The Banquet Years

Erik Satie förevigad av Santiago Rusiñol

Jag läser Roger Shattucks bok om det franska avant-gardets rötter och då hamnar jag i tiden mellan 1885 och 1914. Shattuck har valt ut fyra förgrundsfigurer- inom konst, musik och litteratur .

 Henri Rosseau (le Douanier) ett självporträtt

 

 

 

 Apollinaires namnteckning.

Och så- sist men inte minst Alfred Jarry- ovan på sin cykel.

 Jarry levde mellan 1873 och 1907 och han bidrog själv till att förkorta sitt liv i allra högsta grad. Shattuck har döpt kapitlet om Jarry till "suicide by hallucination" och det verkar vara mitt i prick.

Jarry var mycket fäst vid sin cykel som han kallade för "external skeleton" och så brukade han gå omkring på Paris gator- ordentligt beväpnad med gevär och pistoler. (Han var en skicklig skytt). En mörk natt blev han tillfrågad om "eld" (för att tända en cigarett) av en förbipasserande- plötsligt genljöd gatan av gevärsskott och Jarry sa helt kort "voilà, du feu". (eld). Övningsskjutning praktiserade han ofta mot ett plank som han försett med tomma champagneflaskor. Det var bara det att planket gränsade till en trädgård där barn ofta lekte. Frun i huset blev givetvis mycket upprörd över att få sin trädgård under beskjutning (tunna träplank lär ju inte stoppa gevärskulor). Så här skriver Shattuck: " The lady came knocking in great pertubation to complain that the shots endangered her children, who played in the garden. Père Ubu (Jarry) replied in full pomp " If that should ever happen, Madame, we should ourselves be delighted to get some new ones with you."

Alfred Jarry är mest känd för teaterpjäsen "Père Ubu" som orsakade skandal och massor av skriverier på sin tid. (Kung Ubu på svenska). Den pjäsen såg den unge Yeats och han skrev så här i sin självbiografi :

I go to the 1st performance of Jarry's Ubu Roi, at the Theatre de l'Oeuvre, with Rhymer who had been so attractive to the girl in the bicycling costume. The audience shake their fists at one another, and Rhymer whispers to me, "There are often duels after these performances," and explains to me what is happening on the stage. The players are supposed to be dolls, toys, marionettes, and now they are all hopping like wooden frogs, and I can see for myself that the chief personage who is some kind of king, carries for a sceptre a brush of the kind that we use to clean a closet. Feeling bound to support the most spirited party, we have shouted for the play, but that night at the Hotel Corneille I am very sad, for comedy, objectivity, has displayed its growing power once more. I say, After S. Mallarmé, after Verlaine, after G. Moreau, after Puvis de Chavannes, after our own verse, after the faint mixed tints of Conder, what more is possible? After us the Savage God.

En ny era började, som gryningen, att stiga över horisonten.