Här hänger de- fotona på de människor som brutalt mördades under de där dagarna och månaderna under våren 1994- de dagar då världen teg. Bilden har tagits i Rwandas huvudstad, Kigali.
Scholastique Mukasonga är en rwandesisk författarinna och hon miste ett trettiotal släktingar, inklusive sin mor under det stora folkmordet år 1994. Scholastique klarade sig för hon bodde i Frankrike. Hon har skrivit flera böcker om den tragiska tiden i sitt lands historia- med Notre-Dame du Nil (som hon tilldelades Prix Renaudot för) har Scholastique Mukasonga tagit ett kliv bakåt i tiden och hamnat i 1970-talet. Redan då var spänningarna och kriserna i landet en alltför plågsam verklighet. Speciellt för minoritetsgruppen, tutsis.
Notre-Dame du Nil handlar om en grupp unga flickor som studerar på ett avlägset internat högt uppe i Rwandas berg och nära Nilens källor. Det är en skola för de priviligierade och flickorna är nästan alla hutus utom två av dem, Veronica och Virginia, det är nämligen föreskrivet att en viss kvot av tutsier måste skrivas in i klassen också.
Handlingen för läsaren in i ett sargat land- ett land som har fördärvats och korrumperats av en girig kolonialmakt (Belgien) och följderna får ursprungsbefolkningen betala för. På skolan växer spänningen mellan de två tutsiflickorna och resten av eleverna som har funnit en stark och skoningslös ledare/mobbare i Gloriosa, vars far är en högt uppsatt militär. Gloriosa styr sin grupp med järnhand.
På en kaffeplantage strax intill skolan bor en galen belgare som "tar sig an" Virginia och Veronica - och försäkrar dem om att tutsierna är ättlingar till de gamla egyptierna. I boken möter man också trollkvinnor och liderliga präster. Flickorna slits mellan så många världar och det är en mycket splittrad tillvaro de tvingas leva i.
Den goda litteraturen öppnar världar för oss- den ger oss möjlighet att förstå och också att vilja lära mera. Notre-Dame du Nil är en bok som ger läsaren en insikt i en del av Rwandas historia - berättad genom ett antal flickor som var unga och sårbara på 1970-talet. Det är en vacker och sorglig skildring av ett samhälle fyllt av spänningar och inrotade fördomar- ett samhälle som sedan skulle explodera i våldsamt raseri bara tjugo år senare i tiden.
Jag kan inte göra rättvisa år den här romanen hur mycket jag än skriver- men jag vill gärna länka till Nilles litteratur - Nille har också skrivit om boken och jag tackar henne för det inlägget för det blev gnistan som fick mig att äntligen ta itu med ett mästerverk (för det tycker jag faktiskt att Notre-Dame du Nil ska beskrivas som).
Tråkigt nog är Notre-Dame du Nil inte översatt till svenska (än) men en engelsk översättning kommer senare i år. Jag tycker precis som Nille att det är mycket tråkigt att så många böcker av afrikanska författare får försvinna in i glömskans mörker för oss här i Norden. Låt oss få flera översättningar. Jag ber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar