Hjalmar Söderberg gick ur tiden i oktober 1941 i ett tyskockuperat Köpenhamn. I Danmark hade han haft sitt hem sedan början av seklet och den nazistiska närvaron kunde Söderberg inte uthärda. År 1946 gavs en samling med efterlämnade anteckningar ut på Albert Bonniers förlag ” Makten, kvinnan och visheten”. Dessa tankekorn är i de flesta fall tillkomna under 1930-talet, en tid av växande oro, kriser och vapenskrammel. Boken är indelad olika partier och sedan också i kortare avsnitt. Mycket kretsar kring ” de usla makterna i tiden”. Tankeväckande och underhållande, beskrivs boken som och Söderberg får benämningen ” svensk prosas mästare” ( det skriver jag under på).
I kapitlet ” Utkast och idéer” hittar jag denna iakttagelse.
” Eftervärlden bör naturligtvis inte låta inbilla sig att Ryssland under 1800-talet var befolkat av Dostojevskijs galningar och Tolstojs gudfruktiga bönder, eller att sällskapslivet i Stockholm var som i Strindbergs Götiska rummen och Svarta fanor. Dostojevskij hade den egenheten, att alla något så när normalt utrustade människor väckte hans motvilja, och de särskilt välbegåvade hans ursinnighet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar