Ännu talar träden av Calixthe Beyala

För det facila priset av 24 kronor (Adlibris) kan man få en stor läsupplevelse. Det är billigare än vilken dålig veckotidning som helst. Calixthe Beyalas bok finns nämligen utgiven i pocketutgåva (En bok för alla).
-
"Ännu talar träden" (Les arbres en parlent encore) är översatt av Åsa Larsson. Omslagsfotot är taget av den svenske forskaren och botanikern Per Dusén och avporträtterar tre flickor från Kamerun (1890-talet). Den svenska originalutgåvan av boken kom på Leopard förlag och året var 2003- den finns även som talbok.
-
Calixthe Beyala föddes år 1961 i Douala i Kamerun och bor numera i Paris. Hon har skrivit flera böcker men jag har bara kunnat hitta ytterligare en bok av henne som är översatt till svenska-"Vår förlorade heder".
-
"Ännu talar träden" är en berättelse som sätter kolonialismen i fokus- vi är i Kamerun och det är tidigt 1900-tal. Bokens jag är Eden - en äldre kvinna som berättar om sitt liv i byn Issogo (hennes far var stamhövdingen Assanya Djuli). I sexton kapitel- och ett för varje kväll som historien varar -talar Eden om sitt lands och sin bys och sin egen historia. Varje kapitel inleds med hennes egna tankar om "la condition humaine" (människans villkor). Det är humoristiskt, bitande och också mycket poetiskt. Persongalleriet är mycket rikt.
-
"En berättelse nedskriven på ett främmande språk är alltid en lögn. Vi ljuger på Baudelaires språk" (inledningsraderna... mycket talande....)
-
Det muntliga berättandet följer den afrikanska traditionen- och Calixthe Beyala har sagt att detta är hennes mest afrikanska roman.
-
"Det jag vet är att på den tiden fanns våra gudar överallt och medicinmännens grytor var fortfarande varma. De gröna andarna skyddade oss och ljudet från de rituella sångerna lät inte så annorlunda när ungdomarna sjöng dem.---- Floderna förde med sig guld och fåglarna förstod människornas språk. Det var en förtrollad tid när gudarna talade till människorna, när talet var vackert som skrift och majsstjälkarna var av silver" " Det var en storslagen tid så alla afrikaner fortfarande ägde en smula mänsklighet."
-
Vi får möta kolonisatörerna i den ordning de anländer- fransmän och tyskar- i slutänden avgår fransmännen med segern i detta roffartåg. Urtypen för kolonisatören är " Michelangelo de Montparnasse- fanjunkare i reguljära franska armén"-han finns med från början till slut- och han får många skepnader.
-
Tyskarna blir avporträtterade på ett synnerligen komiskt sätt.
"En grå katt kom och strök sig mot Kommendantens ben och han böjde sig ner för att smeka den. Knappt hade han nuddat den förrän katten, sällsynt illvillig, klöste honom på händerna. Han skrek till av smärta. Jag skrattade och de som stod bredvid skrattade också hjärtligt. Kommendanten drog fram sin revolver och sköt. Främlingen tjöt till och huvudet sjönt ner.
-Negerkatter är ouppfostrade, sade den mycket Höge Representanten för Andra Riket och stoppade tillbaka revolvern i bältet." (Den tyske kommendanten dör sedan i sömnen.....).
-
I slutänden är detta dock en sorglig berättelse- det är en berättelse om stort mänskligt lidande. "Överallt låg liken efter män, kvinnor och barn som det skulle dras ett rött streck över så att Afrikas utveckling kunde ta form i vriden linje mot framtiden".
-
Den här boken glömmer man inte i första taget.
-
Ännu talar träden av Calixthe Beyala ingår i Bibliofilias Afrika-utmaning.