På radion hördes varningen ” acqua alta” och Joseph Brodsky visste vad som var på gång. I essän ” Vattenspegel” skildras ett Venedig som inte så många har upplevt, ett Venedig sett genom poetens och författarens sinnen. I ett fjärran hörn av det Adriatiska havet... en stad som vintertid doftar av fruset sjögräs. En stad som ofta fylls av ” nebbia”, dimma som sluter tätt om smala gator och torg men- om man skyndar sig kan man leta sig fram i de tunnlar som skapas av den egna kroppsvärmen. ( En sådan tunnel
står öppen i cirka en halv timma). Brodsky skriver också om att färdas på vatten - ett ursprungligt och primitivt sätt att färdas på och i Venedig är vattnet både färdmedel och hot. Att läsa ” Vattenspegel” är att läsa en poetisk betraktelse över en bild av en outgrundlig stad och också minnen av flydda tider. Vivaldi, Ezra Pound ( Brodsky har inte mycket till övers för Pound), Wystan Auden, nordpolsfararen Querini...
” Vattenspegel” tecknar stadens själ- och den är fjärran från ” shortsklädda invasionshjordar” och andra bullriga turister. Varenda sida fylls av betraktelser över ett odödligt underverk, men odödligheten är hotad för Venedig sjunker.
” Kanske har Peggy Guggenheims samling och liknande anhopningar av det här seklets bråte som jämt visas här bara en enda funktion: att visa vilken tarvlig, förmäten, ogenerös och endimensionell skock vi blivit, att ingjuta ödmjukhet i oss. Det finns ingen annan tänkbar slutsats mot bakgrunden av denna Penelope till stad, som väver sina mönster om dagen och repar upp dem om natten, utan någon Odysseus i sikte. Bara havet.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar