet är det ena) och detta i kombination med en utförlig historielektion gör berättelsen odödlig. 

Jag har mycket stor lust att gräva vidare i H.C. Andersens författarskap. ” Eventyren” har jag redan i bokhyllan och ett par reseskildringar också men det som drar mest just nu är dagböckerna och självbiografin. 

Vattenspegel

 

Vy över Venedig målad av Canaletto (1697-1768).

Av en ren sinkadus hamnade Joseph Brodskys essä om Venedig på mitt läsbord. Ibland ger det god utdelning att undersöka vilka böcker som står på bibliotekets beställningshylla. Jag fick vänta ett par veckor på att läsa men det lär det vara värt. Venedig är en stad som är populär hos både författare och konstnärer och listan på verk med den staden som fokus eller bakgrund kan göras mycket lång. En reseberättelse är Brodskys essä inte. Däremot förväntar jag mig poetiska beskrivningar och djupa tankar.

” Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare.” 

Översättningen är gjord av Bengt Jangfeldt.

En gammal klassiker

 

Hans Christian Andersen. Akvarell av Carl Hartmann från 1845.

Det har tagit lite tid för mig att få tag på H.C. Andersens roman ” De båda baronessorna”. Till slut blev depåbiblioteket i Umeå lösningen för det är tyvärr så att böcker numera gallras ut obönhörligt och så blir de rariteter, ofta bara läsesalsexemplar. Inte särskilt praktiskt. För den som inte vill läsa via datorskärm eller pröva lyckan via antikvariaten blir tillvaron något krångligare, men vem bryr sig om gammalt ” mög” idag? Jag, som själv börjar känna mig som gammalt ” mög” är i alla fall glad över att få möjlighet att läsa berättelsen om ” De båda baronessorna” som först kom ut på engelska år 1848. Den svenska utgåvan, som ligger på mitt läsbord, är från 1946. Nu ska jag grotta ner mig i den danska historien med hopp och förtvivlan. Förtvivlan över de umbäranden som bondebefolkningen fick utstå under ”stavnsbandets” tid och hoppet som växte fram under det som kallas dansk guldålder. Allt berättat av berättarkonstens mästare - Hans Christian Andersen.

Han som älskade djuren

 

Två lamor. Skulptur av Rembrandt Bugatti. ( foto: Sukkoria på Wikimedia Commons).

Vem blir inte berörd av den kärleksfulla skulpturen härovan? De båda lamorna fanns en gång att se på Antwerpens zoo. I mitt sökande efter ” läsvärt” kom jag till New Vessel Press’ hemsida och hittade ett ” Europapaket”, hopsatt i dessa reseförbudens tider. Paketet består av sex böcker och en av dessa är Eduardo Franzosinis ” The Animal Gazer”, en roman som handlar om skulptören Rembrandt Bugatti och hans korta, intensiva liv. Bugatti (1884-1916) kom från Milano men bosatte sig i Paris och sedan i Antwerpen. Hans stora kärlek och passion var de vilda djuren och han tillbringade otaliga timmar med att avbilda dem, framför allt i Antwerpens zoologiska trädgård. Så kom det stora kriget och lilla Belgien blev den första måltavlan för bomber och framvällande invasionstrupper. Människor led och svalt. Djuren på zoo tvingades man avliva. Bugatti plågades av att se sina älskade djur dödas och så orkade han själv inte leva längre. Eduardo Franzosini har gjort ett porträtt av den känslige konstnären i sin prisbelönade roman, än så länge bara översatt till engelska såvitt jag kan se.

Rembrandt Bugatti verk finns numera väl utspridda på flera av Europas konstmuséer. ( De betagande lamorna ses på Musée d’Orsay i Paris)

Konstnärens hustru

 

Interiør i lampelys av Lauritz Andersen Ring (1854-1933)

Tavlan finns på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Porträttet föreställer Sigrid Kähler, den unga kvinna som blev Andersen Rings hustru år 1895. Då var hon bara 21 år gammal och hon gav upp sin egen lovande konstnärskarriär. Det vilar både ljus och mörker över porträttet men också ro och stillhet. En tavla att sjunka in i.

Sigrid Kähler drabbades av den tidens gissel, tuberkulosen, och dog redan 1923. 

Till Sibirien

 

Blakistons fiskuv. Foto: Tokumi på Wikimedia Commons.

Så här års väller listorna in, listor över det gångna årets ” bästa böcker”. Nyfikenheten tog överhanden och så ögnade jag igenom ett par av dessa sammanställningar. Jag kan tycka att mycket är variationer på samma tema och lite besviken blev jag över ensidigheten- men- det finns så klart det som sticker ut och som får läslusten att öka. Två böcker som har Sibirien som nedslagsplats blev mitt val. Sibirien är stort, oländigt och också mycket utmanande att vistas i och då känns det praktiskt att kunna resa bokledes och bekvämt tillbakalutad i soffan eller läsfåtöljen. 

Jonathan Slaght for till de oländiga trakterna runt Primorskij kraj i östra Sibirien för att leta efter den utrotningshotade Blakistons fiskuv, en fågel som Slaght har satt i sitt sinne att försöka hjälpa och bevara. Boken är en resa i både tid och rum, som jag förstår, och den här berättelsen bara måste jag läsa.

Kejsarinnan Anna regerade över Ryssland i mitten av 1700-talet och år 1739 ”beställde” hon en forsknings/upptäcktsresa till Sibirien, en resa som kom att ledas av Georg Wilhelm Steller och som omgavs av stort hemlighetsmakeri. Allt skulle noteras och kartläggas och Steller förde noggranna anteckningar under resan som gick från Irkutsk till Kamtjatka. ” The Great Northern Expedition” skrevs sen in i glömmeboken och först många år senare gick det att få ta del av Stellers dagböcker. Nu finns delar av dem i engelsk översättning ” Eastbound Through Siberia” - observations from the Great Northern Expedition”. Utgivare:Indiana University Press.

The Blind Woman of the Enlightenment

 

Horace Walpole (1717-1797). Målad av Jonathan Richardson.

Och där dök hon upp igen- Madame du Deffand. På sidan 216 i ” When the World Spoke French. Marie Anne du Deffand hade en av de allra mest tongivande salongerna i Paris under 1700-talet och hennes kontakter var många- och de var inte bara muntliga utan även skriftliga. Breven flödade från Madame du Deffands penna. En av mottagarna var Voltaire, en annan Horace Walpole. På ålderns höst fick hon hjälp med skrivandet för hon drabbades av blindhet. Walpole är känd som författare till ” The Castle of Otranto”( från 1764), den första gotiska romanen och den kom att bli en inspirationskälla för andra författare. Mellan Madame du Deffand och Horace Walpole rådde ett mycket djupt och speciellt förhållande trots stor åldersskillnad. 

Jag önskar att jag hade tillgång till Madames brev men i väntan på bättre tider tar jag fram Benedetta Craveris innehållsrika biografi ” Madame du Deffand and Her World”. ( Flerfaldigt prisbelönad, kan jag tillägga).

” Madame du Deffand was for a short time mistress of the Regent, is now very old and stone blind, but retains all vivacity, wit, memory, judgement, passions and agreeableness... She corresponds with Voltaire, dictates charming letters to him, contradicts him, is no bigot to him or anybody, laughs both at the clergy and the philosophers.” Horace Walpole.  

Dystra minnen

 

Wilhelmina av Preussen (1709-1758). Porträtt målat av Jean-Étienne Liotard.

En fruktansvärd barndom hade hon, Fredrika Sofia Wilhelmina - äldst av tio syskon och syster( närmast i ålder)  till den blivande Fredrik den store. Fadern, Fredrik Wilhelm, förde ett veritabelt skräckregemente vilket drabbade de båda äldsta syskonen extra hårt- de tydde sig till varandra och höll kontakten genom livet. Wilhelmina var den enda kvinnan i Fredrik den stores liv, sägs det. Wilhelmina blev bortgift ( mot sin vilja) med markgreven av Bayreuth men kontakten med brodern Fredrik upphörde inte utan en rik brevväxling följde genom åren. Språket dem emellan var franska, en tillflykt bort från det hemska i tillvaron. Wilhelmina skrev ner sina minnen och de finns att läsa på flera språk och det går att få tag på en tysk utgåva från 2018 ” Memoiren Einer Preussischen Königstochter”. 

Ett utdrag kan man läsa i Marc Fumarolis ” When the World Spoke French” och det handlar om när Peter den store kom på besök till slottet Mon- Bijou, ett besök som lämnade spår. 

” The barbarian court finally departed two days later. The queen immediately went to Mon-Bijou, where the desolation of Jerusalem prevailed; I have never seen anything like it, everything was so broken and soiled that the queen was obliged to reconstruct and refurnish almost the entire house” 

Mon-Bijous historia ändades i princip år 1943 då slottet blev svårt skadat i ett bombanfall. År 1959 lät de dåvarande östtyska myndigheterna riva ner det som återstod. 

På svarta vägar

 

En ljusglimt i mörkret- en höst/vinterglödande dörrprydnad från min stadsvandring. Min mycket lilla stad är numera ganska folktom och de få caféer och ” vattenhål” som finns är alla tillbommade och öde. Biblioteket håller fortfarande öppet - men hur länge till, undrar jag och genomsöker de egna hyllorna. Det blev ännu ett ” napp” och igen i det franskspråkiga. ” Sur les chemins noirs” ( På svarta vägar) av Sylvain Tesson. Boken är skriven efter ett veritabelt annus horribilis, det år då Tesson miste sin mor och dessutom föll ned från en vägg under fasadklättring i onyktert tillstånd. Fallet var på åtta meter och höll på att kosta honom livet. Efter en lång sjukhusvistelse beslöt sig Tesson, som den äventyrare han är, att genomkorsa Frankrike från syd till norr - till fots. Ensam, tillsammans med sina tankar. I själsligt mörker. Nu ska jag anträda den här resan, fast i min egen soffa. En flykt från det mörker som omger även mig i dessa tider.

När hela världen talade franska

 

Dags att ta itu med en hyllvärmare - Marc Fumarolis ” When the World Spoke French”. Det var en gång en tid när franskan var det stora språket i världen, när kungar, furstar, diplomater etc., etc. konverserade på det som då var ” språk nummer ett”. Fumaroli tar oss tillbaka till 1700-talet och åren mellan 1715 och fram till den franska revolutionen. Här avporträtteras ett antal européer och amerikaner som alla hade det gemensamt att de konverserade på franska. Upplysningen var en mäktig kraft och den öppnade dörrar i världen.

Det här är ingen bok att hasta igenom men det passar mig utmärkt, speciellt i dessa tider. På lut har jag också Ross Kings ” The Judgement of Paris- the Revolutionary Decade That Gave the World Impressionism” och här hoppar jag in i nästa sekel, 1800-talet. 

LIRE magazine littéraire

 

November månads LIRE- magazine littéraire handlar mycket om stoikerna och deras filosofi men utrymme ges som vanligt också åt en mängd bokrecensioner.

Sylvain Tessons senaste bok ” L’Énergie vagabonde” får stort utrymme och jag frestas svårt av denna krönika över ett liv i rörelse. Många sidor att läsa, konstaterar jag ( nära 1500) och någon översättning till svenska ska man nog inte hoppas på. Tesson har rest på många olika sätt - på cykel, motorcykel, till fots och med tåg och rörelse är väl hans ledmotiv i livet. Ständig rörelse. ” L’Énergie vagabonde” vänder sig till alla som älskar att sova under stjärnorna och boken är fylld av essäer, reseberättelser, aforismer, dikter och så dagboksanteckningar från åren 2014-2017.

” När jag är på resa andas jag, lever jag, söker jag äventyret”. Ungefär så. 

Je traverse une forêt, je parle à un homme que je ne connais pas et lui confie davantage de choses que s'il était mon frère, parce que je suis sûr de ne pas le revoir.

Av Sylvain Tesson i svensk översättning finns ” En sommar med Homeros”. ( 2019).

Om björnars betydelse

 En gammal fruktträdgård. Konstnär: Johann Sperl ( Wikimedia Commons )

Varje dag ska man lära sig något nytt och nu vet jag lite mer om uppkomsten av fruktträdgårdar. Allt började en gång för mycket länge sedan i Kazakstan och en stor och aktiv roll hade brunbjörnen. I Kazakstan växte mängder av äppelträd - med söta äpplen, sura äpplen, beska äpplen etc. Trakten vimlade också av bruna björnar, björnar som varje år förberedde sig på viloperioden i idet. De åt av de sötaste äpplena och givetvis slöks de hela med skal, kärnhus och allt. Inte ens en björnmage kan smälta hårda äppelkärnor så de kom ut bakvägen ( och det efter att ha transporterats en bit- ofta en längre sträcka.) Andra djur hjälpte också till med spridningen men björnen får nog ta åt sig den största äran. Via handelsvägar som Sidenvägen nådde så äpplet fram till Europa och man började anlägga stora fruktträdgårdar. Om allt detta och mycket mer därtill kan man läsa i ” Orchard- A Year in England’s Eden” av Benedict Macdonald och Nicholas Gates. De båda författarna följer livet i en gammal engelsk fruktträdgård genom ett helt år. Den här typen av fruktträdgårdar ,där samspelet mellan naturens olika och vilda ” komponenter” får verka fritt, är tyvärr på utdöende. Kanske och förhoppningsvis kan Mcdonalds och Gates bok bidra till ett ökat intresse och ökad insikt.

Makten, visheten och kvinnan

 

Hjalmar Söderberg gick ur tiden i oktober 1941 i ett tyskockuperat Köpenhamn. I Danmark hade han haft sitt hem sedan början av seklet och den nazistiska närvaron kunde Söderberg inte uthärda. År 1946 gavs en samling med efterlämnade anteckningar ut på Albert Bonniers förlag ” Makten, kvinnan och visheten”. Dessa tankekorn är i de flesta fall tillkomna under 1930-talet, en tid av växande oro, kriser och vapenskrammel. Boken är indelad olika partier och sedan också i kortare avsnitt. Mycket kretsar kring ” de usla makterna i tiden”. Tankeväckande och underhållande, beskrivs boken som och Söderberg får benämningen ” svensk prosas mästare” ( det skriver jag under på). 

I kapitlet ” Utkast och idéer” hittar jag denna iakttagelse.

” Eftervärlden bör naturligtvis inte låta inbilla sig att Ryssland under 1800-talet var befolkat av Dostojevskijs galningar och Tolstojs gudfruktiga bönder, eller att sällskapslivet i Stockholm var som i Strindbergs Götiska rummen och Svarta fanor. Dostojevskij hade den egenheten, att alla något så när normalt utrustade människor väckte hans motvilja, och de särskilt välbegåvade hans ursinnighet”.

Mot norr

 

Bjørnstjerne Bjørnson på väg till sitt barndomshem i Nesset.

Att läsa essäer kan vara både inspirerande och allmänbildande. I ” Parish of the North” berättar Claudio Magris om ett besök i Norge och han stannar till inför framför allt Bjørnstjerne Bjørnson och hans författarskap. Bjørnson växte upp i Nesset, omgiven av storslagen natur som bidrog till fantasi och skapande. Fadern var präst men Bjørnson blev en rebell och han kom att ogilla den strikta och inskränkta lutherska kyrkan.

Magris är otroligt beläst och han verkar ha ” plöjt igenom” det mesta från Bjørnsons penna och det är sannerligen inte lite för här kan man tala om stor mängd. Minst sagt. Från min hylla tar jag fram Bjørnsons samlade verk, ett arv från min morfar som hade både Ibsen och Bjørnson som husgudar. ( Morfar var ateist och hade inte mycket till övers för vare sig präster eller predikande). Magris skriver om romanen ” På Guds Veje” så den tänker jag fördjupa mig i. 

Ett otäckt barndomsminne ( Et stygt Barndomsminde) är en annan berättelse som Magris fastnat för. Här handlar det om brott och straff , närmare bestämt ett mord begånget under särskilt sorgliga omständigheter. Straffet blev halshuggning med bödelsyxan. Detta hände i Molde år 1842, en liten pojke ( Bjørnstjerne) på bara nio år tvingades bevittna avrättningen, ett svårt trauma som han sedan skrev om. 

Dags att damma av de gamla klassikerna.

På resa med Claudio Magris

 

Boken jag läser heter ” Journeying” och utgivare är Yale University Press. Claudio Magris är mest känd för ” Donau” men i ”  Journeying” ( ännu inte översatt till svenska, såvitt jag kan se) handlar det också om resor- nu i form av essäer från olika tidpunkter mellan 1980-tal och fram till 2005. Magris, som är från Trieste, är en vittberest man och jag skulle tro att en mycket stor del av hans liv har tillbringats på resande fot. Det här är ingen ” vanlig” reseberättelse utan mera filosofiska, historiska och litterära betraktelser i den tid och det rum som han för tillfället hämtar sin inspiration ifrån. Den första essäen handlar om Cervantes och Magris reser i don Quijotes spår. I Campo de Criptana finns de berömda väderkvarnarna som blev föremål för en attack. En gång fanns här nära femtio väderkvarnar - nu har antalet reducerats till tio- vita kvarnar mot en blå himmel och en brun jord. Intressant är det också att läsa om staden El Toboso som hyser ett Cervantesmuseum. Hit har statsöverhuvuden från ett otal länder skickat de bästa översättningarna av don Quijote- på respektive lands språk. Man kan bland annat studera ett exemplar som skickats av Mussolini ( året var 1930) komplett med dedikation och namnteckning. Hitler skickade ingen ” don Quijote” - i stället blev det en skrymmande, pompös Niebelungenlied. Han överträffas bara i storhetsvansinne av överste Gadaffi som bidrog med sin ” gröna bok”. Magris kommentar: ” Both reveal the arrogant insecurity of a boss who threatens, ” You don’t know who you’re dealing with,” while the greatness of Don Quixote, as Unamuno wrote, lies entirely in the humble confidence with which he says, ” I know who I am!”.

Ilf och Petrov

 

I Odessa finns den här stolen- till minne av Ilfs och Petrovs bok: De tolv stolarna. ( fotot är lånat från Wikimedia Commons.)

I novellsamlingen ” Ryska noveller” ( Gebers förlag 1960) finns ” Greve Sredizemskij” som är författad av duon Ilja Ilf och Jevgenij Petrov och här blir det ett möte med rysk humor. Svart i kanterna, får man nog säga men mycket underhållande och det går inte att läsa utan ett elakt leende. Sympatisk är han inte, greven, och nu ligger han på sin dödsbädd - gammal och ensam minns han både gamla oförrätter och nyare. Hjärnkapaciteten är det inget fel på och grevens hämnd blir både originell och djävulsk. 

Ilja Ilf och Jevgenij Petrov arbetade tillsammans och de skrev främst komiska stycken. Mest känd är romanen ” Tolv stolar” som blivit en klassiker ( den finns i svensk översättning). Boken väckte mycket misshag i Hitlertyskland och den blev lågornas rov i maj 1933. Ilja Ilf blev bara 40 år gammal- TBC tog hans liv år 1937. Jevgenij Petrov dog i en flygolycka fem år senare.

En anrik publikation

 

Vid Tennesseefloden. Foto: Mathew Brady (1822-1896).

En av Amerikas äldsta litterära tidskrifter läser jag om i en BLM från 1946, och jodå, den lever än i högönsklig välmåga. The Sewanee Review grundades redan år 1892 av litteraturhistorikern W.P.Trent och fokus låg på att framhäva sydstaternas betydelse i Amerikas kulturella liv. Idag finns tidskriften att läsa även på nätet ( för full åtkomst krävs givetvis prenumeration) och på en blogg kan man få en hel del boktips. Det är inte bara författare från sydstaterna som framhävs utan här finns i princip hela USA representerat och även en del utländska författare och skribenter. Värt att studera närmare- tycker i vart fall jag. ( Sewanee ligger i Franklin County i Tennessee och hyser University of the South.)

När syrenerna blommar

 Syrener i vas. Målning av Édouard Manet.

På läsbordet just nu: Ryska noveller i översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm. Utgivningen är från 1960 och på förlaget Gebers. Den här samlingen är dessutom illustrerad- av Bo Mossberg. Bland de nära tjugo novellerna hittar jag en av Konstantin Paustovskij- en stor favorit.

” Madame Bovais bön” är titeln på berättelsen och som vanligt fångar Paustovskij människans innersta väsen och med det där vackra, lyriska språket. Madame Bovais är en kvinna som har blivit kvar i sitt Ryssland, det land hon en gång emigrerade till för att söka levebröd som guvernant och lärarinna i det franska språket. Så kom det stora kriget år 1914 och livet slogs i spillror för många - men Madame Bovais ger inte upp utan tar itu med den nya verkligheten med kraft och energi. Hårt arbete och ständig flit är det som gäller och så ett gammalt franskt sägesätt ” Allting blir bättre när syrenerna blommar”.

” De kalla klasarna var alltid täckta av dagg; om man luktade på dem blev ens ansikte vått. I skogen ropade fåglarna till varandra. Särskilt gladdes de åt en fågel som de inte visste namnet på men som de kallade ” klockfågel”. ” Trr-trr-trr”, ropade den, och det metalliska ropet lät som när man drar upp en väggklocka.”

Så går åren och det blir krig på nytt men så kommer den 6 juni år 1944. Landstigningen, invasionen i Normandie och det blev som Madame Bovais sagt ” allting blir bättre när syrenerna blommar” och hon fyller sitt lilla hus med de väldoftande blomklasarna. Paustovskij avslutar novellen på ett oväntat sätt och ingen läsare kan undgå att bli starkt berörd. 

Det finns en hel del översättningar av Paustovskijs verk men jag har en känsla av att mycket återstår att    ” ta itu med”.  Jag hoppas... och håller ögonen öppna. Som ett PS - Paustovskij blev nominerad till Nobelpriset i litteratur år 1965. 

Det flitiga biet

 

Jan Campert (1902-1943). Författare, journalist och motståndsman.

Nederländerna blev ockuperat av nazisterna år 1940 och det fria ordet blev under ett tag strypt. Men- så småningom började de gömda, hemliga tryckpressarna arbeta och ett förlag föddes ur det kvästa. Det första som gavs ut var en dikt ” De arton dödas sång”, till minnet av mördade motståndsmän. Den som skrivit dikten blev mördad han också- Jan Campert. Han fick plikta med sitt liv i koncentrationslägret Neuengamme.

Förlaget som startades år 1943 fick namnet ” De Bezige Bij” och det var synnerligen livskraftigt och finns än idag som en av de större och viktigare bokutgivarna i Nederländerna. Det flitiga biet är fortfarande mycket flitigt och många kända författare finns i det stallet. Jag tänker ta mig till förlagets hemsida för lite läsinspiration även om jag förmodar att eventuell framtida läsning får ske på annat språk än svenska.

Det hårda livet

 

Tavlan ( som numera finns i Boston) har titeln ” The Squatters” och är målad av George Caleb Bingham ( 1811-1879). Bingham kunde fånga både människor och natur i gränslandet västerut. ” The settler’s path” var det han helst återgav och den stigen var svår att vandra - svår och farlig. I mitten av 1800-talet bröt många upp från Kentucky och drog vidare västerut mot framför allt den stora Missourifloden. Här fick man starta från ” scratch” och det var ett ständigt slit. Jag tycker att ” The Squatters” visar på hur just det livet tedde sig. Ett öde och till synes kargt landskap utgör bakgrunden för de två männen och deras hund. Hur gick det sedan, måste man fråga sig. 

Lite av historien om den hårda vägen västerut kan man läsa i David McCullough’s biografi över president Harry Truman. 

Det stora landet i väster

 

John Marshall (1755-1835), chefsdomare i Supreme Court.

Det har varit massor av skriverier om tillsättningen av Amy Coney Barrett som domare i USA:s Högsta Domstol ( The Supreme Court) men intet är nytt under solen. Historien har mycket att förtälja och jag kände ett behov att få veta mer. En skribent som har fokuserat på just Supreme Court är Jeffrey Rosen ( som i dagarna kommer ut med en bok om den nyligen avlidna Ruth Bader Ginsburg) och i mina hyllor lyckades jag leta fram ” The Supreme Court- The Personalities and Rivalries that Defined America”. I sex kapitel redogörs för de mest inflytelserika domarna och för hur olika starka viljor kunnat enas ( eller inte) genom år och århundraden. Allt börjar med den kanske mest fenomenale i domarraden, John Marshall. Klockan var närmast fem i tolv när han utnämndes till chefsdomare av John Adams i januari 1801. Adams hade förlorat kampen om presidentposten till Thomas Jefferson och nu gällde det att försöka få fortsatt federalistiskt inflytande där det var möjligt. Adams skrev så pennan brann och producerade ett otal så kallade ” midnight appointments”. Det där med rävspel är inget nytt alls ( så får moderna tiders journalister skriva vad de vill- och de gör de ju). 

John Marshall var en mycket skicklig förhandlare och kunde ” ta folk” en nog så viktig egenskap. Han tjänade på sin post under inte mindre än sex presidenter. Men- förhållandet till Thomas Jefferson var mycket infekterat. De båda avskydde varandra. 

Rosen skriver också om chefsdomare som trott sig om för mycket och förutspått resultat som sedan inte blev verklighet. Boken har visserligen några år på nacken ( 2006) men den är välskriven och informativ. 

Boken om Ruth Bader Ginsburg har jag skrivit upp på min långa önskelista.

En historisk roman

 

Valdemar Sejrs privilegiebrev från 1200-talet - om Falsterbo fyr.

Baltiska förlaget verkade mellan 1924 och 1945 och sålde både skön- och facklitteratur direkt till kunderna. Böckerna hade ett förmånligt pris och kom ut i rätt stora upplagor. Jag har en del av förlagets utgivningar i hyllorna, brunmurriga band men med vacker guldtext på ryggarna. Gamla böcker ska man behandla med respekt och det känns faktiskt nästan andaktsfullt att öppna första delen av Bernhard Severin Ingemanns ” Valdemar Sejr” från 1826 ( utkommen i svensk översättning på Baltiska förlaget 1927). Ingemann, är mest känd som psalmdiktare men han skrev också mycket annat, bland annat ett flertal historiska romaner som blev populära och älskade på den tid det begav sig. Romanen om Valdemar Sejr tilldrar sig under tidig medeltid och från den tiden fanns så klart inte särskilt många källor att tillgå för Ingemann men boken är en roman och då kan författaren ta sig en hel del friheter. Valdemar Sejr var en av Danmarks största kungar och även om Ingemann har gjort flitigt bruk av sin fantasi i sin berättelse är jag övertygad om att det lyser om den- ända in i vår tid. En riktig klassiker med andra ord.

Ingemann slutade sina dagar i Sorø, som lektor i danska språket och litteraturen vid anrika Sorø Akademi. 

Längtan

 

Genforeningsstenen vid Gram Slotskro. Foto av Hjart på Wikimedia Commons.

Jag längtar- och längtar till den dag då det åter blir möjligt att resa fritt över Sundet. Jag tänker också på åren under den tyska ockupationen, krigsåren, då gränserna var stängda under många år. Min danska mor kunde inte träffa sin släkt och jag minns hur hon berättade om dagen då hon igen kunde ta färjan över till Köpenhamn. Ja, nog blir det värt att fira när ” frihetens timma slår”. Under tiden ser jag också fram emot att få läsa Ida Jessens senaste roman som kom ut för bara några dagar sedan ” Kaptajnen og Ann Barbara”- en över fem hundra sidor lång berättelse som utspelar sig i det jylländska hedlandskapet i mitten av 1700-talet. Ida Jessen kommer själv från detta magiska landskap ( född i Gram som ligger i Sönderjylland). ” En intensiv och dramatisk historia om kampen mot vild natur- om drömmar, om kärlek och ondska... och jag längtar...

Småprosa

 

Floden Paktolus. Foto: Spiridon Ion Cepleanu.

När nutiden inte räcker styr jag mina steg bakåt och till andra världar. Just nu Gunnar Ekelöfs. Valet blev ” Promenader och Utflykter från 1940-talet. Onda tider, även då. Undertiteln är ” småprosa” och jag är väldigt förtjust i begreppet. Lagom stora stycken med meditationer och funderingar som tar mig bort från allt brus och oljud i nuet. Hösten är en mörk årstid, som bekant, och den passar särskilt bra för introspektion och eftertanke. Fotot ovan visar en liten bit av Paktolus, floden som Ekelöfs aska ströddes över. 

Från bokens inledning hämtar jag de första raderna av en mäktig dikt, ” The Love Song of J. Alfred Prufock ( T.S. Eliot).

Let us go then, you and I,

When the evening is spread out against the sky

Like a patient etherized upon a table;

Let us go, through certain half-deserted streets,

The muttering retreats

Of restless nights in one-night cheap hotels

And sawdust restaurants with oyster-shells:

Streets that follow like a tedious argument

Of insidious intent

To lead you to an overwhelming question ...

Oh, do not ask, “What is it?”

Let us go and make our visit.

Den färgsprakande fiskaren

 

Illustration av John Gould. ( Wikimedia Commons )

” Kungsfiskaren förekommer vid vattendrag i södra och mellersta Sverige, alltid sällsynt men i växlande antal beroende på hans känslighet för fimbulvintrar. Rätt många ha sett en glimt av den lilla färglysande fågeln och förundrats. Somliga säga, att han var blå, andra att han var grön- båda ha rätt, kungsfiskaren är blå vid sidobelysning, grön när ljuset faller rätt på.” Så skriver Erik Rosenberg i det klassiska verket ” Fåglar i Sverige”. En magisk fågel är det sannerligen och den har inspirerat flera poeter. En av dem var Gerard Manley Hopkins (1844-1889). Manley Hopkins liv och verk är båda värda att fördjupa sig i. Idag nöjer jag mig med att citera de första raderna ur dikten ” As Kingfishers Catch Fire”

As kingfishers catch fire, dragonflies draw flame; 

As tumbled over rim in roundy wells 

Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's 

Bow swung finds tongue to fling out broad its name; 

Each mortal thing does one thing and the same: 

Deals out that being indoors each one dwells; 

Selves — goes itself; myself it speaks and spells, 

Crying Whát I dó is me: for that I came. 

Landskapet

 

Vad ser vi när vi betraktar naturen omkring oss? Vad har konstnärer och författare inspirerats av och avbildat i ord och bild? Susan Owens berättar om detta i den nyutkomna boken ” Spirit of Place.

Även Christopher Neve tar fasta på just landskap i ” Unquiet Landscape” och här handlar det om sinnenas landskap, en resa in i olika teman, om man så vill. Gud, musik, tid, abstraktion ... och hur ett antal konstnärer behandlat landskapet under inflytande av en egen och speciell idé. 

Den tredje boken på min önskelista är Benedict Macdonalds ” Orchard” som handlar om ett år i en trädgård. En vilsam bok, tror jag och något att koppla av med under mörka höst- och vinterkvällar. 

Där låg ett bibliotek

 

Gammalt och uttjänt kan vara mycket vackert.

Jag fortsätter min läsning av Werner Aspenströms essäer och artiklar. Från år 1986 härrör ” Där låg ett bibliotek” och över trettio år senare är detta en högaktuell inlaga- tyvärr, måste man säga. Aspenström varnar för effekterna av både biblioteksnedläggelser och ovarsamma utgallringar. ” Inom en inte avlägsen framtid skall vi befrias från ansträngningen att uppsöka ett bibliotek eller en bokhandel och att vända på boksidor, vi kan sitta hemma och spela på vår hemdator”. Aspenström beskriver biblioteken inte bara som kulturella serviceinrättningar utan också som hittegodsmagasin, en nog så viktig del av det hela. Det är precis så det kan fungera- man går där och söker efter något speciellt och så dras blickarna till något annat och för att citera författaren” naturvetaren fastnar vid humanistens hylla och vice versa.” 

Så till de sanslösa utgallringarna. Här påpekar Aspenström vikten av att sortimentet inte är alltför snävt anpassat till aktuella behov och trender. Det finns en fara i att låta utlåningssiffrorna styra. ” Man tillhandahåller vad folk vill ha? Nej, man ger folk vad folk nyligen ville ha, man befäster en smak. Det är inte demokrati, det är statistiktyranni.” Som ett exempel nämns utgallringen av ” Skogsliv vid Walden” .

