Här börjar Östersjön

Någonstans börjar ett hav- och för mig börjar Östersjön i Falsterbo. Med en sydostlig vind mot ansiktet cyklade jag de cirka två kilometrarna till de brusande vågorna (de var högljudda idag)- och solen spred glitter över vattnet- i fjärran och i soldis skymtades fyren. 

 
Svenska Akademien reste vården står det på poetens gravsten. Anders Österling har fått sin sista vila på Falsterbo kyrkogård tillsammans med hustrun Greta (hon som tidigare var gift med Verner von Heidenstam) och dottern Karin som gick bort förra året.

Långlivad ålderdom vad är
den värd som gåva?
När hjärnan trött och tom
blott längtar att få sova
Livsdyrkaren blir dödens vän
och lyssnar tyst till hjärtats slag
Men känner aldrig mer igen sig själv
sitt rätta jag
Och själen får sitt otium
först bortom tid och rum
Ack, årens bleka solnedgång
är den väl värd en sång?

så skrev han, poeten, när han nalkades slutet på sin levnad (som blev nära 100 år).

En gång var Falsterbo och Skanör mäktiga Hansastäder med tyska bosättningar och med en livlig handel. I Falsterbo kyrka, som är helgad åt Sankta Gertrud (de resandes skyddshelgon) kan man se många spår av äldre tider. Altarskåpet är från cirka 1500 och tillverkat av Hermen Rode, verksam i Lybeck.

Kyrkans äldsta del daterar sig till 1300-talet. Drottning Margaretas son Olof dog hastigt och oväntat på Falsterbohus fogdeborg (numera lagd i ruiner) år 1387 och i kyrkan finns en minnesplakett över Olof i vapenhuset.

Östersjön omges av inte mindre än nio länder. De har  många gemensamma nämnare men också stora kulturella och historiska skillnader. Efter tips från Kurt (tack, Kurt!) har jag lånat hem Per Högselius bok Östersjövägar (Atlantis förlag, 2007) och jag ska göra flera nedslag runt detta mycket speciella hav.

Den blå hortensian

 Foto: Raul654

Blåa hortensior är en verklig skönhetsupplevelse och har inspirerat många diktare till poetiska storverk. Jag tänker själv mest på Anders Österling, Svenska Akademiens ständige sekreterare mellan 1941 och 1964 och skapare av en oändlig rad av vackra dikter- ofta om natur och med stark romantisk prägel.

Österling blev mycket gammal, nära 100 år och han fick ett rikt liv. Den sista vilan har han fått på Falsterbo kyrkogård.

 På fotot ovan (som är lånat) Brunnby kyrka i Höganäs kommun. Brunnby ligger inte långt från Mölle och därmed också Kullaberg. Dramatiska omgivningar med närhet till både hav och klippor. En promenad på Brunnby kyrkogård inspirerade en gång Anders Österling att skriva sin dikt om de blå blommorna som lyste där bland gravarna.

Var ska väl Österlings diktsamlingar finnas om inte på biblioteket i Skanör. Jag lånade hem ett par av dem och i "Ögonblick" (1978) hittade jag vad jag sökte. Omslaget är prytt av en hortensia.....

Den blå hortensian

På Brunnby kyrkogård
tycks jorden tjänlig
för himmelsblå hortensia.
Den blommar varje sommar
i stillsamt överflöd
på sjökapteners gravar.

Robert de Montesquiou,
högättad fransk poet,
celeber i sin tids salonger,
gav en gång ut en diktbok
benämnd Hortensias bleus-
som titel och symbol
det mest förnämligt exklusiva
hans högmod kunde utfundera
för att förvåna världen
i Faubourg Saint-Germain.

Det hindrar likväl ej
att arten blommar här
i största enkelhet
och lantligt solsken
vid mången gammal vård
på Brunnby kyrkogård.

Ingen vila i livet- såsom livet

(Fotot är lånat.)

"Nulla riposa della vita- come la vita" på originalspråket italienska- och detta ska handla om Umberto Saba, poeten från Trieste som Anders Österling ägnar en essay åt i sin samling" Längtan till Italien".

Umberto Saba (1883-1954) föddes och växte upp i Trieste och fortfarande kommer hans böcker ut i nya utgåvor på flera språk. Sabas far var italienare (och han "stack av" tidigt), modern var judinna och det var således hon som fick dra försorg om hem och barn.

Böcker och författande blev tidigt livet för Saba som innehade en antikvarisk bokhandel i sin hemstad under flera år (han gav samtidigt ut sina första skrifter på eget förlag). En av Sabas mest kända dikter (som enligt Österling lärs utantill av italienska skolbarn (åtminstone var det så på 60-talet....)) har titeln "Geten" och här är den i Österlings tolkning:

Jag har talat med en get.
Det stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.

Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, och jag kände
igen den rösten hos geten.

En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat i livet.

Saba sägs vara den mest självbiografiske av alla Italiens poeter och enligt Österling "rymmer hans stora samling personlighetens hela livsmaterial av löst och fast".

"Hans lyriska humor kan ibland erinra om Chagalls måleri.---- Men i sitt accepterande av livets villkor står han på en plats för sig själv bland sina mestadels krismärkta och ångestridna diktarbröder i Italien." Så långt Anders Österling som avslutar sin innehållsrika essay med att citera en av Sabas "ålderdomsdikter" där han ser sig själv som Odyssevs, som söker sig ut mot det öppna havet.

I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte-
täckta med alger, slippriga och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten täckte över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.

Det finns ett par antologier med Sabas dikter i svensk översättning. "Poesie" Umberto Saba i svensk tolkning av Anders Österling (från 1966) och "Italiens lyrik" i urval och översättning av Estrid Tenggren (från 1964).

Dagens magasinsfynd

När det blåser 17 sekundmeter isig, råkall (j-a) skånevind- ja, då kastar man sig så klart över en bok som den här. Gömd i magasinet var den men med en trevlig lapp på. "Behålla tycker Annette". Jag blev så glad att den här bokskatten fått stanna kvar på biblioteket- stort tack till Annette (som är bibliotekarie här på orten.)

"Längtan till Italien" är tryckt 1971 och den har illustrationer av Georg Lagerstedt.

"Vår Italien-längtan är en outrotlig instinkt, hur man sedan vill kalla den- banalt naturlig eller mysteriös."

(I mitt fall är den nog snarare banalt naturlig för det vilar inga mysterier över att längta bort till varmare nejder en dag som denna).

Nu ska jag sjunka ner i soffan med mitt fynd- det kan hända att jag skriver några rader om det så småningom. Qui vivra verra.

Sekreterarnas sekreterare

När jag växte upp var det Anders Österling (1884-1981) som var Svenska Akademiens ständige sekreterare och den posten innehade han under 23 år. Österling valdes in i som ledamot redan år 1919 och kom således att tillbringa 62 år i Svenska Akademiens tjänst. Det är ett svårslaget rekord.

Jag har alltid tyckt mycket om Österlings lyrik för ingen kan som han förmedla naturens skiftningar och naturens skönhet. Han är ett med hav, himmel och ängar.

Just nu har jag hans essäsamling "Horisonter" på mitt nattduksbord- det är mycket lämplig läsning om natten skulle bli lång (det händer ibland). Här finns så mycket att fördjupa sig i- en god essäskrivare behärskar många och vitt skilda ämnen och Österling tar oss med på både litterära och geografiska resor.

Och jodå, jag skrev lite om den här essäsamlingen för några år sedan. Den har inte förlorat i attraktionskraft sedan dess.

"Och här är jag nu för att hälsa på sommarstugan och trädgården i Falsterbo. Den starka havsluften sveper in från alla håll, men bin och humlor ha ett paradis. Forsythian flammar av klart gult och Ribes dråsar av lika klart rött. Blommor, som jag aldrig sett här under sommarferien, stå och frodas i fullständig ensamhet, lackvioler, pärlhyacinter, primulor."---

" Jag har hört berättas om en gammal grånad familjeläkare, som konstaterat många moderskap men ändå alltid fick en vek skälvning i rösten, när han sade: "Jag hör, hur det lilla hjärtat slår." På samma sätt skulle vi alla luta örat intill moder jorden och aldrig upphöra att häpna över det första livstecknet, biets dämpade men målmedvetna surr kring en krokus, vårens viskning om att den äntligen är kommen och snart ämnar övergå till sommar."

I den här fina samlingen (från 1939) kan man hitta kapitel med titlar som "Haiku", "Eliots poetik", "Rainer Maria Rilke", Den unge Yeats och den gamle" och "F. Garcia Lorca". Bland andra....

Litterära träd: cypress

( Till höger i bild den förvildade typen.) Fotot lånat från Wikipedia.

"Cypressen är omskriven av klassiska författare och vårdades som ett heligt träd av bland annat perserna, vilka ansåg att formen påminde om den heliga offerflamman. Man hittar ofta cypresser på platser med religiös anknytning, som kyrkogårdar, vid tempel eller vid katedraler, eftersom trädet är städsegrönt, vilket förknippas med evigt liv. " (Wikipedia).

Anders Österling (1884-1981) var under många år Svenska Akademiens ständige sekreterare. Hans dikter läser jag mycket gärna- Österling skriver vackert och målande och är alltid nära naturen.

