Jag tror att det här kommer att bli en mycket läst och säkert också mycket omtyckt bok. Egentligen är det två böcker i en för första delen skulle nog kunnas läsa fristående- och där är handlingen förlagd till Rumänien. Jag tycker också att just den första delen är den som är den mest fängslande för här utgjuter författarinnan verkligen sin själ och sitt hjärta. Språket är ornerat och mycket vackert och kärleken till hemlandet går inte att ta fel på- trots att skildringen är från diktaturens år, under slutet av 70-talet.
Mona Maria är 17 år när berättelsen börjar och hon är förälskad i Mihai som är något äldre och som bor i en liten stad alldeles invid Karpaterna. Mona har sitt hem i Bukarest och hennes föräldrar är motståndare till det rumänska styret- det får de betala för i form av ideliga trakasserier från securitate. Domnica Radulescu lyckas verkligen förmedla utsattheten och skräcken i denna tillvaro där det inte går att lita på någon. Alla kan vara förrädare och du går inte säker någonstans. Storebror ser dig alltid.
"I have left the Black Sea, my skin golden and salty, and my tangled hair brighter from the sun, to take the train that crosses the land by the violet-blue waters and the yellow sunflower fields, then cuts through mountains into resin-pungent forest." (inledningsorden).
Vi tas med bakåt i familjens historia och den är fylld av sorger och bekymmer men också av styrka och överlevnad. Rumänien målas upp med dofter och färger som kontrast till förtryck och tristess. Trots allt det svåra känns doften av lindblommorna genom boken och också smaken av det hembrända plommonbrännvinet- men livet blir till slut omöjligt för Mona Maria och hon måste fly ut ur landet- det blir en flykt som går genom flera länder och som till slut ändar i USA- och där börjar så den andra delen av romanen som skriver en annan historia.
Sångerskan Maria Tanase som också får en plats i boken. Vemodig sång.....
"Train to Trieste" är en vacker bok om kärlek i skuggan av diktatur och förtryck- det är också en bok om hopp och seghet och vilja att överleva- men det som stannar kvar hos mig är framför allt den vemodiga beskrivningen av flyktingens eviga hemlängtan
4 kommentarer:
Blommande lind ser jag inte ofta eftersom de formklipps i Göteborg.
Hannele: Jag har en blommande lind alldeles mitt emot mig....
Ah, vacker sång på kvällskvisten, gärna mer sådana njutbara länkar! Är själv så dålig på att hitta den sortens musik, är ju kvar i 60-talet som sagt...
Violen: Det var en ren sinkadus att jag hittade länken- jag blev bara nyfiken på sångerskan som det stod om i boken. Om det är någon som är kvar i 60-talet annars så är det jag :-)
Skicka en kommentar