Och stjärnans namn var malört

Artemisia absinthium - malört. Lånat foto.

 Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.

Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Johannes Uppenbarelse 8:10-8:11

Malört är en mytomspunnen växt och den är en av ingredienserna i den lika mytomspunna drycken absint.

Jag har läst en mycket innehållsrik, informativ och faktiskt riktigt underhållande (trots en hel mängd hemskheter) bok om absinten och dess historia. Phil Baker har verkligen tagit reda på det mesta som finns att veta om ämnet och han gör många nedslag i litteraturens värld för just kring förra sekelskiftet var absinten berusningsmedlet "par preference"- speciellt i Frankrike där man kunde få ett glas för bara några centimes. Vad den absinten var tillverkad av vill man helst inte veta men det får man reda på ändå om man läser Bakers bok.

Absinten fick ett förfärligt rykte och förbjöds så småningom helt - den ansågs framkalla hallucinationer och leda till totalt vansinne. ( Idag är föbudet hävt på de flesta platser och även här i Sverige går det att köpa den gröna drycken via Systembolaget. Det blir dyrt för alkoholhalten är mycket hög (omkring 70% för den äkta varan).

Absintens historia börjar i 1700-talets Schweiz där den först såldes som en slags "stärkande tonic"- sedan följde den med den franska armén till Algeriet (absinten ansågs vara bra mot alla möjliga slags baciller och otäckheter). Men- allra mest associeras absinten med det dekadenta "fin-de-siècle"1890-talet- och alla de konstnärer och författare som gav sig hän åt "den gröna fén"

Så här beskriver författaren Maurice Maeterlinck en scen på järnvägsstationen i Ghent - ett tåg rullar in och det verkar som om en slags galning finns ombord :  " The Brussels train came to a halt in the almost deserted station. A window in a third class carriage opened with a great clatter and framed the faun-like face of the old poet. 'I take sugar with it!' he cried. This was apparently his usual greeting when he was on his travels: a sort of war-cry or password, which meant that he took sugar with his absinthe."

Poeten? Det var ingen mindre än Verlaine.

Flaubert hade också sina tankar om absinten och man kan läsa de här raderna i hans Dictionary of Received Ideas (som samlingen heter i engelsk översättning): ABSINTHE: Exceedingly violent poison. One glass and you're dead. Journalists drink it while writing their articles. Has killed more soldiers than the Bedouins. Will be the destruction of the French Army.

Man får också lära sig att vampyrer inte gillar absint. I Ann Rice's bok "Interview with a Vampire" (1976) råkar Lestat få i sig absintbemängt blod.  Bad stuff, som Phil Baker säger.

Det är många författare som paraderar genom den här boken  och inte bara 1890-talister utan även författare av betydligt "senare datum" som t ex Ernest Hemingway och William Faulkner.

Man får också veta lite om de nutida producenterna av absint och Phil Baker recenserar med 0 till fem stjärnor. Högst betyg får franska La Fée.

Här en länk till Musée de l'Absinthe som man kan hitta i Auvers-sur-Oise. En underhållande och välskriven recension av The Dedalus Book of Absinthe (The Guardian) finns HÄR.

Och själv tänker jag hålla mig till vanlig svensk/skånsk"malörtabesk".

Bänkpoesi

På vandring i Flommens naturreservat stötte jag på den här bänken - prydd med en vacker dikt av Hans Dhejne.

"Mitt hjärta har sitt fäste här,
där luften smakar salt
och havet sjunger med en ton
av evighet kring allt."

Just denna dag var utsikten från bänken höljd av dimma men under soligare omständigheter kan man se långt ut över Öresund.

Väl synliga var dock de här färgstarka badhytterna- ett glatt och somrigt inslag i en annars grå vårvinterdager.

Tysk torsdag: Gertrud Kolmar

 Foto: Axel Mauruszat

Auch ich bin ein Weltteil.
Ich habe nie erreichte Berge, Buschland undurchdrungen,
Teichbucht, Stromdelta, salzeckende Küstenzungen,
Höhle, drin riesiges Kriechtier dunkelgrün funkt,
Binnenmeer, das mit apfelsingelber Qualle prunkt.

-----


Ich bin ein Kontinent, der eines Tages stumm im Meere versinkt.

Från dikten "Die Unerschlossene"

Gertrud Kolmar (1894-1943) (som egentligen hette Gertrud Käthe Chodziesner) växte upp i Berlin och debuterade tidigt med diktsamlingen "Gedichte" 1917. Sedan dröjde det hela 17 år till nästa bok "Preussens Wappen" (1934) och år 1938 kom "Die Frau und die Tiere". Sedan mörknade det alltmer i Tyskland.  En judisk författarinna som Gertrud Kolmar kunde inte längre få sin röst hörd.



Uhlenhorster Fährhaus (1890)

Havet älskade hon och hon skriver så här om Hamburg, en stad som hon hade vackra minnen från:

"Malerisch sehen, das habe ich erst in Hamburg gelernt----- Wenn der Abend einen malvenfarbenen Himmel über das Wasser zauberte, sah am jenseitigen Ufer das Uhlenhorster Fährhaus mit seinen ersten Lichtern aus wie ein verschwundenes Schloss."

I september år 1942 deporterades Gertruds far Ludwig Chodziesner till Theresienstadt och där dog han bara några månader senare. Den andra mars 1943 tvingades Getrud Kolmar själv upp på ett tåg som gick österut- till Auschwitz. Man antar att hon mördades genast, vid ankomsten.
Hennes dikter lever för evigt.

Det finns engelska översättningar av Gertrud Kolmars poesi och i Lyrikvännen 5/2011 kan man hitta svenska dito.

I min hand just nu har jag Gertrud Kolmar: Liebesgedichte. Insel Taschenbuch (2010). Där kan man hitta hela den vackra dikten "Die Unerschlossene".

Sjörapporten som inspiration

 Rügens kritklippor (fotot är lånat)

Min hund var mycket morgontidig och redan strax före sex brukande han "skaka päls" och börja krafsa på min säng. Han brukade vakna lagom till sjörapporten ungefär klockan sex. Den rapporten har blivit lite av en vana för mig och varje morgon (nästan) lyssnar jag efter de bekanta rapporteringsplatserna. Hallands Väderö, Drogden, Falsterbo och så kommer vi till Arkona. Jag hade väl inte funderat så mycket på var Arkona låg någonstans men nu vet jag att det är en udde/klint på ön Rügen.

Jag har bara varit i det forna DDR en enda gång- det var år 1968 och en sådan där dagstur som man kunde åka på från Trelleborg. Rügens kritklippor minns jag och så de gråa trista gatorna med slitna hus. Bokhandeln hade nästan bara böcker av Marx och Engels (inget jag hade någon större lust att fördjupa mig i) och det var så gott som omöjligt att hitta något att spendera den medhavda reskassan på (den var ändå inte så stor). Hemresan gick via den östtyska färjan och det var inte bekvämt. Förtullningen (på båda sidor) var något ansträngande dessutom - i Sassnitz tog kontrollerna aldrig slut och i Trelleborg verkade det som om man hade smakat på smuggelspriten man samlat in under dagens lopp. Väninnan och jag tänkte att det fick nog räcka med ett besök till Sassnitz.

Så åter till Arkona för nu har jag läst på lite mera och idag skulle jag mycket gärna vilja göra om resan över Östersjön och se allt med andra ögon. Per Högselius skriver mycket lockande om Rügen och Arkona i sin bok Östersjövägar. Vid Arkona finns resterna av en slavisk tempelborg som en gång hade så höga vallar att ingen kastmaskin kunde nå över dem.

Här kan man se honom- den månghövdade guden Svantevit- den allra heligaste av Östersjöslavernas heliga. (Fotot är lånat och skulpturen är uppförd i modern tid).

År 1168 kapitulerade borgen (trots sina mäktiga försvarsanläggningar) för kung Valdemars och Absalons trupper. Svantevitskulpturen blev till "pinnaved". Så småningom kom danskarna att erövra än mera områden runt Östersjön.

Men... varför började jag med detta.....

Att ge mig i kast med Anthony Trollopes "The Pallisers" alltså (som om det inte räckte med Barsets sista krönika som naturligtvis måste följas av de föregående.). Nu har jag mängder av läsning framför mig- vilket naturligtvis är bättre än tvärtom.....

På den lilla bilden ovan kan man se omslaget till den filmatiserade (serie) versionen av just "The Pallisers"- jag tror att en del av den serien visats på svensk TV på 1970-talet, men jag såg den aldrig.
Längst in i biblioteksmagasinets dunkla vrå hittade jag ett mycket slitet och mycket läst, hundöronsförsett (usch!) exemplar av den svenska översättningen av första delen av "The Pallisers" - "Kan du förlåta henne?" utgiven på Berghs förlag. Böckerna är tryckta år 1974 (Trollope var ordrik så man har delat upp verket i två delar)  och ja, det ser ut som om det är den enda delen av "The Pallisers" som blivit översatt. Finns det tidigare översättningar är de säkert mycket svåra att få tag på.

Nu har jag läst och blivit mycket underhållen- han skriver verkligen fängslande Trollope och man vänjer sig snabbt vid långa meningar och lite omständiga beskrivningar. Trevligt, lättsamt men inte utan humor och ironi.

Som vanligt ser Trollope till att ha flera intriger på gång och mer än en huvudperson- även om den större delen av "Kan du förlåta henne" går åt att skildra den rättrådiga (men vacklande) Alice Vavasor och hennes alla besvärligheter med män, familj och vänner. Jag tycker om Alice för hon är mycket självständig och rak. En rolig bifigur är Mr Cheeseacre med sina gödselstackar och mjölkkor- en man som envist uppvaktar en rik änka, Mrs Arabella.

Jag håller helt med förlaget som skriver "en klassiker helt utan damm". Det är verkligen behagligt berättat och man får en  intressant inblick i det viktorianska samhället. Trollope är ingen oäven psykolog och han är också en god iakttagare av mänskliga svagheter.

Jag kommer givetvis att vilja följa The Pallisers liv och leverne- och det får bli i engelsk version.

Här börjar Östersjön

Någonstans börjar ett hav- och för mig börjar Östersjön i Falsterbo. Med en sydostlig vind mot ansiktet cyklade jag de cirka två kilometrarna till de brusande vågorna (de var högljudda idag)- och solen spred glitter över vattnet- i fjärran och i soldis skymtades fyren. 

 
Svenska Akademien reste vården står det på poetens gravsten. Anders Österling har fått sin sista vila på Falsterbo kyrkogård tillsammans med hustrun Greta (hon som tidigare var gift med Verner von Heidenstam) och dottern Karin som gick bort förra året.

Långlivad ålderdom vad är
den värd som gåva?
När hjärnan trött och tom
blott längtar att få sova
Livsdyrkaren blir dödens vän
och lyssnar tyst till hjärtats slag
Men känner aldrig mer igen sig själv
sitt rätta jag
Och själen får sitt otium
först bortom tid och rum
Ack, årens bleka solnedgång
är den väl värd en sång?

så skrev han, poeten, när han nalkades slutet på sin levnad (som blev nära 100 år).

En gång var Falsterbo och Skanör mäktiga Hansastäder med tyska bosättningar och med en livlig handel. I Falsterbo kyrka, som är helgad åt Sankta Gertrud (de resandes skyddshelgon) kan man se många spår av äldre tider. Altarskåpet är från cirka 1500 och tillverkat av Hermen Rode, verksam i Lybeck.

Kyrkans äldsta del daterar sig till 1300-talet. Drottning Margaretas son Olof dog hastigt och oväntat på Falsterbohus fogdeborg (numera lagd i ruiner) år 1387 och i kyrkan finns en minnesplakett över Olof i vapenhuset.

Östersjön omges av inte mindre än nio länder. De har  många gemensamma nämnare men också stora kulturella och historiska skillnader. Efter tips från Kurt (tack, Kurt!) har jag lånat hem Per Högselius bok Östersjövägar (Atlantis förlag, 2007) och jag ska göra flera nedslag runt detta mycket speciella hav.

Notre-Dame du Nil av Scholastique Mukasonga

Foto: Adam Jones

 Här hänger de- fotona på de människor som brutalt mördades under de där dagarna och månaderna under våren 1994- de dagar då världen teg. Bilden  har tagits i Rwandas huvudstad, Kigali.

 Rwanda är ett vackert land med blånande berg (fotot är lånat).

Scholastique Mukasonga är en rwandesisk författarinna och hon miste ett trettiotal släktingar, inklusive sin mor under det stora folkmordet år 1994. Scholastique klarade sig för hon bodde i Frankrike. Hon har skrivit flera böcker om den tragiska tiden i sitt lands historia- med Notre-Dame du Nil (som hon tilldelades Prix Renaudot för) har Scholastique Mukasonga tagit ett kliv bakåt i tiden och hamnat i 1970-talet. Redan då var spänningarna och kriserna i landet en alltför plågsam verklighet. Speciellt för minoritetsgruppen, tutsis.

Notre-Dame du Nil handlar om en grupp unga flickor som studerar på ett  avlägset internat högt uppe i Rwandas berg och nära Nilens källor. Det är en skola för de priviligierade och flickorna är nästan alla hutus utom två av dem, Veronica och Virginia, det är nämligen föreskrivet att en viss kvot av tutsier måste skrivas in i klassen också.

Handlingen för läsaren in i ett sargat land- ett land som har fördärvats och korrumperats av en girig kolonialmakt (Belgien) och följderna får ursprungsbefolkningen betala för.  På skolan växer spänningen mellan de två tutsiflickorna och resten av eleverna som har funnit en stark och skoningslös ledare/mobbare i Gloriosa, vars far är en högt uppsatt militär. Gloriosa styr sin grupp med järnhand.

På en kaffeplantage strax intill skolan bor en galen belgare som "tar sig an" Virginia och Veronica - och försäkrar dem om att tutsierna är ättlingar till de gamla egyptierna. I boken möter man också trollkvinnor och liderliga präster. Flickorna slits mellan så många världar och det är en mycket splittrad tillvaro de tvingas leva i.

Den goda litteraturen öppnar världar för oss- den ger oss möjlighet att förstå och också att vilja lära mera. Notre-Dame du Nil är en bok som ger läsaren en insikt i en del av Rwandas historia - berättad genom ett antal  flickor som var unga och sårbara på 1970-talet. Det är en vacker och sorglig skildring av ett samhälle fyllt av spänningar och inrotade fördomar- ett samhälle som sedan skulle explodera i våldsamt raseri bara tjugo år senare i tiden.

Jag kan inte göra rättvisa år den här romanen hur mycket jag än skriver- men jag vill gärna länka till Nilles litteratur - Nille har också skrivit  om boken och jag tackar henne för det inlägget för det blev gnistan som fick mig att äntligen ta itu med ett mästerverk (för det tycker jag faktiskt att Notre-Dame du Nil ska beskrivas som).

Tråkigt nog är Notre-Dame du Nil inte översatt till svenska (än) men en engelsk översättning kommer senare i år. Jag tycker precis som Nille att det är mycket tråkigt att så många böcker av afrikanska författare får försvinna in i glömskans mörker för oss här i Norden. Låt oss få flera översättningar. Jag ber.

Läsning pågår

 

Här nere i söder har vi en strålande vacker vårdag och jag tillbringar den utomhus. Ogräset har börjat sticka upp, tunnan för trädgårdsavfall töms för första gången i morgon (ett sant vårtecken, bara det). Träd och buskar ska snyggas till och det gäller att passa på nu när vädret är så tjänligt. Krokus, vintergäck och snödroppar pryder min gräsmatta och det är härligt att "det har vänt".

Lästid tänker jag skaffa mig- lite grann i alla fall. Jag är snart klar med Scholastique Mukasongas vackra men också djupt sorgliga roman om flickorna på internatet högt uppe bland Ruandas berg. Den här boken fick Mukasonga Prix Renaudot för- (och det förstår jag verkligen). Jag konstaterar lite bedrövat att den här fina boken inte finns i svensk översättning- men: en engelsk sådan är på väg.

Han håller verkligen än

Jag talar om Anthony Trollope- författaren som skrev en oändlig mängd romaner och som var så oerhört disciplinerad. (Han steg upp i arla morgonstund för att hinna skriva sitt "kvotum" innan det var dags för arbete (att skriva är naturligtvis också arbete men Trollope behövde sitt förvärvarbete också (han var anställd vid posten).

Jag har läst ut tegelstenen "Barsets sista krönika" och jag är väldigt tacksam mot min far som köpte de här böckerna en gång i tiden för nu är de en ganska sällsynt vara (åtminstone de svenska översättningarna). På "mitt" bibliotek lyckades jag rota fram en enda mycket sliten volym "Kan du förlåta henne" från 1974 och den översättningen berodde förmodligen på en TV-serie som visades just då).

Barsets sista krönika (min svenska översättning är från 1945) är den sista volymen i Trollopes Barsetshire Chronicles (krönikor som består av dessa delar):

The Warden (1855)

Barchester Towers (1857)

Doctor Thorne (1858)

Framley Parsonage (1861)

The Small House at Allington (1864)

The Last Chronicle of Barset (1867)

Det handlar mycket om präster men också om småstadsliv i allmänhet. Man kan bara konstatera att människor är sig lika i alla tider och då som nu fanns/ finns det sladderkäringar, "busy-bodies", strebers och så den mera sällsynta personen i galleriet, den som i boken representeras av den genomärlige och omutbare Mr Crawley. Barsets sista krönika börjar med ett samtal på ett advokatkontor- och det handlar om Mr Crawley som är misstänkt för stöld. Så vindlar sig berättelsen framåt i sakta mak- lite petimetrigt ibland och med en hel del utvikningar (lite kärleksbeskymmer måste man ha med) men det är aldrig tråkigt. Man blir också rejält upplivad av biskopens megära till fru, Mrs Proudie (Trollope måste ha haft roligt när han hittade på namn åt sina karaktärer). Maken till skräcktant får man leta efter och som sagt, underhållningsvärdet är högt.

Slutet gott allting gott- så brukar det vara i den här typen av romaner- men inte utan en del intressanta vändningar och det goda slutet kan visserligen vara just gott men kanske inte på det från början förväntade viset.

Jag fick upp mitt intresse rejält för Trollopes författarskap och lånade hem en DVD också för säkerhets skull. Jag blev inte besviken. Jag kan gott tänka mig att läsa flera böcker i Barsetserien (jag börjar med den).

Numera har Anthony Trollope en egen plats i Poets' Corner och det finns en mycket livaktig Trollope Society. Den länkar jag till HÄR.   och jag hoppas innerligt att det kommer flera svenska nyutgåvor av Trollopes verk.

 Mrs Calloway (A Room of My Own) har skrivit en hel del om Trollope på sin blogg. Här ett av flera inlägg.

Det sista kriget

Så var det tänkt. "The war to end all wars". Så blev det inte. Det är snart 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Det finns ingen kvar som kan minnas de där ödesdigra dagarna i augusti år 1914. Min far var bara ett barn under krigsåren men han kom ihåg bristen på mat och så givetvis spanska sjukan som kom tätt i krigets spår. I Malmö odlade man potatis i parkerna och kaffe kunde man bara drömma om- farmor samlade ihop vetekorn som hon rostade och bryggde på. Sill blev stapelföda. Sverige slapp dock att gå in i den stora konflikten. Vi fick behålla vår generation av unga män.

I andra delar av Europa slaktades blomman av en ungdom på slagfält och i skyttegravar. Det finns mycket skrivet om den här tiden och jag har valt ut tre böcker som jag vill läsa.

Jean Echenoz har skrivit en kort roman (eller en lång novell) om fem män som går ut i kriget- och hur deras liv för alltid förändras.

Timothy Findleys bok handlar om en 19-årig kanadensare som upplever helvetet i skyttegravarna. "The Wars" har blivit en kanadensisk modern klassiker.

Helen Dumores "The Lie" tar läsaren med till Cornwall. Vi skriver år 1920 : Set on the Cornish coast two years after hostilities have ended, the novel is a first-person account given by Daniel, a shell-shocked survivor who has returned to his birthplace without a family, a home or the companionship of his closest boyhood friend, Frederick, who perished alongside him in a shell-hole on the western front. Hela recensionen av boken kan man läsa här (The Guardian).

Tysk torsdag: Ida Pfeiffer

 Jag är i full färd med att läsa en bok om kvinnliga resenärer av den typ som reste med livet som insats och som främst var drivna av en oändlig nyfikenhet och upptäckarlusta. Det var kvinnor med skinn på näsan och med stort mod. Till den här skaran resenärer hör Ida Pfeiffer (1797-1858).

Ida föddes och växte upp i Wien och hon hade en hel massa bröder- fadern kom därför att behandla Ida som en pojke och hon fick växa upp under frihet och blev en verklig pojkflicka. Det väckte dock mammans missnöje för hon ville ha dottern bortgift och då minsann, får man kunna "uppföra sig" . Det stackars Ida fick finna sig i att bli bortgift "förmånligt" med en mycket äldre herre. Det blev ett olyckligt äktenskap och två söner föddes.

År 1842 var äntligen tiden inne för Ida Pfeiffer. Hon hade skilt sig från sin man och sönerna var vuxna. Hon beslöt sig för att fullfölja sina drömmar- att resa. Först for hon till Palestina- en färd som gick genom många länder och givetvis inte utan strapatser. Hon publicerade en bok om sina upplevelser på resan år 1846.

Ida- här i full mundering. Redo för tropikerna.

Det blev sedan resor till Norden (Island också), Sydamerika, Asien, Indonesien.... den här damen var nästan överallt men hon hade den typiskt europeiska inställningen att "vi är bäst" och verkar ha betraktat de människor hon mötte och de platser hon besökte en aning från "oben".

En extra äventyrlig resa blev den Ida företog till batakerna, ett folk som på den tiden ägnade sig åt kannibalism. Det höll på att sluta riktigt illa och Ida blev nästan slängt i grytorna. Hon räddade sig genom att säga att hon var för gammal och för seg för att utgöra en god måltid. Så slapp hon undan med livet.

Den sista resan gick till Madagaskar. Där blev Ida tillfångatagen och anklagad för att vara en upprorsmakare. Hon slapp åter undan med blotta förskräckelsen men den här turen tog på hennes krafter och hon hade också drabbats av en tropisk sjukdom som slutligen tog hennes liv. Då var Ida lite över 60 år.

Här en lista på de böcker som finns att läsa av Ida Pfeiffer. Jag misstänker att man kan hitta en del på Project Gutenberg också.

Eine Frau fährt um die Welt.

Reise in die neue Welt.

Eine Frau fährt um die Welt. Die Reise 1846 nach Südamerika, China, Ostindien, Persien und Kleinasien.

Nordlandfahrt. (Islandreise).

Abenteuer Inselwelt. (Borneo), .

Reise in das Heilige Land. (Israel, Jerusalem),

Verschwörung im Regenwald. (Madagaskar)

Flera tyska torsdagar firas hos: Bokmoster som skriver om en bok av Charlotte Link, Mimmimarie berättar om prinsessan Auguste Amalie av Bayern, Hanna på Feministbiblioteket har berömda och glömda idrottskvinnor i fokus (Katarina Witt).

Min nya granne

Jag bor i en av Sveriges mest hundrika kommuner. Här är ett av de senaste tillskotten- min nya granne- som ibland passar på att hälsa på hos mig. Liten och behändig i formatet är han  - men väldigt vig och snabb som sjutton- något rymningsbenägen och därför får man gott om motion när den här krabaten ska passas.

En kvinna med stort K

Judith Gautier målad av John Singer Sargent. Tavlan heter Gust of Wind och den förekommer då och då på bokomslag.

"In 1883 she was thirty-eight, buxom and seductive as an oriental princess. He was the only painter to reflect her magic.----- In the oil study called A Gust of Wind , Sargent records her standing on the dunes of Saint-Enogat, wearing a long white robe with flowing sleeves. One hand holds her broadbrimmed hat in place, the other holds her skirt against the wind. She is seen from below, against a gentian summer sky."


Jag har skrivit lite om henne förut- Judith Gautier (1845-1917). Nu har jag läst ut Joanna Richardsons biografi om henne och jag har också hittat en del av de dikter som hon översatt från kinesiskan (Le livre de Jade).

Judith Gautier var dotter till Théophile Gautier och hans sammanboende Ernesta Grisi och hon var sin fars ögonsten (mer så än den yngre systern). Kärleken mellan dotter och far var helt ömsesidig och så här skriver Judith:

My father maintained that reading is the key to everything.... And so he left the library at our disposal, and he encouraged us to delve in it often. We had left the library at our disposal, and he encouraged us to delve in it often. We had already read an enormous amount. After Walter Scott and Alexandre Dumas, it was Victor Hugo, Balzac, Shakespeare- as Francois-Victor Hugo's translation continued to appear- and Edgar Allan Poe (through the wonderful style of Baudelaire) who particularly enthralled us.

Théophile Gautier

Judith Gautier började själv att skriva tidigt och redan år 1866 kom hennes bok " Le livre de Jade" ut. Då var hon bara lite över tjugo år. År 1866 skulle för övrigt bli synonymt med stor dramatik i familjen Gautier- Judith hade nämligen förälskat sig i den bildsköne poeten Catulle Mendès, en ung man som inte var populär hos pappa Théophile som kunde ana att framtiden inte skulle bli ljus för dottern i Catulles sällskap.

 Catulle Mendès (1841-1909)

Judith var mycket envis och eftersom hon snart skulle fylla 21 (myndighetsdagen) fick Théophile ge med sig och så kunde Catulle och Judith gifta sig. Äktenskapet blev mycket olyckligt och Judith gifte aldrig om sig. (Det gjorde däremot Catulle.)

Judith Gautier tröstade sig med att hänge sig åt litteratur och musik och så "samlade" hon på djur. Hon hade alltid lägenheten fylld av olika (ofta exotiska) fyrbenta (och tvåbenta) varelser- ödlor, katter, hundar - till och med en tam karp hade hon.

Victor Hugo och Richard Wagner var båda hängivna beundrare och det sägs att Judith blev Victor Hugos älskarinna. Det må vara hur det vill med det men Hugo skrev i alla fall så här om Judiths roman Le Dragon Impérial (1869):

" Madame, I have read your Dragon impérial... You have within yourself the soul of this poetry of the Far East, and you put the spirit of it into your books. To go to China is almost to travel to the moon. You make this sidereal journey for us. We follow you with ecstasy, and you escape into the blue depths of dreams, winged and starred. Please accept my admiration. Victor Hugo"

Det hör till saken att Judith Gautier aldrig någonsin besökte Kina eller fjärran östern. Hon skrev som hon föreställde sig att allt var där borta.

Mot slutet av sin levnad träffade Judith en ung kvinna ,Suzanne Meyer-Zundel (f.1882,) och hon kom att bli hennes livskamrat under de sista åren.

År 1910 dog Jules Renard- en av medlemmarna i den nyligen grundade Académie Goncourt och nu skulle en efterträdare väljas. Många namn föreslogs men till slut frågade Lucien Descaves "varför väljer vi inte in Judith Gautier"? Så blev det- och Judith Gautier kom att bli den allra första kvinnliga medlemmen i Académie Goncourt.

"---- they had found her in her apartment, in the midst of her Chinese trinkets, followed by her cats and her marmoset (silkesapa), with a tortoise making its way across a pouf, a lizard dozing by the window, snakes rolling up their coils in a basket, a parrot tracing threatening circles rond the visitors. The new Academician threw her arms around Lucien Descaves: " I'm sure this is the chief conspirator!" she cried. And it was true.

Vid jultid år 1917 befann sig Judith och Suzanne i Bretagne- en storm härjade och en klocka genljöd i takt med stormbyarna.

"Suzanne, who was reading aloud to her, suddenly saw her half rise from her pillow, open-mouthed, her eyes wide open, so it seemed, at some strange vision; then, suddenly, her head fell on the pillow. Judith Gautier died of a coronary thrombosis, at the age of seventy-two, just before ten o'clock at night, Wednesday, 26 December. The hall clock suddenly stopped. The bell continued to toll in the storm."

Suzanne Meyer-Zundel överlevde Judith med femtiofyra år och nu vilar de båda livskamraterna i samma grav.

Judith Gautier var oerhört flitig med pennan och hennes verk är många. För många för att jag ska kunna räkna upp dem här. En hel del av Judith Gautiers böcker finns att läsa på internet och här en av de översatta dikterna från Le Livre de Jade (i engelsk översättning).

Moonlight

The full moon rises out of the water;
the sea becomes a plate of silver.

On a boat friends drink cups of wine,
and they watch the little moonlit clouds
hover above the mountain.

Some say —

the white-robed wives of the Emperor,

others—

a flock of swans.

Li-Oey.


Informationen om Judith Gautier kommer från Joanna Richardsons bok "Judith Gautier- a biography" , Franklin Watts Inc. förlag, USA. (1987).

Indépendante j'ai vécu, indépendante je vieillis,
indépendante je mourrai. Je serai, toute mon
existence, une sorte d'Extrême-Orientale détachee
des choses de son temps et de son milieu.

Judith Gautier, 1910.

Östersjön- ett länktips

Ett tips om ett virtuellt bibliotek- The Baltic Sea Library. Vilken god idé, tycker jag och här länkar jag dit.  Det är ett bibliotek som är under fortsatt uppbyggnad och jag är helt övertygad om att det kommer att bli mycket stort, fyllt av intressanta titlar och utdrag ur det bästa som Östersjöområdet kan erbjuda i litteraturhänseende.

"These efforts aim to foster the perception of a common cultural identity within the Baltic Sea region as a whole. As Johann Gottfried Herder put it in his Journal of my Voyage in the Year 1769:
"There is no difference whether it is now the Curonian, Prussian, Pomeranian, Danish, Swedish, Norwegian, Dutch, English, French Sea; when it comes to navigation, it is nothing but sea everywhere.  "

Åter till Paris

 Efter turen till träsken i Italien är jag tillbaka i Paris igen. Det är billigt och behagligt att resa i böckernas värld (som även Hannele konstaterar idag). Jag har hittat Joseph Primolis dagböcker från tiden mellan 1853-1870 - då i engelsk version och bearbetning (och förkortning) av Joanna Richardson.

 

Vem var han då, denne Joseph Primoli? Jo, han var ännu en liten kvist på det stora Bonapartiska släktträdet (kanske inte så liten). På fotot ovan står han bakom sin mor- Comtesse Charlotte. Charlotte var barnbarn till Joseph Bonaparte (och han i sin tur var bror till Napoleon I). Joseph (eller snarare Giuseppe) föddes i Rom år 1851 och där skulle han dö också år 1927- men under många år bodde han alltså i Paris och där förde han dagbok. Han mötte många av den tidens kända kulturpersonligheter och det var möten han skrev om.Vill man lära känna det andra kejsardömets strömningar och tankar torde Primolis dagböcker vara en god källa.

 

Joseph var också en mycket flitig amatörfotograf och mest aktiv med kameran var han under åren 1888-1894.

 

 

 

 
År 1889 tog Joseph Primoli det här fotot av konstnären Degas (det här han som har ansiktet vänt mot kameran. Hade jag varit Degas skulle jag blivit förbaskad för fotot är knäppt precis när han (Degas alltså) är på väg ut från en så kallad bekvämlighetsinrättning. I mitt stilla sinne undrar jag om Joseph Primoli stod här med sin kamera hela dagen och väntade på kända offer? Det var ju inte precis en liten digitalkamera han hade heller.



Från samma år är det här roliga (tycker i alla fall jag) fotot. Rubriken är "fototävling" och här kan man se vilka stora vidunder fotograferna måste släpa runt på.

År 1868 (troligen) antecknar den tonårige Joseph följande:

"I have been with Mother to Worth's. He is the great coutourier in fashion. He charges sixteen hundred francs for a simple little costume! Ladies arrange to meet at Worth's, and they talk politics there as they sip tea. At Worth's, the faubourg Saint-Germain sits between two kept women, and the world of officialdom meets the faubourg Saint-Germain. Perhaps M. Worth doesn't even realize what he is doing, but.... he is reconciling all political parties, and mingling all social classes. An artistically rumpled bit of fabric has achieved what wit has been unable to contrive."

Trädet och fåglarna

Jag bor på ett näs och jag är således omgiven av vatten  - den enda landgränsen är en smal strimma någon kilometer österut från mig räknat. I år står vattnet högt på många ställen och den här bilden är från det som kallas för "flommarna"- våtmarker- som ligger alldeles intill havet (i det här fallet Öresund). Så här mycket "flod" har jag inte sett på just den här platsen på mycket länge. Det stackars lilla trädet får kämpa för tillvaron.



(Detta foto är lånat)

Om någon månad kommer skärfläckorna hit för att häcka och många av dem just i närheten av platsen på fotot längst upp och på en liten "ö" som kallas för Landgrens holme. Ett säkert vårtecken och ett mycket välkommet sådant. Skärfläckorna har häckat på Flommen sedan år 1927.

Avdelning onyttiga drycker

 L'Absinthe av Edgar Degas (1876)

När jag nu ändå håller på att "grotta ner mig" i fin-de- siècle kan jag ju lika gärna läsa lite om den gröna demonen bland dryckerna - absinten. Absint kan man lära sig mycket om på nätet men jag vill gärna läsa en bokform om den här "dekokten" också. Jag har aldrig druckit absint men väl pernod som kanske påminner i smaken? Inte en favoritdryck, kan jag säga - jag föredrar avgjort att använda synen för att beskriva den här typen av alkoholhaltig dryck.

After the first glass you see things as you wish they were.
After the second, you see things as they are not.
Finally you see things as they really are,
and that is the most horrible thing in the world."
(Det sägs att det är Oscar Wilde som skrivit de här raderna och han var säkert mycket väl bekant med drycken i fråga).

The Mussonlini Canal av Antonio Pennacchi

Honungsbin (lånat foto)

Det myllrar- av barn, av djur, av insekter och så svartskjortor (de räknas förmodligen till människosläktet) för den här boken skildrar Italien under en obehaglig historisk tid. Visserligen börjar historien redan vid sekelskiftet (det förra alltså) men den största delen av berättelsen koncentrerar sig ändå kring tiden för fascismens framväxt och fram till och med slutet av andra världskriget. (Bin har en biroll men en ganska framträdande sådan-  :-)

I centrum står den stora familjen Peruzzi- de tillhör samhällets om inte direkta bottenskikt så i alla fall nära nog. De sliter och slavar med jorden och försöker så gott det går att försörja sig. I den här historien kommer en av sönerna- Pericles- i den barnrika famlijen att få en huvudroll. Han är en våldsam och hetsig typ.

Tidigt dras han med i svartskjortornas gäng och han deltar i Mussolinis marsch mot Rom år 1922. Familjen Peruzzi står helt och hållet på fascisternas sida. Pericles försöker tysta en präst som predikar mot denna nya lära- och det lyckas han först med sedan han mördat prästen på öppen gata. Det mordet hamnar Pericles i fängelse för- men straffet blir inte särskilt kännbart. Han är snart ute igen och tillsammans med familjen. Det mordet kommer att förfölja familjen på andra sätt.

Boken är indelad i tre delar och det största partiet av handlingen tilldrar sig i de pontinska träsken- träsk som alltså håller på att dikas ut. " over seven hundred square kilometres of marshes, swamps, impenetrable forests with snakes two metres long and swarms of anopheles mosquitoes which would lay you down with malaria if you so much as looked at them. If the quicksands didn't do for you first, that is."

Berättelsen vindlar sig fram mellan de olika familjemedlemmarna och mellan olika händelser i Italiens historia. Det vimlar av "känt folk" på sidorna ("känt folk" som var okänt för mig så jag har fått slå upp en hel del). Bokens berättare är något av ett mysterium för han talar från vår tid och man undrar hela tiden "vem kan det vara"? Den får man inte reda på förrän på allra sista sidan. Med jämna mellanrum avbryter han berättelsen med egna ,ofta sarkastiska, kommentarer.

"Just like on 25 July 1943: the day before, everyone had been a Fascist, and the day after there wasn't a Fascist to be found the length and breadth of the land; or in 1989-94, when first they were all Communist or Christian Democrats, and then all of a sudden they were for Berlusconi and the Northern League. The wind changes, my friend, and then the storm arrives."

Det kan bli rätt så dråpligt när berättaren häcklar Mussolini- när Pearl Harbor attackerades av japanerna i december 1941 (utan krigsförklaring) blev Mussolini alldeles till sig av glädje och var inte sen att följa Tysklands exempel och genast förklara USA krig. " We've as good as won already. What sort of fool d'you take me for? A stay-at-home?" But when they went to Senator Agnelli- the man from Fiat- to tell him that the Duce had just declared war on the USA, all he said was: ' For heaven's sake, has no one shown that blustering big-head a New York telephone directory"?

"The Mussolini Canal" är stundtals mycket obehaglig läsning- många sidor handlar om Italiens attack på det försvarslösa Abessinien och den röda tråden i boken är ett Italien under svartskjortornas herravälde. Sorgligt är det också att läsa om Pericles hustru Armida och hennes öde (det är hon som är biodlare och hon är nästan ett med sina bin- de "talar" till henne och är lite som välvilliga andar- tyvärr lyssnar hon inte alltid till dem så som hon borde göra men de följer henne troget genom allt.)

"The bees went buzzing around her over the damp earth, sniffing things out as they did so, trying to shift the clods of earth with their feelers and stings, and buzzing loudly whenever they came upon anything odd. Then Armida would stop and take the path they seemed to be suggesting."

Boken slutar sorgligt och berättaren röjer sin identitet.

För "The Mussolini Canal" tilldelades Antonio Pennacchi Stregapriset år 2010. Den engelska översättningen är gjord av Judith Landry  (som fått sin utbildning vid Somerville College i Oxford och som fick The Oxford-Weidenfeld Translation Prize år 2012 för översättningen av Diego Maranis "New Finnish Grammar"). Boken har getts ut av Dedalus förlag och på försättsbladet kan man läsa följande "This book has been selected to receive financial assistance from English PEN's PEN Translates! programme. English PEN exists to promote literature and our understanding of it, to uphold writers' freedoms around the world, to campaign against the persecution and imprisonment of writers for stating their views, and to promote the friendly co-operation of writers and the free exchange of ideas."

De pontinska träsken

Jag har läst ut Antonio Pennacchis roman om familjen Peruzzi och deras kamp (det är en mycket stor familj) för tillvaron i de pontinska träsken. Fotot ovan tycker jag beskriver mycket väl vad det här området hade att erbjuda innan det blev utdikat och "beboeliggjort". Oändliga träsk, stillastående vatten (och vad brukar man hitta i stillastående vatten om inte mygg- i detta fallet malariamyggor som gjorde platsen absolut livsfarlig att vistas på.)

