Skada, skada att den här boken inte översatts till svenska för den är en uppvisning i en mycket originell typ av berättarkonst. Som sagt- de här minnena retar sinnena.
Hur överlever man sin barndom? Den frågan är ständigt aktuell och efter att ha följt med på den här resan genom tid och rum undrar jag inte på att Amélie Nothomb har ett behov att skriva av sig. Efter ett kort nedslag på ögruppen Nya Hebriderna (numera Vanuatu) hamnar vi i Japan för här tillbringade författaren sina första år. Allt är rena idyllen med en snäll och omhuldande barnflicka (Nishio-san) ända tills Amélie börjar i japansk kindergarten och skrivs in i "maskrosklassen" . På med uniform med liten basker och skolväska som komplement och så ska barnet vara redo för att bli drillat. Här ljuder visslorna och barnen ska alla lära sig sjunga (allsång). Vad gör då ett påhittigt litet barn? Jo, det rymmer från skolan och "klättrar över väggen". (Ett tilltag som det givetvis inte går att fortsätta med i längden). De övriga barnen hämnas på sitt sätt genom att trycka upp stackars Amélie i ett hörn och slita av henne alla kläderna för att se om hon är lika vit över hela kroppen.
Så rycks familjen upp med rötterna för pappans nya postering blir i Peking. Här är det inte roligt alls- och stapeldieten är olika former av stekt vitkål. De fyras gäng styr och ställer och atmosfären är tryckt. Den lilla flickan längtar tillbaks till Japan.
" I was a national of the state of Never. The inhabitants of Never have no hope. Their language is nostalgia. Their currency is passing time: they are incapable of setting any of it aside, and their lives slide towards a gulf called death, which is their country's capital."
Nästa stopp New York och här öppnar sig himmelriket för Amélie och hennes syster (även om det inte alltid verkar ha varit så lätt att vara från Belgien. I USA har man som bekant mycket dåligt reda på världens geografi.) Detta relativa "välstånd" varar inte så länge- det blir ett nytt uppbrott och nu är destinationen Bangladesh. En fasansfull tid väntar de båda barnen och de tillbringar sin mesta tid inomhus- läsandes den ena romanen efter den andra.
Alla dessa uppbrott och alla upplevelser (många väldigt obehagliga) bäddar för en mycket svår tonårstid. När romanen slutar har en cirkel slutits och jag har blivit en läsupplevelse rikare. Den här boken kan jag inte göra rättvisa åt med mina rader så jag länkar till en recension av Michèle Roberts i The Guardian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar