Av månsken kan inget växa

Elise Ottesen-Jensen

"Menneskene er så svake for måneskinn. Det blender dem ikke. Det brenner dem ikke.-- Av måneskinn gror det ingenting."

Raderna är tagna från Torborg Nedreaas roman "Av måneskinn gror det ingenting". En roman som bitvis är mycket otäck att läsa och tonen är genomgående svart. När jag läser går mina tankar ohjälpligt till Elise Ottesen-Jensen och jag känner i hela min själ hur viktig hennes insats var. Till den som inte har läst hennes självbiografier " Och livet skrev" och "Livet skrev vidare" säger jag: gör det.

Vi glömmer så lätt bort hur fruktansvärda kvinnornas villkor var för inte alls särskilt länge sedan. Torborg Nedreaas låter oss minnas och inte med ljuvt romantiska rader utan med en smärre bombkrevad. I "Av måneskinn gror det ingenting" möter vi Clara, en medelålders kvinna som en kväll blir "upplockad"av en främmande man på en järnvägsstation- men- kvällen blir inte som mannen kanske väntat sig- han väljer kvinnans själ framför hennes kropp och Clara tillbringar natten med att berätta sitt livs historia.

Fram växer berättelsen om en ömhetstörstande, kärleksfylld kvinna som låter sig utnyttjas av en något äldre, förlovad/ gift man som dessutom är hennes lärare. Det här kärleksförhållandet sker mot bakgrund av småstaden och all dess inskränkthet och tristess. Kulisserna är grå och inkapslande och det verkliga livet- ja- det finns utanför, ouppnåeligt.

I Gruben (den lilla staden) finns också Claras familj, mor, far och syster. Modern är utsliten och orkar inte bry sig om sina barn. I Gruben lever kvinnorna ett trist och hårt liv- många barn föds och de flesta av dem är oönskade.

Fångad i fällan- fjärilen som fladdrar desperat mot nätet- så ser jag Clara. Hon kämpar mot övermakten i form av ett skoningslöst samhälle- det är så mycket hon måste stå ut med. När hon blir med barn måste hon gå igenom abort (inte bara en)- det finns vissa avsnitt i boken som är väldigt obehagligt realistiskt skildrade så jag varnar känsliga läsare. Slutet blir som ett crescendo, en slutplädering med starka och påträngande färger.

"Det lille, bitte öyeblikket av stillhet för salmen setter i var kommet. I det glimtet öynet jeg Kristus-ansiktet, det var bare i et opphugget öyeblikk hovr noen stövkorn sloknet, så glimtet de fram igjen og blindet ansiktet igjen. Men i det sekundet skjöt det seg inn i bevistheten min og ble sittende der og dirre, detta blikket av lidende forbitrelse mot prekestolen. Smertene raste i bölger gjennom meg. Og musiken tog til."

Språket i boken är mäktigt, poetiskt som kontrast till det svarta och skrämmande otäcka som ibland fyller sidorna. Den här romanen glömmer jag aldrig.