Dic quare hic

 

” Säg varför är du här”? Den latinska sentensen finns över många kyrkportar och den fanns över ingången till Skara skola. Jag har läst Kerstin Ekmans mycket sympatiska levnadsteckning (Då allt var levande och lustigt)  över Clas Bjerkander - Linnélärjunge, präst och naturforskare. Bjerkander är en av dessa som blivit tämligen osynliga i historien och det känns därför mycket bra att få veta mer om hans liv och gärning. Clas Bjerkander ( född Klas Jonsson) var en fattig bondson från Västergötland. Gott läshuvud hade han och så fick han studera i Skara. Redan tidigt väcktes hans naturintresse och mest var det trakterna runt Kinnekulle som utforskades. Växter, djur, insekter - väder och vind. Allt iakttogs och skrevs ner i dagböcker. Till Uppsala kom Bjerkander så småningom och fick studera för Linné. Att leva på naturstudier gick dock inte så prästyrket var det som fick bli den primära inkomstkällan. I prästgårdens kök trängdes syltburkar och koppar med oätliga innehåll ( fluglarver etc.). 

Kerstin Ekman har fångat både tiden och människorna i den och porträttet av den blyge och tillbakadragne Bjerkander är så vackert utmejslat. En god portion naturlära får man på köpet. Inga bilder finns att uppbringa på Clas Bjerkander så den lilla krisslegnidmalen ovan får symbolisera huvudpersonen i boken.   ( och den har ju fått namn efter honom). Ja, varför är vi här, det tål att fundera på. Livet är inte oändligt och det gäller att ta vara på tiden. Som Clas Bjerkander.

” Jag har lärt mig att dimma består av vattendroppar så små att de håller sig svävande. När solljusets sneda strålar blir starkare skingras den och havrestubben börjar lysa brandgul. Varje morgon ser det ut som om åkern målats av van Gogh. Där ligger spindelvävarna synliga som gråvita plättar, horisontellt utspända mellan de skurna stråna. De finns också i gräset framför huset och i nyponsnåret. En särskilt tydlig väv sitter vertikalt i skuggmorellen och vattenpärlorna på den lyser i motljuset. Om dagen ser man inte spindelvävarna. Det är daggen som gör dem synliga.”

( Kerstin Ekman och sid. 183 i boken)