Ja, klassiker lever ett farligt liv i dessa tider och det blir svårare med fjärrlånen också. Böcker slängs och de få exemplar som återstår vill man inte alltid låna ut. ” Läsning på plats” är det som gäller och det medför så klart vissa svårigheter. Jag konstaterar att Werner Aspenström var en vis man och framtiden kunde han förutspå.

Reflexer

 

Kabbeleka. Målning av Jan Kops.

” Reflexer” är titeln på en essä- och artikelsamling av Werner Aspenström, utgiven postumt och med förord av Nina Burton. Tillbakablickar och minnen börjar det med och där har jag fastnat. Aspenström var en sann iakttagare av naturen och med blick för minsta detalj. Vid pingst blommar häggen- luften surrar av bin och andra insekter och ” naturen framträder inte som materia utan som tillstånd”. Häggens vita blommor blandas med kabbelekans gula toner- och även maskrosornas. Det är inte svårt att se bilden framför sig, en bild av intensiv svensk vår. Aspenströms prosa är ( så klart) mycket poetisk. I essän ” En dag i september” gör författaren ett besök i hembygden efter många år. Livet har nått aftonen och tankarna virvlar runt. 

” Jag vänder hemåt. Jag borde känna vemod, övertygad som jag är om att jag aldrig mer kommer att klättra upp på den här bergknallen. Vemodet vill inte infinna sig. Vad som återstår är väl snarare att tacka berget, skogen, tjärnen, stigarna och ladorna för visad gästfrihet nu och i det förgångna.”

” Reflexer” är utgiven på Bonniers förlag år 2000. 

The Harvest Moon

 

The Harvest Moon av Samuel Palmer.( Från Wikimedia Commons).

I Ann Wroes ” Six Facets of Light” ( Jonathan Cape, 2016) läser jag om den engelske landskapsmålaren Samuel Palmer (1805-1881), romantiker och inspirerad av bland andra William Blake. Palmers stora förtjusning var att måla böljande vete- och kornfält och för honom var speciellt vetet en närmast helig växt. Ljuset och de olika gula/röda skiftningarna fyllde målardukarna. Palmers landskap kom att bli Kent och det var runt Shoreham som han hämtade sina motiv. Ensam var han inte- han var en del av den grupp som kallade sig för ” The Ancients”. 

Ann Wroe skriver också om den olycklige poeten John Clare som fick sluta sina dagar instängd i ett mentalsjukhus. Clare var en naturlyriker av stora mått och hans poesi har blivit odödlig. 

Antikvariatsfynd

 

Den har nummer 77 i Lyrikklubbens bibliotek och boken lämnade tryckeriet i april månad år 1962. En verklig dyrgrip, åtminstone för mig. Göran Brunius etsningar pryder många sidor och papperskvalitén är värd att notera: 150 g gravyrtryckpapper från Lessebo.  Nära femtio dikter finns att njuta av och de är spridda bland olika poeter och tider. Vissa fåglar får mer utrymme än andra - lärka, gök och uggla har varit extra inspirerande, som det verkar. Några rariteter: Blåhake och dopping - och vad sägs om ” Pappas ankor”? Själv väljer jag ut en annan sällsynthet, en blå kärrhök. Anders Österling har diktat om ett möte.

Du hedens vilda fågel Blå
osynligt dold i kärrets gömmen,
blott för de valda, för de få
som ensamhetens stigar gå,
du blixtrar upp som lyckodrömmen.

Dic quare hic

 

” Säg varför är du här”? Den latinska sentensen finns över många kyrkportar och den fanns över ingången till Skara skola. Jag har läst Kerstin Ekmans mycket sympatiska levnadsteckning (Då allt var levande och lustigt)  över Clas Bjerkander - Linnélärjunge, präst och naturforskare. Bjerkander är en av dessa som blivit tämligen osynliga i historien och det känns därför mycket bra att få veta mer om hans liv och gärning. Clas Bjerkander ( född Klas Jonsson) var en fattig bondson från Västergötland. Gott läshuvud hade han och så fick han studera i Skara. Redan tidigt väcktes hans naturintresse och mest var det trakterna runt Kinnekulle som utforskades. Växter, djur, insekter - väder och vind. Allt iakttogs och skrevs ner i dagböcker. Till Uppsala kom Bjerkander så småningom och fick studera för Linné. Att leva på naturstudier gick dock inte så prästyrket var det som fick bli den primära inkomstkällan. I prästgårdens kök trängdes syltburkar och koppar med oätliga innehåll ( fluglarver etc.). 

Kerstin Ekman har fångat både tiden och människorna i den och porträttet av den blyge och tillbakadragne Bjerkander är så vackert utmejslat. En god portion naturlära får man på köpet. Inga bilder finns att uppbringa på Clas Bjerkander så den lilla krisslegnidmalen ovan får symbolisera huvudpersonen i boken.   ( och den har ju fått namn efter honom). Ja, varför är vi här, det tål att fundera på. Livet är inte oändligt och det gäller att ta vara på tiden. Som Clas Bjerkander.

” Jag har lärt mig att dimma består av vattendroppar så små att de håller sig svävande. När solljusets sneda strålar blir starkare skingras den och havrestubben börjar lysa brandgul. Varje morgon ser det ut som om åkern målats av van Gogh. Där ligger spindelvävarna synliga som gråvita plättar, horisontellt utspända mellan de skurna stråna. De finns också i gräset framför huset och i nyponsnåret. En särskilt tydlig väv sitter vertikalt i skuggmorellen och vattenpärlorna på den lyser i motljuset. Om dagen ser man inte spindelvävarna. Det är daggen som gör dem synliga.”

( Kerstin Ekman och sid. 183 i boken)

Meditation under pyramideken

 

En dag i oktober för länge sedan nu. Hunden Leif mediterar bland de fallna eklöven.

Det är vindarnas tid nu och löven faller i strid ström. Ovanför mig drar sena flyttfågelstråk förbi och dagarna blir allt kortare. På läsbordet ligger en fågelbokskkassiker - Erik Rosenbergs ” Fåglar i Sverige” och så tog jag fram ” As Kingfishers Catch Fire- Books and Birds” av Alex Preston. Kungsfiskarboken är fylld av de vackraste illustrationer gjorda av Neil Cower. Många referenser till både prosa och poesi hittar man här.

Och - på min inköpslista finns ” The Poetry of Birds” av Simon Armitage. 

Säkerligen hittar man en eller annan dikt av John Clare i den samlingen - kanske om starar:

” Ten thousand starlings are dreaming in the darkness

about sunlight over the fields.”

Makt och mod

 

Christian 5. iförd kröningsmantel.

För 350 år sedan blev Christian nummer fem kung av Danmark. Detta uppmärksammas i en specialutställning på Rosenborgs slott i Köpenhamn, en utställning som kan ses fram till en bit in på nästa år. Tyvärr lär väl pandemin sätta käppar i hjulet för mig även då,  så jag får nöja mig med ”det digitala”. Christian var en kung med stark anknytning till Skåne på så vis att han gjorde sitt yttersta för att återvinna denna eftertraktade bit av land till Danmark. Hans svåger Carl XI kämpade mot och så härjades Skåne svårt av de två härarna. Städer och byar brändes och skövlades på löpande band. Det avgörande slaget kom att stå i Lund år 1676. 

På Rosenborgs slott visas en mängd föremål med anknytning till kung Christian och man har till och med plockat upp ett hjorthorn från källaren - inte vilket horn som helst förstås utan just det som satt på den hjort som blev orsak till kungens död. Christian älskade nämligen att jaga och i oktober 1698 hade han just nedlagt en hjort, skulle ge den nådaskottet men hjorten kämpade in i det sista och sparkade kungen i höften. Det tog så illa att Christian avled i sviterna av skadan. Förutom jakt tyckte kungen om att resa och han verkar ha varit i ständig rörelse. Snabbt skulle det gå och många hästar lär ha fått sätta livet till.

Utställningen på Rosenborgs slott finns att se i Riddarsalen och är väl värd en resa över Öresund. Utställningen har fått titeln ” Magt og Mod- Christian 5.s verden.”

Ordet och vinet

 

Vinets roll i svensk litteratur är underrubriken och jag har verkligen avnjutit orden och illustrationerna i den här boken som har getts ut av Svenska Humanistiska Förbundet. En krönika från Medeltiden och fram till våra dagar är vad läsaren bjuds på och givetvis med den svenska litteraturen i fokus. Vilka viner drack man och var och hur, vem skrev och berättade? Svenskt vindrickande blir också en sammanställning över svensk historia och på 1600-talet tar allt fart här i landet - den övriga världen tränger in. I nästa århundrade gör skalder som Bellman entré ” Slå i ett glas champagne ! I läckra Nuditeter! Det kallar jag ett vin för kungar och poeter—-” . Bourgogne, Rhenskt , Mosel, portvin... så mycket att läsa och lära. I slutet av 1800-talet blir det dovare stämningar, fin de siècle och Hjalmar Söderberg som låter doktor Glas dricka chablis.

Genom ” Ordet och vinet” blir man allmänbildad både vad gäller de ädla dryckerna och en stor del av klassisk svensk litteratur. En extra éloge till typsnittet och de fina illustrationerna- de gör boken lätt att läsa.

Vinrankan av Gunnar Ekelöf

Ty så blommar denna mystiska växt
att fjolårets vin, ja, vin av i förfjol
rörs och grumlas när rankan blommar
Även den jästa och fångna saften
lever med blomman när hon befruktas

Så påverkas vi levande av de döda
som när de hade sin ungdoms tid
Så lever de små sporerna i deras jästa vin
så stiger den i dem som en gång älskade.

När månen fallit ner

 

Jag tänker att min mor fick spara och gneta under lång tid för att kunna köpa Hjalmar Söderbergs samlade verk. Bonniers nyutgåva kom ut år 1943 och när, som det står i förordet, hans ” livsgärning nått sitt slut.” Hjalmar Söderberg dog i ett tyskockuperat Köpenhamn år 1941. Under helgen som gick har jag läst debutromanen, ” Förvillelser”- berättelsen om den unge Tomas Weber och en solig och ansvarslös sommar i Stockholm i slutet av förrförra seklet. Kärlekshistorier, ungdomlig passion och så växlar. Boken väckte ett enormt uppseende när den kom ut (1895) och det blev ett förskräckligt liv och kiv. Harald Molander hette den recensent som satte igång hela karusellen och tidningarna flödade av inlägg. När stormen lagt sig och en andra utgåva låg på bokhandelsdiskarna passade Söderberg på att skriva några överslätande rader i förordet, titulerat ” Till den välvillige läsaren”. Så här lyder inledningen: ”Våra böcker åldras i kapp med oss själva, och stundom fortare. Det är i dessa oktoberdagar jämnt ett tiotal år sedan, den bok som här föreligger i ny upplaga, först sökte sig ut i världen och råkade i oförutsedda äventyrligheter. Det var en annan färg över dagarna då än nu, en annan luft över taken om vårarna. Jag tycker att, som fransmännen säger , ” ett stycke av månen fallit ner sedan dess” —— ” 

Så fortsätter Söderberg att berätta om hur han gått i ett feberrus av lycka när boken skrevs och med stora förväntningar. Så kom den där recensionen där verket fick epitetet ” grislitteratur” och en del annat. Okvädingsorden haglade. Därmed var väl bokens lycka gjord - så som det brukar gå. Nu har 125 år förflutit och flera stycken av månen har ramlat ner - men Hjalmar Söderbergs lyskraft på parnassen finns kvar och jag vårdar de samlade verken ömt.

Det sista kungariket

 

Det elfte bandet i Pascal Quignards serie ” Dernier royaume” handlar om litteratur, om böckernas förtrollade värld. ” J’aime les livres. J’aime leur monde” ( Jag älskar böcker och jag älskar deras värld) - så inleds ” L’homme aux trois lettres” som nyligen kommit ut i Frankrike. I oktobernumret av Lire-Magazine Littéraire finns en lång intervju med författaren som berättar om sin bok och om läsandets magi. ” J’ouvre mon livre et pénètre dans un monde autre. Le temps tombe en poussière.”  Och visst är det så- böcker öppnar dörrar till andra världar och man glömmer både tid och rum. Tiden upplöses i dimmor och små partiklar. 

Den enda bok av Pascal Quignard som hittills finns i svensk översättning är ” All världens morgnar” från 1992. Ytterligare några finns att läsa på engelska annars är det originalspråket som gäller. Quignards berättarstil är ofta fragmentarisk och det finns något gåtfullt både i ord och handling. Jag tycker att det är mycket tråkigt att denne författare inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Själv kommer jag absolut att investera i ” L’homme aux trois lettres” och så läser jag om reportaget i Lire. Med stort intresse och stor glädje.

Underbarnet

 

Arthur Rimbaud (1854-1891). Foto: Étienne Carjat.

Så kom den till slut- den efterlängtade tidskriften Lire- Magazine Littéraire. Trots pandemi och försämrad postutbärning. En stor del av detta oktobernummer tillägnas poeten och underbarnet Arthur Rimbaud och på fotot ovan är han bara 17 år. Hans tonår var fyllda av dramatik och förtärande skapareld. Hans dikter är odödliga. För den som vill riktigt fördjupa sig i Rimbauds liv och författarskap finns en helt nyutkommen biografi ” Arthur Rimbaud- biographie” av Jean-Jacques Lefrère, ett mastodontverk på över tusen sidor och gissningsvis blir den här boken aldrig översatt till svenska. 

Men- det finns så mycket annat att läsa i Lire den här månaden. Intervjuer med Pascal Bruckner och Pascal Quignard- båda med färska böcker på bokhandelsdiskarna. Philippe Claudel har skrivit en ”roman-novell” -” Fantaisie Allemande” där handlingen utspelar sig i Tyskland och under det senaste krigets sista tid. Philippe Claudel är kanske mest känd för ” Grå själar” från 2003 (översatt till svenska 2006) som belönades med Renaudotpriset. Claudels bok skriver jag upp på min vill-läsa-lista som kommer att utökas med mera franskt, Lire innehåller många frestelser. 

Här, avslutningsvis, ett prov på Rimbauds skaparkonst.”Sensation”

Par les soirs bleus d’été, j’irai dans les sentiers,
Picoté par les blés, fouler l’herbe menue :
Rêveur, j’en sentirai la fraîcheur à mes pieds.
Je laisserai le vent baigner ma tête nue.

Je ne parlerai pas, je ne penserai rien :
Mais l’amour infini me montera dans l’âme,
Et j’irai loin, bien loin, comme un bohémien,
Par la Nature, – heureux comme avec une femme.

Poeternas himmel

 

Jag är mycket nöjd med valet av en poet till årets stora litteraturpris. Det var sannerligen på tiden och det stör mig inte det minsta att hemlandet är USA. Jag har inte läst något av Louise Glück - ännu- men ser fram emot att råda bot på den bristen. I väntan på att mina beställningar ska ” landa” har jag plockat fram en liten vacker och behändig volym från Everyman’s Library Pocket Poets: The Four  Seasons. Här landar jag i hösten och William Shakespeares sonett (73) - den passar både till år och årstid. Fotot ovan är från New Hampshire och en annan tid, en tid som jag minns med vemod blandat med glädje.

That time of year thou mayst in me behold

When yellow leaves, or none, or few, do hang

Upon those boughs which shake against the cold,

Bare ruin'd choirs, where late the sweet birds sang.

In me thou see'st the twilight of such day

As after sunset fadeth in the west,

Which by and by black night doth take away,

Death's second self, that seals up all in rest.

In me thou see'st the glowing of such fire

That on the ashes of his youth doth lie,

As the death-bed whereon it must expire,

Consum'd with that which it was nourish'd by.

This thou perceiv'st, which makes thy love more strong,

To love that well which thou must leave ere long.

Ut i naturen

 

Spinus spinus eller grönsiska. Här återgiven av Magnus von Wright.

Just nu är området fullt av dessa små gröngråa fåglar, ett välkommet tillskott. Småfåglar börjar bli en bristvara och kråkor, skator och kajor tar över mer och mer. Jag frestades att köpa oktobernumret av ” Country Living” fyllt av färggranna bilder men också av läsvärda artiklar. Att nötskrikor trivs bland stora ekar borde jag kanske ha begripit och en utförlig berättelse om ” skrikhalsen” har Benedict Macdonald skrivit. Mera finns att läsa i ” Orchard- A Year in England’s Eden” ( Benedict Macdonald och Nicholas Gates)  - helt färsk från förlaget- Harpercollins.

En annan bok som väcker intresse är Sally Coulthards ” A Short History of the World According to Sheep” och här får man veta det mesta om får. Smalt ämne? Det tror jag inte och över 300 sidor bör ju innehålla åtskilligt om både historia och annat. Förlaget: Head of Zeus.

En novellsamling av Helen Macdonald ( H- som i hök) finns också förhoppningsvis på de engelska bokhandelsdiskarna denna höst : Vesper Flights ( från 2019) och utgiven av Jonathan Cape. 

Flos glacialis

 

Blommor av is ( lordnikon Wikimedia Commons).

I ” Talande blommor” av Isabel Krantz och utgiven på Ersatz förlag, finns ett uppslag helt ägnat åt en flyktig naturens skapelse. Flos glacialis ” växer utan rötter på klippfast mark  där inga andra växer; den blommar när inga andra vill blomma och upphör att blomma när andra slår ut. Den hämtar sin näring ur luften, men man får inte vattna den, ty ingen blomma i världen är av finare blått än denna. Genom sin skönhet är den en fröjd för ögonen, men ingen älskar den länge.”( G E Lessing)

Och- isblomman talar vidare med hjälp av Walter Benjamin och hans dagbok från Moskva, som tyvärr inte verkar finnas i svensk översättning men en engelsk version går att få tag på. Dagboken skrevs under 1926 och 1927 och jag har en känsla av att Benjamin blev tämligen besviken på det dåvarande ryska samhället. Besviken blev han också på den kvinna som mer eller mindre lockat honom till den stora staden i öst. En tröst ( om än klen) blir de utsirade isblommor som syns lite överallt i den arktiska kylan.

Vin

 Klosterkyrkan i Eberbach. ( Wikimedia Commons).

”Vin genom tiderna” är titeln på den tunga och mycket innehållsrika bok som jag släpat hem från biblioteket. Utgiven på Atlantis förlag och författare är Hugh Johnson. Det här praktverket har lyckats överleva trettio år på hyllorna, inte illa. Här kan man i princip lära sig allt om vin och främst dess historia. Cisterciensklostren har i allra högsta grad bidragit till vinets utveckling och ett av de stora centra låg just i Eberbach ( Hessen). Eberbach ligger i en skogig dal bland Rheingaus kullar och på 1100- och 1200-talen var detta kloster världens största vintillverkare. Från rött burgundiskt vin gick man tämligen raskt över till vitvin, ett vitvin som så småningom kom att bli tillverkat av rieslingdruvan. År 1500 invigdes ett av de jättefat som cistercienserna lyckades bygga- rymmande inte mindre än 70 000 liter.

Några år senare stormades klosterkällarna av ” folk i trakten” och allt vin blev uppsupet. ( Klostret plundrades också). Att bälga i sig 70 000 liter vin ( eller mer) borde ge en mängd rediga baksmällor, tänker jag.