Under 1920- och 30-talen dikades träsken ut, nya städer anlades som ett pärlband och Mussolini kom ofta på besök- i propagandasyfte. Detta var hans verk- sa han. Den fascistiska regeringen tvångsförflyttade tusentals familjer från norra Italien hit och de tilldelades nybyggda hus, jordbruksredskap, kreatur och några hektar mark. Så skulle träsket byggas upp och bli till en framgångssaga.

"The Mussolini Canal" handlar mycket om just tiden i de pontiska träsken men även mycket annat och det är en verklig odyssée genom Italiens 1900-tals-historia. Mäktigt och fantastiskt. Jag har precis lagt boken åt sidan för att hämta andan och så småningom göra mig redo för att skriva ner mina tankar- en stor läsupplevelse rikare.

Väntan värd

Antonio Pennacchi tilldelades Stregapriset för romanen "Canale Mussolini" (året var 2010). Jag har länge velat läsa den här boken men italienska behärskar jag inte och så beslöt jag mig för att vänta på den engelska översättningen som blev klar förra året. (När kommer den svenska översättningen?).

"The Mussonlin Canal" sträcker sig över 100 år- genom Italiens historia och som huvudpersoner har författaren valt ut en stor (barnrik) familj - Perruzzi. Under 1930-talet skickas den (liksom många andra familjer) ner från norra Italien och till de så kallade Pontinska träsken strax utanför Rom.

" For what it's worth, this is the book I came into the world to write. Stories are not invented by authors, they float around in the air waiting for someone to pluck them out of it. From childhood onwards, I have always known that this was the story I had to lay my hands on, before it vanished. This story and no other. This story, this book; no other."

Så skriver författaren i inledningen. Jag har bara hunnit läsa 50 sidor av 500- men jag vet precis vad jag ska ägna min lästid åt den här helgen.

The Banquet Years

Erik Satie förevigad av Santiago Rusiñol

Jag läser Roger Shattucks bok om det franska avant-gardets rötter och då hamnar jag i tiden mellan 1885 och 1914. Shattuck har valt ut fyra förgrundsfigurer- inom konst, musik och litteratur .

 Henri Rosseau (le Douanier) ett självporträtt

 

 

 

 Apollinaires namnteckning.

Och så- sist men inte minst Alfred Jarry- ovan på sin cykel.

 Jarry levde mellan 1873 och 1907 och han bidrog själv till att förkorta sitt liv i allra högsta grad. Shattuck har döpt kapitlet om Jarry till "suicide by hallucination" och det verkar vara mitt i prick.

Jarry var mycket fäst vid sin cykel som han kallade för "external skeleton" och så brukade han gå omkring på Paris gator- ordentligt beväpnad med gevär och pistoler. (Han var en skicklig skytt). En mörk natt blev han tillfrågad om "eld" (för att tända en cigarett) av en förbipasserande- plötsligt genljöd gatan av gevärsskott och Jarry sa helt kort "voilà, du feu". (eld). Övningsskjutning praktiserade han ofta mot ett plank som han försett med tomma champagneflaskor. Det var bara det att planket gränsade till en trädgård där barn ofta lekte. Frun i huset blev givetvis mycket upprörd över att få sin trädgård under beskjutning (tunna träplank lär ju inte stoppa gevärskulor). Så här skriver Shattuck: " The lady came knocking in great pertubation to complain that the shots endangered her children, who played in the garden. Père Ubu (Jarry) replied in full pomp " If that should ever happen, Madame, we should ourselves be delighted to get some new ones with you."

Alfred Jarry är mest känd för teaterpjäsen "Père Ubu" som orsakade skandal och massor av skriverier på sin tid. (Kung Ubu på svenska). Den pjäsen såg den unge Yeats och han skrev så här i sin självbiografi :

I go to the 1st performance of Jarry's Ubu Roi, at the Theatre de l'Oeuvre, with Rhymer who had been so attractive to the girl in the bicycling costume. The audience shake their fists at one another, and Rhymer whispers to me, "There are often duels after these performances," and explains to me what is happening on the stage. The players are supposed to be dolls, toys, marionettes, and now they are all hopping like wooden frogs, and I can see for myself that the chief personage who is some kind of king, carries for a sceptre a brush of the kind that we use to clean a closet. Feeling bound to support the most spirited party, we have shouted for the play, but that night at the Hotel Corneille I am very sad, for comedy, objectivity, has displayed its growing power once more. I say, After S. Mallarmé, after Verlaine, after G. Moreau, after Puvis de Chavannes, after our own verse, after the faint mixed tints of Conder, what more is possible? After us the Savage God.

En ny era började, som gryningen, att stiga över horisonten.

Tysk torsdag: Det förlorade barnet

"Das verlorene Kind" tog den litterära världen med om inte med storm så i alla fall med styv kuling. Boken (som kom ut i hemlandet år 1926) blev snabbt översatt till dussintalet främmande språk. Den svenska översättningen är från år 1927 (Bonniers förlag) och den har ett förord av ingen mindre än Anders Österling.  Rahel Sanzara (som egentligen hette Johanna Bletschke) blev berömd så gott som över en natt. Förmodligen hade "Das verlorene Kind" undgått bokbålen år 1933 om författarinnan hade behållit sitt ursprungliga namn (och om hon inte hade gift sig med en judisk man)- nu såg hr Göbbels till att göra allt för att utplåna spåren av den här mycket läsvärda romanen.

"Das verlorene Kind" var annars den stora bokhändelsen år 1926 och den höjdes till skyarna av många av de stora författarna. Albert Einstein läste den också och sa: "Das verlorene Kind scheint mir das beste Prosastück zu sein, das von einer deutschen Dichterin während der letzten Jahrhunderte geschrieben wurde.... Das Buch ist nähmlich auf der ethischen Höhe eines Tolstoi, eine sprachlich vollkommene Meisterleistung".

Nu har jag också läst och låtit mig imponeras- främst av det vackra och poetiska språket. Ämnet är mycket otäckt- det handlar om ett lustmord på en fyraårig flicka.

Bonden Christian Scheffel bor på sin gård tillsammans med hustru och tre barn (två söner och en liten dotter, Anna.) På gården finns också hushållerskan Emma- en kvinna med ett fruktansvärt trauma i bagaget. Hon blev våldtagen som ung och den våldtäkten resulterade i en son, Fritz, som hon har uppfostrat och tagit om hand. Emma är mycket svårt skadad i själen och så överför hon sina själsliga sår på Fritz. Fritz växer upp till en folkskygg särling men han är en mycket god arbetskraft på gården och ingen kan ana vad som rör sig i huvudet på honom- med det blir man varse under läsningens gång.

Så händer det som inte får ske- Fritz mördar den lilla Anna och gräver ner kroppen i en lada.

Rahel Sanzara skriver med stor psykologisk insikt och hon kryper inte bara in under skinnet på mördaren utan också på Emma- och faktiskt på hela familjen Scheffel. Jag förstår mycket väl att den här boken vann så stor publik på sin tid och den finns ju även att få tag på i nya tyska utgåvor (den borde tryckas upp på nytt på svenska också). Det här är ingen vanlig "thriller" eller mordhistoria- den går mycket djupare än så och man läser och låter sig imponeras av alla personbeskrivningar. Jo, det är verkligen skickligt hantverk.

Rahel Sanzara gick ur tiden redan år 1936 (hon blev svårt sjuk). Tyvärr blev "Det förlorade barnet" hennes enda storverk. Hon skrev annat också men det höll inte samma klass, som jag förstår.

Rahel Sanzara (1894-1936)

Flera tyska torsdagar: Bokmoster skriver om HBTQ-Mannen (Thomas Mann), Mimmimarie har ett inlägg om bristen på tyska e-böcker och Sanna skriver om Döden i Venedig.

The Somerville School of Novelists

 

 

 Foto: Philip Allfrey

Somerville College i Oxford grundades år 1879 och det är speciellt såtillvida att det bara var öppet för kvinnor (fram till 1992).  Unikt var också tonvikten på att inte vara bunden av någon religiös inriktning- dvs alla (utvalda) kvinnor var välkomna oberoende av tro.

Här på Somerville fanns en bördig grund för blivande författarinnor  och raden av dem är lång .

"The early decades of the 20th century saw dramatic changes in the roles and especially the education of British women, as well as the universally devastating experience of the First World War. One place where both of these factors were strongly felt was at Oxford University. While a generation of Oxford men went off to war, many of them never to return, Somerville College became the center of activity for a remarkable group of activists and writers including Dorothy L. Sayers, Vera Brittain, Winifred Holtby, and Margaret Kennedy"
Här en lista över "Somervilliter" som innefattar även senare årgångar:


    Nina Bawden

Vera Brittain

Christine Brooke-Rose

A. S. Byatt

Gillian Cross

Penelope Fitzgerald

Margaret Forster

Winifred Holtby

Francesca Kay

 Margaret Kennedy  (en länk till mina tankar om hennes roman "The Constant Nymph")

Maggie Gee

Marghanita Laski

Rose Macaulay

Iris Murdoch

Ann Oakley

Dilys Powell

Michele Roberts

Jane Robinson

Dorothy L. Sayers

Ann Schlee

Fem frågor om mina böcker

Från Sanna har jag fått fem frågor om mitt bokbestånd- och här kommer svaren


1. En bok du inte läst ännu men verkligen ser fram emot

Jag har en hel bokhylla med böcker som väntar på att bli lästa (visserligen ingen hög hylla men dock). Får jag välja ut en enda av de böckerna blir det faktiskt en lyrikbok- Gertrud Kolmar: Liebesgedichte. Jag har inte läst något av Kolmar tidigare och är mycket nyfiken.

2. Den bästa boken du har hemma

Den frågan är så gott som omöjlig att besvara men skulle jag ta med mig en bok till en öde ö fick det bli William Butler Yeats "Collected Poems".

3. En bok du önskar varit bättre och som kanske var lite onödig att köpa.

En bok som jag föll för- mycket för att den lovordades så och för att författarinnan var från Irland: Eimear McBrides "A Girl is a Half-Formed Thing"- den hade jag gärna låtit bli att både läsa och köpa. Nu kan jag givetvis inte påstå att det var en dålig roman- men den var för otäck och för deprimerande för mig. En bekant till mig sa en gång "Not one more book about a horrible Irish childhood"- ungefär så. (Därmed vill jag inte ha sagt att allt måste vara frid och fröjd och "Then they lived happily ever after" för att jag ska gilla....)

Fråga nummer fyra hoppar jag över och går raskt vidare till nummer fem.

5. En bok du köpt mest för den har vackert omslag.

Det går inte att komma ifrån att vackra/talande omslag lockar. Jag föll direkt för Vera Brittains "Because You Died". Men jag köper inte böcker enbart för omslagens skull. Däremot (om det går att välja) föredrar jag givetvis en vacker utsida (såväl som insida).

Från salong til café

Jag forsätter att läsa om Paris och det som kom att kallas La Belle Époque (och för att komma dithän hamnar man först i 1800-talets salonger. Den här typen av böcker - är inget man plöjer igenom på en timma så det blir några sidor då och då. I natt blev det ett par extra sidor eftersom det råkade bli "one of those nights" (när vargtimmen blir så där extra påtaglig och man kan höra tidningsbilen köra runt i kvarteren (det gör den nog inte så länge till om "elektroniseringen" fortsätter- och det lär den göra).

Men- till saken. Salongerna. Det fanns en hel del under 1800-talets senare år och på rue d'Astorg bodde en kvinna som skötte en av dessa- med järnhand. Hon hette Madame Aubernon och enligt en beskrivning var hon kortväxt och rundnätt och ofta iklädd "rysch och pysch med tofsar".

Roger Shattuck fortsätter ("The Banquet Years" heter boken) och berättar följande: "Madame Aubernon, however, a somewhat vulgar aristocrat of the old school, passionately interested in literature and the theater, conducted her rival salon lika a lion tamer. About a dozen guests attended her poorly cooked dinners in the rue d'Astorg, and Madame Aubernon alone decided the subject for discussion".

Madamen var en riktig tyrann och inte nog med att hon bestämde vad man skulle diskutera och prata om- hon ringde dessutom i en liten klocka med jämna mellanrum för att påkalla uppmärksamhet. En gång frågade Madame Aubernon Gabriele D'Annunzio vad han tyckte om kärlek- det uppskattade han inte alls utan svarade:" Läs mina böcker, Madame, och låt mig äta min middag i fred."

En annan och mycket mera omtyckt salong var den som hölls av prinsessan Mathilde Bonaparte (1820-1904-hon var dotter till Napoleons yngste bror Jêrome). Till henne kom de riktigt "stora"- Théophile Gautier, Gustave Flaubert och även Guy de Maupassant och Marcel Proust. Hos henne kände sig gästerna inte som djur på cirkus och hon fortsatte med sina sammankomster upp i hög ålder.

När sedan sekelskiftet kom och "La Belle Époque" började på allvar tog det också slut på salongernas inflytande. De kulturella mötena förflyttades till caféerna- och så börjar en helt ny tid- men det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Prinsessan Mathilde tänker jag läsa mera om. En intressant dam- verkligen.