Jag tänker att min mor fick spara och gneta under lång tid för att kunna köpa Hjalmar Söderbergs samlade verk. Bonniers nyutgåva kom ut år 1943 och när, som det står i förordet, hans ” livsgärning nått sitt slut.” Hjalmar Söderberg dog i ett tyskockuperat Köpenhamn år 1941. Under helgen som gick har jag läst debutromanen, ” Förvillelser”- berättelsen om den unge Tomas Weber och en solig och ansvarslös sommar i Stockholm i slutet av förrförra seklet. Kärlekshistorier, ungdomlig passion och så växlar. Boken väckte ett enormt uppseende när den kom ut (1895) och det blev ett förskräckligt liv och kiv. Harald Molander hette den recensent som satte igång hela karusellen och tidningarna flödade av inlägg. När stormen lagt sig och en andra utgåva låg på bokhandelsdiskarna passade Söderberg på att skriva några överslätande rader i förordet, titulerat ” Till den välvillige läsaren”. Så här lyder inledningen: ”Våra böcker åldras i kapp med oss själva, och stundom fortare. Det är i dessa oktoberdagar jämnt ett tiotal år sedan, den bok som här föreligger i ny upplaga, först sökte sig ut i världen och råkade i oförutsedda äventyrligheter. Det var en annan färg över dagarna då än nu, en annan luft över taken om vårarna. Jag tycker att, som fransmännen säger , ” ett stycke av månen fallit ner sedan dess” —— ”
Så fortsätter Söderberg att berätta om hur han gått i ett feberrus av lycka när boken skrevs och med stora förväntningar. Så kom den där recensionen där verket fick epitetet ” grislitteratur” och en del annat. Okvädingsorden haglade. Därmed var väl bokens lycka gjord - så som det brukar gå. Nu har 125 år förflutit och flera stycken av månen har ramlat ner - men Hjalmar Söderbergs lyskraft på parnassen finns kvar och jag vårdar de samlade verken ömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar