Hemsökelse

Hemsökelse är en väldigt bra titel på den här romanen-" huvudpersonen" är nämligen ett hus- eller snarare ett hem. Det är en vemodig och mycket vacker historia om en gången tid som knyts ihop till nuet på ett mycket skickligt sätt- kapitlen är korta och språket flyter så bra- man kan verkligen tala om ordens musik.
-
Huset ligger vid sjön Scharmützelsee i Mark Brandenburg (i det som skulle bli Öst-Tyskland efter andra världskriget). Vi får följa fem generationer- tre familjer och berättelsen täcker ett helt århundrade. Det är inte kronologiskt och det gör inget alls- det är inte kronologin som är det väsentliga- ödena lappar över varandra, går in i varandra... historien talar genom alla dessa människor. En enda person finns med från början till slut- trädgårdsmästaren- han som beskrivs så här på sidan 11 :
-
"Var han kommer ifrån är det ingen i byn som vet. Kanske har han funnits där jämt. Han hjälper bönderna med förädlingen av deras fruktträd på våren, okulerar vildskott med drivande öga kring midsommar eller med sovande öga vid andra savningen, lägger eller skarvar ihop kvist och stam, alltefter tjocklek".
-
Det kapitel som berör mig mest har rubriken "Flickan". Flickan heter Doris och är barnbarn till en av husets ägare (tygfabrikören). Doris är judinna- hennes föräldrar har blivit förda bort till arbets-och förintelseläger- nu gömmer sig Doris i en skrubb- undan nazisterna.
-
"Nu vet ingen längre att hon existerar. Runtomkring henne är allting svart, och kärnan i denna svarta skrubb är hon. Att det inte finns ens en liten springa som släpper in ljus ska rädda hennes liv, men det gör också att hon inte längre på något vis skiljer sig från mörkret. Hon skulle gärna ha något bevis för att hon existerar, men det finns inget bevis."
-
"Hemsökelse "hamnar nu på min lista över "årets bästa böcker".