I ” Talande blommor” av Isabel Krantz och utgiven på Ersatz förlag, finns ett uppslag helt ägnat åt en flyktig naturens skapelse. Flos glacialis ” växer utan rötter på klippfast mark där inga andra växer; den blommar när inga andra vill blomma och upphör att blomma när andra slår ut. Den hämtar sin näring ur luften, men man får inte vattna den, ty ingen blomma i världen är av finare blått än denna. Genom sin skönhet är den en fröjd för ögonen, men ingen älskar den länge.”( G E Lessing)
Och- isblomman talar vidare med hjälp av Walter Benjamin och hans dagbok från Moskva, som tyvärr inte verkar finnas i svensk översättning men en engelsk version går att få tag på. Dagboken skrevs under 1926 och 1927 och jag har en känsla av att Benjamin blev tämligen besviken på det dåvarande ryska samhället. Besviken blev han också på den kvinna som mer eller mindre lockat honom till den stora staden i öst. En tröst ( om än klen) blir de utsirade isblommor som syns lite överallt i den arktiska kylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar