Den allra finaste novellkonst

Nu var det inte just den här samlingen som jag hämtade hem från Ystad i går utan en annan (i svensk översättning). Björg Vik är en norsk författarinna som är mest känd för sina utsökta noveller. Så synd att många av hennes böcker blivit utgallrade från biblioteken och ännu mera synd att det inte kommer nya utgåvor/översättningar så att flera kan få nöjet att stifta bekantskap med en här skriftställaren.

"Gator förändras, precis som ,människor. Ett hus rivs, en tand ramlar ut. En vägg slits av väder och vind, ett ansikte åldras av dagar och nätter. Vitmålade väggar gulnar, hud grånar. Takpannor lossnar och blåser av huset en höstnatt, hår blir tunnare på människors huvuden och faller av på både kloka och enfaldiga, fattiga och rika. Tidens tand gnager tålmodigt på allt. Tiden följer människor och hus, trofast som skuggan, obönhörlig, omutlig." (från novellen Amandabacken i "Snart är det höst", Rabén & Sjögren förlag. Översättning: Urban Andersson.

"Amandabacken" är just en berättelse om hur tider förändras och med tiderna även människorna och åh, så bra det är skildrat!

Syndare i sommarsol

Jag valde att läsa Sigurd Hoels roman "Syndare i sommarsol" på originalspråket, norska och det berodde mycket på att det inte var alldeles enkelt att hitta en svensk version. Den senaste utgåvan kom någon gång på 1950-talet. (Ändå filmades boken så sent som 2001 och då i svensk regi).

Jag råkade hitta en kortfattad recension i Biblioteksbladet från 1929:" Ett försök till överlägsen satir över nutida ungdom och det bruk- eller missbruk- den gör av sin nästan obegränsade frihet. Har hälsats med hänförelse av Stockholmskritiken, mot vilken landsorten i detta som så många andra fall bör hysa misstroende . Mig synes boken osann, orättvis och framför allt tråkig, hopplöst tråkig."

Jag håller inte alls med den magsure recensenten- "Syndare i sommarsol" är en bok som känns  aktuell även idag och tråkig är den absolut inte.

Berggasse 19 i Wien- en känd adress (fotot är lånat).

Sigmund Freuds ande vilar över Hoels roman- författaren skrev den i just Wien så kanske inte så underligt. Inledningsorden borde vara klassiska "Du er en selvbedrager og tilhörer som sådan den forrige generasjon"

Åtta ungdomar- fyra män och fyra kvinnor alla i 20-årsåldern- drar ut till skärgården för att (som de tror) tillbringa ett/en härligt och avkopplande "sommarlov/semester" tillsammans. De är alla högutbildade och med goda framtidsutsikter. De har världen i sin hand, tycker de- allt under kontroll. Ett av paren har en fast relation (men de är inte gifta)- annars bor damerna för sig och herrarna för sig på två olika platser.

"Vi var fire unge menn och fire unge kvinner. Altså måtte vi forutse muligheten av erotikk. Og med erotikk fölger pasjoner, konflikter, stridigheter, sorger og uvennskap. Ja, så ble det sagt til de gamle. Men vi sa til oss selv at det gikk vi ikke med på. Vore fedres veier var ikke våre veier. Vi anerkjente ikke sjalusien, lögnaktigheten, uredligheten, falskheten og all den andre elendigheten som i gamle dager var ulöselig förbundet med kjaerligheten."

Och så utvecklar sig dramat- och det blir med många aktörer. Det är inte förnuftet som styr utan känslorna- människan är nu en gång för alla inte särskilt rationell. (I alla fall inte oftast). Man indelar sig i arbetslag och man skapar "par"- parkonstellationer som naturligtvis inte kommer att hållas fast. Till råga på allt dyker en femte ung dam upp-Evelyn. Då krisar det till ordentligt- två kvinnor ska slåss om samma man och det blir inte särskilt trevligt. Den dåliga stämningen lägger alltmera sordin på en tillvaro som man hade trott skulle bli helt problemfri. Än mera brutalt blir det när en segelbåt med två nykomlingar anländer till platsen- ytterligare ett kärleksdrama och så hamnar man i ett praktfullt och primitivt slagsmål- "den forrige generasjon" är alls inte "forrig".  Så gott som samtliga inblandade far mycket illa av sitt experiment.

"Syndare i sommarsol" är en mycket spännande och intressant psykologisk roman som noga skildrar de känslor och det tumult som man kan utsättas för när man inte förstår att handskas med sig själv. Nederlaget mot just känslorna är totalt och självbedrägeriet är allomfattande det också.

Jag hoppas att det så småningom kommer en ny svensk version av den här boken!

Kommandörens dötre av Jonas Lie

Jonas Lie (1833-1908).

Jag hittade en vackert inbunden bok i mina hyllor - Kommandörens dötre av Jonas Lie. Den här romanen är från 1886 och det handlar om kvinnor som blir kvästa och som får se sina drömmar nedtrampade i gruset. Det är sorglig läsning och bitvis verkligen ilskeframkallande för det är ju inte så där väldigt länge sedan samhället fungerade på just det här viset.

Marthe och Cecilie växer upp i ett välbärgat hem och modern (framför allt) har stora förväntningar på deras framtid - att de ska göra goda giften är mycket viktigt. Fru kommendörskan satsar för fullt med baler och vackra kläder. Här sparas inte på pengarna. Älsklingsbarnet, sonen Karsten, håller ett vakande öga på sina systrar och han ser sig samtidigt om efter en riktigt rik hustru (han och modern har redan satt ögonen på Wally Wenckel "en ren guldklump" enligt "kommandörinden"..)

Ytlighet och pengar sätts upp mot drömmar, djupare värden och en meningsfylld tillvaro. Cecilie och Marthe förälskar sig (givetvis) i fel män och det får de betala dyrt för. Speciellt Marthe.

Jag tycker porträttet av Cecilie är den stora behållningen i romanen- här har Lie målat fram en självständigt tänkande kvinna som med tiden skaffar sig en rejäl portion skinn på näsan och det blir också hon som blir den verkliga överlevaren i denna låtsasvärld.

Jag antar att flera av Jonas Lies romaner finns att läsa på nätet- (jag har inte kollat)- vill man läsa i pappersform får man bege sig till de  bibliotek som har dem kvar i lager eller anlita antikvariat. (Familien på Gilje finns dock i nya utgåvor och i olika översättningar).

En norsk madame Bovary

Ungdomsporträtt av Jonas Lie


Jag har läst ut "Naar sol gaar ned" av Jonas Lie- en så kallad äktenskapsroman med dystra och tragiska toner. Jag tänkte lite på Flauberts "Madame Bovary" för fru Stefanie (som har en av de kvinnliga huvudrollerna) har många drag av den missnöjda och flärdfulla Emma Bovary.

Romanen ses mycket genom "bedstefars" ögon, farfadern i familjen som bor på undantag hos sin son och hans familj. Bedstefar iakttar och funderar- han ser tillbaka på sitt eget liv och med de erfarenheter han har förvärvat förstår han mer än någon annan i familjen. Barnen (tre till antalet) har också sina aningar om att Gunnar och Stefanie Grunths äktenskap inte är lyckligt och att det är på väg mot en katastrof. Det vilar en undergångsstämning över den här berättelsen från de allra första sidorna och så accelererar det undan för undan.

Stefanie söker lyckan i dyra kläder, resor till storstaden och i pianospel- och så i sin älskare Wingaard. Gunnar Grunth (han är läkare och flitigt anlitad) ser inget - eller snarare han vill inte se. Till slut kommer han dock till insikt och kort därefter slutar allt i stor tragedi.

Men- det finns hopp. Dottern Terna har funnit en man som verkar passa henne och på de sista sidorna får man vara med om bröllopet och så slutar allt i bedstefars funderingar.

"Han, - den gamle mand, - syntes, han paa det sidste havde gjort den ene Opdagelse, vundet det ene syn efter det andet i dette--
-- I rullegardinet gulnede endnu et sluknende sidste Solskjaer, og bedstefars öienlaag holdt paa at glippe og falde til...
   De skimrede frem diss dybe, kjaerlige öine, som saa ofte havde hvilt tungsindig paa ham med de forgjemte baevende spörgsmaal; - de var nu trygge rolige, fortrolige...
   Der svaevede som en fugl naer over ham med vingen-"

Jonas Lie skriver mycket intensivt och med psykologisk finess- aldrig att det blir tråkigt och ointressant. "Naar sol gaar ned" kom ut år 1895 och jag är övertygad om att den blev flitigt läst på sin tid. Det exemplar jag har är en del i "Samlade vaerker" (hela 14 band).. Det känns som om Jonas Lie borde återupptäckas. (Jag tror att den senaste svenska översättningen av boken är från 1911).

Ett bortglömt mästerverk

Det finns en hel del som tycker så om Jonas Lies roman "Familjen på Gilje" från år 1883. Jonas Lie är en norsk författare (1833-1908) och idag finns det inte mycket kvar av hans verk på våra bibliotek. Den senaste utgåvan är från 1978 (och det är just Familjen på Gilje som det då är frågan om). Man kan förmodligen läsa en äldre version av boken på nätet men för mig är det aldrig samma sak att läsa på en dataskärm som att hålla den "riktiga" produkten i handen. Jag är och förblir en pappersbokskonsument och enbart en sådan.

I våras fick jag en stor mängd äldre böcker som hade tillhört min moster- ett hem skulle säljas och böckerna var på "fel" språk (danska och norska) - jag anmälde mig genast som intressent och nu läser jag undan för undan i dessa gamla rariteter- när inspirationen faller på. Just nu är det Jonas Lies tur och jag har hittat "Naar sol gaar ned" från 1895 - min utgåva är från 1904 (Gyldendals förlag i "Kjöbenhavn").

Lie skriver överraskande modernt och jag konstaterar att vissa människotyper befolkar för evigt denna värld- till exempel "fru Stefanie" (en av huvudpersonerna i boken) som idag kunde ha platsat i vilken Hollywoodfrusåpa som helst. Modegalen och ytlig- åtminstone så som hon har framträtt hittills på sidorna. (Jag läser med stor iver men jag har en hel del kvar att konsumera).

Jodå, det blir säkert mer läst av Jonas Lie och "Familjen på Gilje" ska jag leta efter (i pappersutgåva- så klart!).

En kedjereaktion

Fotot av Arne Garborg och hans hustru Hulda är taget cirka 1890 och fotografen hette August Haraldsson.

Det är inget ovanligt att läsningen av en bok ger upphov till läsningen av en annan- och så vidare med en massa "mer eller mindre fria associationer".

Jag hade till exempel stort utbyte av "Kära Hjalle Kära Bo" (brevväxlingen mellan Hjalmar Söderberg och Bo Bergman under femtio år). I flera brev skrev Bo Bergman om en roman han hade läst och som gjort ett djupt intryck på honom- han bad enträget att "Hjalle" också skulle läsa- och det gjorde han så småningom. Boken i fråga var den norske författaren Arne Garborgs "Trette men" från 1895.

Arne Garborg kände jag inte alls till (det är ganska härligt att vara obildad för då finns det ju så mycket man kan förkovra sig med). Jag hade turen att få tag på "Trötta män" (alltså en svensk översättning) - ett fjärrlån från Linköpings universitetsbibliotek.  Fjärrlån är en utmärkt institution, den är jag så tacksam för.

Arne Garborg (1851-1924) var säkert en kontroversiell herre på sin tid och han var en förkämpe för nynorska. "(I Sverige har vi en enda skriftspråksnorm. I Norge har man bokmål, den skrivna norska vi bäst känner till (egentligen en anpassad danska från den tid länderna var i union), och nynorska som bygger på de talade norska dialekterna." Citerat från en artikel i SvD 18.12 2012 av Anna-Malin Karlsson.)

Det här hämtar jag från bokens baksida:

"Strömningarna inom konsten och idédebatten i Skandinavien hade vid slutet av förra sekelskiftet ett centrum i Kristiania där den s k Kristiania-bohemen (en sammanslutning av en rad kända författare och konstnärer) var tongivande. Denna miljö har skildrats livfullt av Arne Garborg i hans romaner Män och Trötta män."

"Trötta män är en bok om tro, hopp och kärlek--- impressionistiska dagboksanteckningar om en splittrad och sökande människas kamp mot pessimism och livsleda--- . "

Det kallades också för "fin de siècle-stämning".

Carl-Henning Wijkmarks bok "Vi ses igen i nästa dröm" (som fått komma med på fotot ovan) handlar kanske inte direkt om trötta män men "inre arkeologi och att stiga ner i sitt personliga ursprung" låter oerhört originellt och spännande.

Norge och Sverige i Malmö: två bokbloggare möttes

Igår träffade jag min norska bokbloggskollega Björg i Malmö. Björgs blogg har jag följt i många år nu (vi konstaterade att vi båda började bloggandet år 2008- jag bra mycket senare på året, dock.) Tiden har gått och många fina recensioner, dikter och annat har jag läst och inspirerats av hos Björg- hennes blogg heter Mellom linjene.

Vi är båda stora lyrikälskare och jag minns Björgs enastående fina lyrikutmaning från år 2011 "Lyrik på en söndag". Där fick alla vi som tycker om poesi vårt verkliga lystmäte. Varje söndag presenterades tre uppgifter att ge sig i kast med och Björg gick från A till Ö i presentationen. Det var utmanande men ack så roligt. (Då skrev Björg på en blogg med annat namn). Att dra igång ett sådant projekt är givetvis mycket tidskrävande och jag är själv så tacksam över att jag kunde vara med och lära mig så mycket som jag gjorde. Tack än en gång, Björg!

Det läses alldeles för lite på norska och danska i Sverige. På biblioteken (för att ta ett exempel) är hyllan för dansk och norsk skönlitteratur på originalspråket så gott som tom. Den engelskspråkiga hyllan brukar däremot vara mer än välfylld. Jag kan inte påstå att jag föregår med gott exempel vare sig här på bloggen eller över huvud taget- men jag gör små försök ibland. Nu har jag fått fina boktips av Björg och kommer att leta mera bland både danskt och norskt (jag behärskar ju tyvärr varken isländska eller finska)

Ett aber är det förstås att de norskspråkiga böckerna är ganska hemskans dyra i inköp- men om man har lite tålamod så kommer väl en del i pocketutgåva och då blir det hela rimligare ur kostnadssynpunkt.

De två romanerna ovan har jag nu blivit rekommenderad och jag tänker absolut skaffa den här duon.

Jag var tyvärr lite sämre med mina egna rekommendationer- jag läser inte så mycket av den moderna svenska skönlitteraturen men jag kunde i alla fall visa fram Bea Uusmas "Expeditionen" (facklitteratur) som jag hade tagit med mig- alldeles färsk från biblioteket. "Expeditionen" har jag faktiskt redan läst ut- den gick helt enkelt inte att släppa.... mer om den så småningom.

Det var ett mycket trevligt möte och jag är så glad att Björg tog kontakt och ville träffa mig i min gamla hemstad (som dock var höstmörk och inte inbjöd till utforskande- det blir en annan gång vid tjänligare årstid, hoppas jag).

Norskt

Longyearbyen (Svalbard) fotot är lånat.

Det är eländigt illa ställt med mina kunskaper om modern norsk litteratur. Skammens rodnad pryder mina kinder... nog borde man vara mera uppmärksam på grannländernas litteratur.

Här är en trio norska författare som jag blir intresserad av att läsa något av:

Jon Michelet (f. 1944) debuterade år 1975 med en kriminalroman (svensk översättning året därpå: "Den drunknar ej som hängas skall"). Mest känd är han säkert för "Orions bälte" (därav fotot ovan) som har handligen förlagd till Svalbard under det kalla kriget- den romanen blev filmatiserad 1985).

Michelet är en mycket produktiv författare- i år är han aktuell med "En sjöens helt- skogsmatrosen". Det handlar om Halvor "en havets proletär" som ger sig ut på sjön år 1939. Detta är första delen av två (nästa del är planerad till 2013).

Britt Karin Larsen (f.1945) är nog mest känd för sin trilogi om resandefolket- "De som ser etter tegn (1997), De usynliges by (1998) och Sangen om løpende hester (1999). "

På svenska kan man läsa "Det växer ett träd i Mostamägg" (Heidruns förlag) en bok som handlar om finnskogsfolket- de som lever undanskymt mellan Klarälven i öster och Glomma i väster.

 "Den utspelar sig från kanske halvtannat århundrade tillbaka och skildrar på ett målande poetiskt språk hur livet kunde gestalta sig för en ung kvinna med ett litet barn och en kärv verklighet runtom."
Nu i höst är Britt Karin Larsen aktuell med "För snöen kommer" som är del fyra i serien om folket på Mostamägg.

Ketil Bjørnstad (f. 1952) är kanske mest känd här i Sverige för dokumentärromanen " Oda", ( konstnärinnan Oda Krogh). Bjørnstad är förutom författare även  skicklig kompositör och musiker. På norska finns också en imponerande utgivning av romaner, lyrik, essäer....
I höst är han aktuell med romanen "Verdens ende"som tar upp ett mycket svårt ämne- ett litet barns död. Hur klarar man av att som förälder gå vidare?

Jag tycker det är synd att svenska media inte mera uppmärksammar våra grannländers bokproduktion. De här tre författarna är ju bara några av flera och nog vill då jag mycket gärna se de här senaste "produktionerna" i svensk översättning. (och jo, jag kan läsa på norska men det är liksom inte det som är poängen).

Nyfiken på: Bragepriset

Jag ser hos flera norska bokbloggar att man idag har tillkännagjort de böcker/författare som nominerats till Bragepriset.

Bragepriset har delats ut sedan 1992 och det finns fyra kategorier:

Skönlitteratur för vuxna

Barn- och ungdomslitteratur

Facklitteratur

öppen klass - som varierar från år till år.

Årets utvalda i kategorien skönlitteratur är följande:

Kjartan Fløgstad: Nordaustpassasjen, Gyldendal

 

"Spania under borgarkrigen. Demokratiet er på vikande front. I siste liten blir to smågutar evakuerte frå den tapande sida. Ein av dei hamnar i Sovjetsamveldet, den andre i Mexico. Same utgangspunkt, to ulike livsløp. Det eine fører gjennom Russland til Sibir og ned Jenisej til Norilsk ved kanten av Ishavet. Det andre inn mellom Mexicos snøkledde vulkanar. "

 

 Kjartan Hatløy: Kjøkkendikt, Oktober

 

"Som det mest kvardagslege av alle våre rom opnar kjøkkenet seg, med vegger og golv, bord og reiskapar, og med trea, havet og himmelen utanfor. Her utførastdeinærast ritualiserte rørslene som nettopp kjøkkenet innbyr til, dagleg, naudsynt, av eitupersonleggjorteg, eit "det". Eit heilt kosmos finst i kvar konkrete gjenstand, og kvar av deikjende tinga vi nyttarmeir eller mindre mekanisk - oppvaskkosten, kaffetraktaren, skjerefjøla - står fram som nye og underlege i desse fine, stemningsvare dikta."

Cecilie Løveid: Flytterester, Kolon

 

"Cecilie Løveid har flyttet fra København og tilbake til sin barndoms by Bergen. Flyttingen gjorde så sterkt inntrykk på forfatteren at hun skrev en diktsamling om det, om flyttemenn, møbler på fortauet, omveier, tapeter og de familiære aspektene ved flyttingen, samt om en del andre flytterester. Diktene er maleriske, morsomme, samfunnskritiske og lærde - og fulle av overraskelser."

 Lars Amund Vaage: Syngja, Oktober

 

"Syngja er ein djupt personleg roman, vakker og tankevekkande, naken og open, om å leva med ei dotter med autisme. Romanen er eit forsøk på å skriva hennar historie, og handlar om kor vanskeleg det er, men òg kor viktig det er å forstå ei som ikkje let seg forstå."

Det vore fint om vi kunde få ta del av en del av de nominerade böckerna i svensk översättning (även om många svenska bokälskare nog kan läsa på norska.)

Nyfiken på: Axel Jensen

Axel Jensen  (1932-2003) var en norsk författare. Jag har inte läst en enda bok av honom. Tyvärr. Efter två mycket fina blogginlägg- dels från Hermia (Hermia Says) dels från Björg (Mellom Linjene) känner jag att jag är fast. Jag bara måste läsa.

Axel Jensen finns översatt till svenska, men... gamla översättningar från 60-talet och väldigt väl utgallrade från våra bibliotek. (Jensen är översatt till massor av språk för övrigt). Vad jag läser på för språk får bero på mitt tålamod.....

Ett intressant liv hade han, Axel Jensen- och han hade många likaledes intressanta vänner- bland dem Leonard Cohen. Cohen och Jensen med respektive bodde på den grekiska ön Hydra under flera år.

Romanen (dystopin) "Epp" står högt på min vill-läsa-lista precis som "Line".

Jag låter Leonard Cohen illustrera det här inlägget med Suzanne- här från en konsert på Isle of Wight- året var 1970... och min nostalgi vet inga gränser .........

Zanim spłonę (Innan jag brinner - Gaute Heivoll)

Nej, jag behärskar inte polska , tyvärr. Jag får nöja mig med den svenska översättningen av Gaute Heivolls "Innan jag brinner" men jag konstaterar att boken har översatts till väldigt många språk (nitton! enligt Wikipedia) och äntligen, äntligen (inte en dag för tidigt) har nu Norstedts förlag gett ut på svenska. Två år har det tagit att få denna översättning. Gaute Heivoll har även skrivit annat (en hel del prisbelönat) som jag hoppas ska översättas och jo, jag kan mycket väl tänka mig att läsa på norska men det brukar vara dyrt att köpa norska böcker (tyvärr) och biblioteken köper in väldigt lite på nordiska språk. Idag har jag hämtat mitt exemplar av Heivolls "Innan jag brinner" på just biblioteket. Kort lånetid så nu ska här läsas med koncentration.

 Här Heivolls samlade verk: (från Wikipedia).

Postboks 6860 – antologi (2000)

Liten dansende gutt – prosa (2002)

Omars siste dager – roman (2003)

Utskrift. Nye norske noveller – antologi (2003)

Ungdomssangen – roman (2005)

Metaforenes tyranni? antologi (2005

Kjærlighetsdikt på bunnen av elva – dikt (2006)

Doktor Gordeau og andre noveller – noveller (2007) Prisbelönad

Himmelen bak huset – barnebok (2008)

Himmelarkivet – roman (2008) Prisbelönad

Ord for ord – antologi (2009)

Båten mellom stjernene – barnebok (2010)

Før jeg brenner ned – roman (2010)

Kongens hjerte – roman (2011)

Svalene under isen – barnebok (2012)

Av månsken kan inget växa

Elise Ottesen-Jensen

"Menneskene er så svake for måneskinn. Det blender dem ikke. Det brenner dem ikke.-- Av måneskinn gror det ingenting."

Raderna är tagna från Torborg Nedreaas roman "Av måneskinn gror det ingenting". En roman som bitvis är mycket otäck att läsa och tonen är genomgående svart. När jag läser går mina tankar ohjälpligt till Elise Ottesen-Jensen och jag känner i hela min själ hur viktig hennes insats var. Till den som inte har läst hennes självbiografier " Och livet skrev" och "Livet skrev vidare" säger jag: gör det.

Vi glömmer så lätt bort hur fruktansvärda kvinnornas villkor var för inte alls särskilt länge sedan. Torborg Nedreaas låter oss minnas och inte med ljuvt romantiska rader utan med en smärre bombkrevad. I "Av måneskinn gror det ingenting" möter vi Clara, en medelålders kvinna som en kväll blir "upplockad"av en främmande man på en järnvägsstation- men- kvällen blir inte som mannen kanske väntat sig- han väljer kvinnans själ framför hennes kropp och Clara tillbringar natten med att berätta sitt livs historia.

Fram växer berättelsen om en ömhetstörstande, kärleksfylld kvinna som låter sig utnyttjas av en något äldre, förlovad/ gift man som dessutom är hennes lärare. Det här kärleksförhållandet sker mot bakgrund av småstaden och all dess inskränkthet och tristess. Kulisserna är grå och inkapslande och det verkliga livet- ja- det finns utanför, ouppnåeligt.

I Gruben (den lilla staden) finns också Claras familj, mor, far och syster. Modern är utsliten och orkar inte bry sig om sina barn. I Gruben lever kvinnorna ett trist och hårt liv- många barn föds och de flesta av dem är oönskade.

Fångad i fällan- fjärilen som fladdrar desperat mot nätet- så ser jag Clara. Hon kämpar mot övermakten i form av ett skoningslöst samhälle- det är så mycket hon måste stå ut med. När hon blir med barn måste hon gå igenom abort (inte bara en)- det finns vissa avsnitt i boken som är väldigt obehagligt realistiskt skildrade så jag varnar känsliga läsare. Slutet blir som ett crescendo, en slutplädering med starka och påträngande färger.

"Det lille, bitte öyeblikket av stillhet för salmen setter i var kommet. I det glimtet öynet jeg Kristus-ansiktet, det var bare i et opphugget öyeblikk hovr noen stövkorn sloknet, så glimtet de fram igjen og blindet ansiktet igjen. Men i det sekundet skjöt det seg inn i bevistheten min og ble sittende der og dirre, detta blikket av lidende forbitrelse mot prekestolen. Smertene raste i bölger gjennom meg. Og musiken tog til."

Språket i boken är mäktigt, poetiskt som kontrast till det svarta och skrämmande otäcka som ibland fyller sidorna. Den här romanen glömmer jag aldrig.

Om kvinnors villkor: Jag läser "Av måneskinn gror det ingenting" av Torborg Nedreaas

Jag minns inte varifrån jag fick inspirationen att läsa "Av måneskinn gror det ingenting", Torborg Nedreaas roman som kom ut 1947 (och som finns i svensk översättning från 1948). Boken blev till en TV-serie i mitten av 80-talet och därför fick den en renässans.

Torborg Nedreaas (1906-1987) är också känd för berättelsen om Herdis i romanen "Musikk fra en blå brönn" och hon har skrivit flera novellsamlingar. År 1972 blev Nedreaas nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Bergens bibliotek har ställt samman en mycket innehållsrik sida om Nedreaas författarskap.

Med Lars Norén med i kappsäcken: Merethe Lindstrøm "Det må have vaert ensomt der"

Den norska författarinnan Merethe Lindstrøm vann, som många redan vet, Nordiska rådets litteraturpris för 2012 med romanen "Dager i stillhetens historie". Efter att ha läst samlingsvolymen "Det må ha vaert ensomt der" (som är ett urval noveller från tre olika samlingar) kan jag inte annat än förundras över varför i hela fridens namn denna duktiga författare inte blivit mera uppmärksammad här i Sverige- inte en enda översättning finns det av hennes böcker. Det är mer än underligt. Lindström debuterade nämligen redan på 80-talet och hon har gett ut väl över tio böcker sedan dess- noveller och romaner. Förhoppningsvis kommer det nu att bli ändring på detta sorgliga tillstånd.

"Det må ha vaert ensomt der" innehåller 16 noveller och ett efterord med en intervju med Merethe Lindström. De människor Lindström skildrar i sina noveller är ofta sargade, de är eller har varit psykiskt sjuka, det fattas dem något. Det blåser en isande kall vind genom berättelserna och det väcker många tankar om livet och livets villkor. Här möter vi unga som gamla och de har det gemensamt att det inte kan förmedla känslor i ord. De tar sig tigande (i det närmaste) genom tillvaron. All kommunikation sker inombords. Då går essensen av livet förlorad. Vilsna själar, själar på flykt undan livet, fyllda av rädslor, kanske?

Både novellerna "Historien om herr skildpadde" och "Svömme under vann" har samma tema- en ung människa omkommer genom drunkning. "Historien om herr skildpadde" byggs på undan för undan och man förstår inte sammanhangen förrän man läst de sista orden. Det är en mycket otäck novell, en man inte kan glömma i första taget. (och en av mina favoriter i samlingen).En annan novell som är gastkramande in i sista ögonblicket är "Nede i kelleren" (titeln i sig suggererar till något mörkt, dolt- något som ska fram ur det förträngda minnet. I detta fall är det en man som gjort sig skyldig till något oförlåtligt som barn- och hans möte, i vuxen ålder, med den person som han gett ärr för hela livet). "Vederlag" är den tredje favoriten- det handlar om ett medelålders (barnlöst) par som i sin ungdom adopterat bort det barn de väntade- en flicka. Nu har dottern sökt upp sin biologiska mor som tar emot henne med öppna armar- men- hon gör det i det fördolda och maken får inte veta något. I novellen finns ett Norén-citat inbakat " Det finns människor som saknar förmåga att uppleva andra människors känslighet. Det är som dom saknade musikalitet, eller inte hade något sinne för humor. Det kan man inte anklaga dem för. Det bara är så."

Så kommer kvinnans röst "Jag hörer traerne utenfor, en svak susning i lövverket som blander seg med det jeg tror er lyden av fossen. Roar jobber med stoffet i dressen. Det mörke håret hans er blitt grått ved tinningerne. Öynene hans. Jeg har alltid tenkt på dem som sterke, gråblå. Datteren hans ligner ikke ham. Datteren vår."

I efterordet läser jag att Merethe Lindström inspirerats av bland andra Lars Norén. Överskriften till detta efterord lyder " Litteratur skal vaere hugg inn i tilvaerelsen". Jag skulle vilja påstå att alla novellerna i samlingen lever upp till detta- huggen utdelas med skarp penna. Själv ser jag fram emot att få läsa Merethe Lindström i svensk översättning.

Och så kom den här....

