Ibland får man tag på en bok som rör vid hjärtat på ett alldeles speciellt sätt. Det händer inte så ofta - men ibland hittar jag just en sådan roman. Nu har jag läst ut Karel Schoemans "Another Country" och den har etsat sig fast i själen på mig.
"Ett annat land" är titeln i svensk översättning (min egen) och den är tvetydig. Vi hamnar i Bloemfontein någon gång under 1870-talet. Blomfontein var då huvudstad i den boerstyrda Oranjefristaten .
Versluis är en förmögen holländare och han har precis anlänt hit efter en lång och mödosam resa dels till sjöss dels via häst och vagn. (Järnvägen har ännu inte gjort sitt intåg i Bloemfontein). Resan har tagit så hårt på hans krafter att han är nära döden- Versluis lider nämligen av TBC och han har rest till Sydafrika i hopp att kurera sjukdomen. Den torra och höga luften har rykte om sig att bota de bröstsjuka.
Versluis tillfrisknar men han är enstörig till sin läggning och söker helst upp ensamheten på sitt rum- först på ett hotell och sedan på ett mindre pensionat. Helt ensam tillåts han dock inte vara och han dras in i ett visst sällskapsliv (motvilligt) och så får vi en inblick i stadens kärna. Här bor inte bara boerättlingar utan även tyskar och engelsmän. Man hör kolonialismens trumvirvlar i bakgrunden- den tyska kontingenten är mycket noga med att fira kejsarens födelsedag och man talar om Tysklands enande. Versluis blir bjuden till den livliga och vänliga familjen Hirsch och så stiftar han bekantskap med pastor Scheffler. Scheffler kommer att få en allt större betydelse för Versluis och han söker sig långsamt och tvekande till den unge prästen.
"The Veld"- de stora öppna och gräs/buskbevuxna områdena som omger bland annat Bloemfontein. Fotot är lånat.
"We brought civilisation to this place; our houses and churches; our furniture and books and fashions from Europe: unasked we brought it all here and dumped it as if Africa were some kind of a trash-heap, and we came to live our lives here in accordance with patterns that we or our parents brought from elsewhere. We live off memories and surround ourselves with phantoms, and as for Africa itself, we see it only at a distance from behind the lace curtains that we have hung in front of the windows of our living rooms." (så säger pastor Scheffler och Versluis lyssnar och känner att han "never before had been so alone with another person as he was now".
Versluis ser ut över Velden och reflekterar: " Emptiness, Versluis thought, a low horizon at the very edge of the landscape, beyond which one discovered only the low line of another horizon. He would never return to the Netherlands, he knew with unsettling clarity. He would never again see the coastline of a trusted land or the roofs and chimney of a familiar city rising above the horizon."
Insikten om att han ändå ska dö inom kort kommer efter en svår vaknatt hos en landsman som dör i Versluis armar (också av TBC). Så går dagarna obönhörligt och det där landskapet långt borta i horisonten rycker närmare- men rädslan för livets slut har ersatts av en känsla av försoning och frid. Versluis går sin väg- mot ett annat land:
"The emptiness absorbed you and silence embraced you, no longer as alien wastes to be regarded umcomprehendingly from a distance; the unknown land grew familiar and the person passing through could no longer even remember that he had once intended to travel further. Half-way along the route you discovered with some surprise that the journey had been completed, the destination already reached."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar