Tolstoys okända

Leo Tolstoy - foto från 1860-talet

Each narrow cell in which we dwell
Is a foul and dark latrine,
And the fetid breath of living Death
Chokes up each grated screen,
And all, but Lust, is turned to dust
In Humanity's machine.

(Från The Ballad of Reading Gaol (1898) av Oscar Wilde)

Leo Tolstoys sista roman (Resurrection i engelsk översättning) kom ut år 1900 (och hade dessförinnan publicerats i följetongsform, året innan). Jag har läst den engelska översättningen från 2009 (Anthony Briggs). Det var ingen lustbetonad läsning precis. Ämnet är svart och mycket sorgligt. Det handlar mycket om fängelser och förhållanden i fängelser. Det handlar också om en olycklig mans försök att frälsa sig själv och att försöka göra det onda han gjort ogjort.

Jag konstaterar att detta inte kommer att bli min favorit bland Tolstoys böcker men jag skulle för den skull inte vilja ha boken oläst. Den är en stark partsinlaga mot de vidriga förhållanden som rådde i Ryssland under den här tiden- och inte bara i fängelserna.

Dmitri Nekhlyudov tillhör adelsskiktet och han äger både jord och hus på skilda platser. Som ung vistades han hos ett par mostrar och där träffade han och förförde en ung tjänsteflicka, Katyusha. Hon blir med barn och han lämnar henne i sticket. Så småningom länkar ödet deras vägar samman igen- då ska Dmitri vara jurymedlem i en rättegång där hon står åtalad för mord. Det visar sig att Katyusha hamnat i samhällets absoluta bottenskikt och att hon blivit prostituerad. Dmitri grips av en våldsam ånger för vad han gjort och han viger sitt liv åt att försöka hjälpa både Katyusha och andra samhällets olycksbarn.

Tolstoy arbetade i hela tio år på "Resurrection" och han skrev färdigt under starkt inre tvång för han behövde pengar. Romanen såldes för 12 000 rubel och varenda kopek gick sedan till Dukoborzerna, en förföljd religiös sekt.

De (dukoborzerna) håller strängt på alla människors jämlikhet och "bugar sig för gudomen i människan". I likhet med kväkarna förkastar de all yttring av våld, såsom krig, kroppsstraff och så vidare, och utmärker sig för arbetsamhet, enkelhet i seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla.--------
  Lev Tolstoj och en av hans söner lade sig ut för de förföljda dukoborzerna och lyckades slutligen bereda möjlighet för dem att utvandra, och vid förra sekelskiftet utvandrade i runt tal 10 000 från Kaukasien till Kanada (sedan en del gjort ett misslyckat försök att slå sig ned på Cypern), där de upprättade blomstrande kolonier. Hundra år senare beräknas deras antal till omkring 20 000.
(Källa: Wikipedia)

"Resurrection" skrevs under en olycklig tid i Tolstoys liv och jag tycker att det präglar hela berättelsen- det är svart och dystert. Boken fick mycket blandad kritik när den kom ut och det var ömsom vin, ömsom vatten (mest vatten). Om man läser den som partsinlaga (och det är kanske så den ska läsas) måste den dock ha varit ett mycket viktigt dokument på sin tid. Det var en tid då snaran hade dragits åt extra hårt i Ryssland - Alexander III var ingen framstegsvänlig och "mild" tsar precis och sonen Nikolaus gick helt i hans fotspår. Man kan känna mullret från den kommande revolutionen på sidorna.

Översättaren, Anthony Briggs har skrivit ett förnämligt förord och han jämför "Resurrection" med "The Ballad of Reading Gaol" - samma patos och ämnet är det samma, det också. Briggs översättning har för övrigt fått otaliga lovord.