Den norska författarinnan Merethe Lindstrøm tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2012 för sin roman ''Dager i stillhetens historie". Den kommer säkert att bli översatt till svenska men under tiden läser jag en novellsamling "Det må ha vaert ensomt der" som äntligen landade i min brevlåda i dag. (Det var värt att trotsa vädrets makter för att hämta in det paketet). Väldigt behaglig bok att hålla i dessutom (om man nu ska bry sig om sådant).

En rapport ska jag försöka få till så småningom.

Ibsen i gammal utgåva

Det här är band fyra... och det innehåller Ett dockhem, En folkefiende, Gengångare , Vildanden och Rosmersholm. Tryckt 1907 i Kristiania. En vacker gammal bok- men pjäserna blir aldrig gamla.

Selma Lönning Aarö: En rekke avbrutte forsök

I min "skandinaviska hög" finns Selma Lönning Aarös bok "En rekke avbrutte forsök". En självbiografisk historia- och precis det jag behövde efter en del tyngre läsning (precis som Lyran känner jag mig något tagen av Tant Theodora).
-
Nu har jag skrattat så mycket att jag har fått ont i magen. Jag önskar att jag kunde återge en del av kapitlen men då fördärvar jag nöjet för presumtiva läsare. Det originella med Lönnings bok är att hennes familj också får komma till tals i särskilda stycken- man kan ibland undra vem som kommer ihåg "rätt".
Det kapitel jag hade mest roligt åt skulle jag vilja ge rubriken "massakern på barbidockorna"- du milde tid.... (jag ska kanske vara tacksam att jag inte har haft en storebror....)
-
Om man är i behov av något lättsamt, lättläst och verkligt underhållande- då är "En rekke avbrutte forsök boken med stort "b". Jag tackar Bai för detta verkligt goda boktips!

Äntligen... Frode Grytten och Edward Hopper

De här novellerna har jag väntat på länge. Bara idén tycker jag är så god- att låta sig inspireras av Edward Hoppers målningar- tio stycken av dem har blivit omvandlade till noveller. Alla också individuellt förpackade, som synes på fotot. Praktiskt att ta med sig ett häfte på bussen eller tåget t ex.

-

Edward Hopper är en av mina favoritkonstnärer. Jag skulle resa långt för att se en utställning med extra många av hans verk..... Hopper är en mästare på att skildra ensamhetens utsatthet på sina tavlor- ofta inramade av mörka skuggor. Frode Grytten har spunnit sina egna tankar kring verken och skrivit tio korta noveller- (de är omkring 20 sidor långa allihop). Olika platser- Portugal, Norge, Irland.... Cape Cod - Jag har nu läst åtta av de tio och det var svårt att sluta... jag plockade fram det ena häftet efter det andra. Novellerna tycks alla handla om människor som är på väg att fatta "avgöranden"- den typen av beslut som har en inverkan på hela resten av fortsättningen av livet. I dessa beslut är de ensamma....

-

Två noveller griper mig speciellt- "En kvinna i solen" och "Att närma sig en stad". "En kvinna i solen" handlar om ett uppbrott- en försäljning av ett hus fyllt av minnen (i Truro på Cape Cod)- hur det är nödvändigt att ta farväl av det förflutna för att kunna börja något nytt.

"Hon körde genom natten. Musik och röster från radiostationerna kom in. Mörkret var så tätt att hon tännkte att det var framlyktorna som gjorde en väg. Mil efter mil försvann under bilen. Hon fyllde på bensin på en enslig mack utanför New Haven. Efteråt kände hon lukten av bensin på fingrarna, i handflatorna. Hon körde vidare söderut. Vidare, vidare, vidare."

-

"Att närma sig en stad" är också det en novell om att avstå- att man måste fatta att viss kärlek är hopplös- att man måste gå vidare.... Det är en mycket vemodig historia- två ensamma människor möts och kommer båda till insikt. "Å, alla dessa gamla sår, sa han. Vem hade kunna tro att allt skulle bli så fruktansvärt."

"Strax innan hon somnade började mobilen på sängbordet att lysa. Hon hade stängt av ljudet, och nu pumpades ett litet ljus ut i rytmiska repetitioner. Hon tog telefonen och såg att det var Russell som ringde. Hon svarade inte."----- "Älskar du honom fortfarande? frågade James McGregor i mörkret. Ja, svarade hon.

-

Frode Grytten är en helt ny författarbekantskap för mig- jag har fått blodad tand!