Cypressen

Grå vinter blåser i det grå Verona,
än ingen svala stadens rymd besöker,
och långsamt floden på sin bana kröker
längs land som lergult genom dimman gråna.

Och blott cypressen fulla kronor höjer
och tecknar fulla skuggor i det nakna-
dock som ett tvång att lida och att sakna
i dess beständigt gröna växt sig röjer.

Snart vinet gror på murens gula klippa
för nya morgnars blå och vita floder,
och slätten böljar under ros och sippa,

men du står livlös; själv en fylld förhoppning,
ett rågat mått, en skönhet utan knoppning,
och månget öde nämner ditt sin broder.

(ur Preludier, 1904).

Från min fars bokhylla

Jag skulle givetvis ha lagt upp en bild på boken jag tänker skriva om- men jag tyckte att den här dörren var så vacker... den gick vi förbi i morse- husdjuret och jag.

-

Så till saken- min far band in böcker. Det var en av många hobbies han ägnade sig åt på äldre dar. Han valde med omsorg ut de "klenoder" som han tyckte förtjänade ett längre liv i hyllorna. En av dessa håller jag nu i min hand- det är en bok från 1939- "Horisonter" av Anders Österling. Det är en samling essäer- och väldigt trevliga är de. Här skriver Österling både om Falsterbo och om Stockholm, lite om "Att äga böcker" också... här finns mycket att fundera över och underhållas av.

-

"Jag har en trädgård i Falsterbo, ungefär 3000 kvm, alltså någonting mittemellan torpgummans och furst Pücklers mått. ----

- Medan jag skriver detta, har blåsten svept genom trädgården och ruskat om bland rosorna. Luftens kyliga skärpa bebådar höst, de första vråkarna ha visat sig, och småfåglarna hålla sig undan. Tecknen återkomma, kretsloppet fullbordas. Det är tid att vandra ut på heden för att möta det sista blomsterstycket, som nu står i sitt flor - ljung så långt ögat når, tuva vid tuva, en vidd av ljust och mörkt lila med sepiabruna inslag av den redan vissnade klockljungen. Regnet glittrar i spindelvävarna, molnskuggorna komma och gå, kretaturen råma vemodigt på långt avstånd. Det är ett lugnt hållbart landskap, alldeles osentimentalt i sin skönhet, och jag medger till slut villigt, att ingen odlad trädgård kan tåla jämförelsen. (skrivet år 1936). (Essän heter "Om en trädgård")

Bilder från ett rastställe

Hjalmar Gullberg skaldade :

-

"Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:

en utsträckt hand av vildros och susande gräs

som öppnar eller knyter sig.

Här är slutetpå kartan över landet, ett yttersta näs.”

-

Hjalmar Gullberg och Anders Österling hade båda sommarbostäder i Falsterbo. Här träffades de ofta och umgicks under gemytliga former. Man spelade badminton , njöt av de vackra sommarkvällarna och Hjalmar G diktade en skämtsam vers till Österlings 60-årsdag. (den finns att läsa i Daniel Hjorths bok).

-

Från poesiens udde.....

Anders Österling skrev mycket fin naturlyrik- och inspirationen till många av sina dikter hämtade han här- på Falsterbonäset.

-

"Där jag åter i strandens ängar

går min ensamma skymningsrund,

skorra vipornas klagosträngar

längs det mörknande

Öresund.

-

Dikten finns inkluderad i Daniel Hjorths bok "Poesiens udde" som jag återkommer till ständigt dessa dagar.

-

Lilla vipan på fotot råkade jag se i morse- ute vid flommarna. (Hon/han var dock alldeles tyst).

Anders Österling

Till min fasa ser jag (när jag googlar runt på webben) att det talas om att Anders Österling är en bortglömd poet- men nej, skriker jag nästan. Han var Svenska Akademiens ständige sekreterare under många år och han skrev så vacker lyrik- vem har inte läst dikten "Ales stenar" i skolan? (Eller är det jag som tillhör en annan och mossigare tid?).

-

Här är en länk - och här är de första raderna i dikten Ales stenar

-

”Där kusten stupar mellan hav och himmel,
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön,
som ensam vet vad minnesmärket menar.”

Kärleksdiktsfavoriter

Lilla O undrar över kärleksdiktsfavoriter. Jag har så många... men just idag går tankarna till Anders Österling som jag tycker skriver så oerhört finstämt och vackert.....
-
Jag väntar vid grinden åt havet,
där mareld på dyningen går,
och snart är mitt hjärta begravet
och snärjt under havsnattens hår-
under havsnattens hår.
Ah, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt,
kom och räck mig din blodvarma hand,
att mitt hjärta på nytt, som är havstrött och sjukt,
finner land--
finner land.
----