Tidskriften Biblioteksbladet har många år på nacken och man kan läsa de äldre utgåvorna på nätet. (Runebergsprojektet). Jag tittar in där med jämna mellanrum och letar efter "gammalt, bortglömt och förmodligen mycket läsvärt".
År 1933 kan man hitta en hel del intressant och jag ser först romanen "Tre par silkesstrumpor" av Panteleimon Romanov. Idag är han en så gott som helt bortglömd författare ändå var han en av de mest kända skribenterna i Sovjetunionen under 1920- och 1930-talet. Men... skriver man för regimen misshagligt så finns det medel att förpassa in i glömskans mörker och det är precis vad som skedde. Man kan förstöra de böcker som finns, man kan svärta ner i kritik och man kan tiga ihjäl- detta är några sätt. Romanen "Tre par silkesstrumpor" finns dock fortfarande på några svenska bibliotek och säkert kan man också hitta den via antikvariaten. (Jag kommer att leta).
Nog är de fina, de gamla "Min skattkammare" och de blev min barndoms älsklingsböcker (med mycket högläsning). Annie Löfstedt var litteraturrecensent på flera dagstidningar och mellan åren 1946 till 1966 arbetade hon som redaktör för just bokserien "Min skattkammare" hos förlaget Natur och Kultur. År 1932 kom hon ut med "En kvinna om böcker" och här skriver hon om bland andra Tolstoj, Annie Vivanti och Edith Wharton. "En kvinna om böcker" låter som en mycket trevlig odyssée och har jag tur så finns den att låna fortfarande.
Anna Lenah Elgströms bok "Resenär" (och det handlar mycket riktigt om resor) fick goda vitsord och Ferdynand Goetels "Från dag till dag" (som handlar om författarens tid i ett ryskt fångläger) likaså. Romanen översattes till flera språk och den blev också filmatiserad. Goetel tvingades i exil år 1945 och han dog i London år 1960. Då var han 70 år gammal.
I de där äldre utgåvorna av Biblioteksbladet kan man också låta sig underhållas av de mycket personligt skrivna recensionerna. Här ett exempel: "Det xxx-ska förlagets huvudsakliga inriktning på franska bordellskildringar förtjänar ingen uppmuntran från svenska folkbibliotek. "
Jag letar vidare i de gamla tidskrifterna.
5 kommentarer:
En kvinna om böcker låter som en lockande titel. Jag tycker också att det är givande att rota i äldre litteratur
Min Skattkammare var verkliga skatter när jag var barn. Jag är född 1970 och lånade dem på bibliotek, men oj vad jag läste ur dem och fick dem lästa för mig. Vad roligt att du uppmärksammar dem.
Mrs C: Äldre litteratur- där stannar jag gärna. Jag hoppas att jag kan få tag på "En kvinna om böcker".
Mrs B: Min skattkammare var mina första högläsningsböcker (plus HC Andersens sagor). Så vackert illustrerade och med så fina urval. Underbara böcker!
Det är också för mig oerhört intressant att veta. Här har man ingen chans att veta någonting om Annie Löfstedt, men nu vet jag lite (och kanske kan man beställa via bokbörsen, nu pratar vi alla om Europa Europa men man kan nästan inte köpasvenska böcker i Hamburg^^). Att läsa vad Annie Löfstedt skrev om t.ex. Edith Wharton, jag älskar Whartons böcker, är säkert trevligt.
Litteraturen i Sovietunionen från 1917-kanske 1925 var - relativt - öppen och ganska experimentell. Man vagade mer, ibland mer än i västliga länder. Det slutade efter 1924, 26, och senare...oj oj. Västvärlden försökte att re-etablera Tsaren och var rädd att arbetare och kvinnor i vår länder skulle tänka "mer rättigheter också för oss". Det är ingen ursäkt för diktaturen och förtryckelse och massmord alls. Men det är faktum. Och det är en lilla grund mer för att grymma sadister som Stalin kom till makten, inte storhjärtade människor som kämpade för mer värdighet av alla. I litteraturen förstördes det oerhört mycket. Bürokrater och krigare kom till makten, "formalism"-debatter 1936 eller 1948 var oerhört dum och blodtörstig... Men om man skriver om författare 1917-30 i Sovietunionen så är det rättvist att titta också på vad Västvärlden (Churchill till exempel) försökte 1917. Det var krig också, och man ville att döda kampen för mer rättigheter. Kanske det var en illusion från början, men om du vill förstöra och behålla olikheten och fattigdom som i USA eller England Tyskland och Sverige 1900-1920 - så var det en bra idé att försöka att förstöra revolutionen... Och det försökte "vi". Man måste veta allting om det. Vår medier är ingen stor hjälp här.
Det är nu - verkligen - en fördel av till exempel US-priser i kalla kriget för ryska oppositioneller (du skrev om Aksjonov) - vi vet mer om de idag. Jag kommer att beställa Evgenya Ginzburg-boken nu som var 18 år (! hun hade gjort ingenting alls!) i Gulag efter din bra inlägg om Aksjonov, hennes son.
Jag tror tack till kalla kriget så vet jag mer om författare som hade ingen problem med Tsaren och antisemitism och kvinno-förtryckelse i Ryssland 1800 till idag än om författare som skrev "för revolutionen", oftast ganska storhjärtat (och de oftast dödades i Stalin-tider). Vi, i skolan, hörde hela tiden: om en författare var för kvinnoröst äntligen, för att kvinnor också skulle åka till universiteten, för mer jämnlikheten och att alla skulle ha det bra - att de var "bara soviet-ideologer och idioter". Men så enkelt var det inte. Och man bortglömde att Tsarister inte var för kvinnoröst och kvinno-rättigheter...senare blev det bara - igen och igen - "de Goda", de rika som försvarade Tsaren eller stor ojämnlikheten; och "de onda" som Majakowski och Brecht och Rosa Luxemburg och Clara Zetkin och andra. Men vem kämpade för kvinno-rättigheter? Revolutionen, inte Churchill, Bismarck, US-presidenter eller Tsaren. Trist är det, man måste försöka att veta allt, och vi behöver tidningar som skriver om bortglömda fakter.
Men - det är som det är, och nu vet jag om "min skattkammare" och om Annie Löfstedt, och jag är väldigt glad över det. I Tyskland finns många feminister som författare 1965-85, men de är mestadels bortglömd. Vi säger "de var inte bra författare". Jo jo, Benn var bra, och Heidegger, båda Nazister. Men feminister - nähä...de var "så naiv". Ibland har man ingen chans att läsa själv, för man kan inte köpa böckarna av de som är "så naiv" eller "inte postmodern" osv.
Klemperer: Jag tror att det är mycket viktigt att studera och läsa historia- och vi ska aldrig glömma det förflutna för det förflutna kommer igen i olika versioner. Viktigt är också att ha öppna ögon och att läsa från många olika källor- vem har skrivit och för vem och varför.... Jag tycker att det är speciellt tråkigt att så många intressanta böcker försvinner och att författarna glöms bort.
Dagens medier är bara en skugga av sina forna jag- tomt och innehållslöst, skulle jag vilja säga.
Jag kommer också att försöka få tag på Annie Löfstedts bok.
Skicka en kommentar