Den andra Elizabeth Taylor

Det var inte lätt att hitta bilder på henne- författarinnan Elizabeth Taylor. Hon var skygg och förde ett tillbakadraget liv. Hon är ytterligare en av dessa nästan bortglömda författare som förtjänar att bli lästa av en betydligt större publik än som nu är fallet.
-
Elizabeth (1912-1975) arbetade som både guvernant och bibliotekarie innan hon gifte sig och bildade familj- hon fick sin första bok- At Mrs Lippincote's - utgiven år 1945 och sammanlagt har hon skrivit tolv romaner och även ett antal novellsamlingar.( Jag kan inte se att hon blivit översatt till svenska.)
-
Virago Books har tryckt upp nyutgåvor av samtliga Elizabeth Taylors romaner .
-
Elizabeth Taylor skriver om engelsk medelklass och det är vardagsproblem som står i fokus. Hon har jämförts med Jane Austen och Barbara Pym. Om hennes böcker har man sagt "practically nothing happens and very little gets resolved" (och är inte det en stor konst- att skriva på detta sätt- och dessutom så underhållande? För underhållande är hon, Mrs Taylor.)
-
Jag har precis läst ut "Blaming" som är den sista av de tolv romanerna. Den skrev Mrs Taylor på dödsbädden (hon dog av cancer) och hon hann aldrig uppleva publiceringen.
-
"Blaming" handlar om just skuld- dåligt samvete och hur komplicerade mänskliga relationer kan vara. Huvudpersonen är en medelålders kvinna- Amy. I början av boken möter vi henne på semester i Turkiet med sin make Nick , som återhämtar sig efter svår sjukdom. Så slår tragedin till och Nick dör knall och fall- under resan. Amy får hjälp av en annan turist- en yngre ensamstående kvinna från USA- Martha. En tacksamhetsskuld skapas som det blir svårt att ta sig ur. Martha är bosatt i London och Amy känner sig tvungen att umgås med denna kvinna som hon tycker att hon egentligen inte har något gemensamt med.
-
"She did all that for me, and I never want to see her again, she thought in shame".
-
Men... Amy känner sig tvingad att bjuda hem Martha och att sällskapa med henne då och då. Martha är en komplicerad kvinna och Amy upplever henne som både excentrisk och påträngande. Som nybliven änka är Amy utsatt och inte riktigt "compos mentis".
"For the first winter of her widowhood was coming to an end. Already there were tiny leaf buds, like embroidery stitches, on the lilac trees which hung over walls along Laurel Walk.
"What a winter," she said from her own thoughts. She felt that she had been cut into pieces and not yet reassembled correctly.
-
Slutet av boken blir oväntat och både tragiskt och hoppfullt-men några direkta lösningar kan man inte skönja. "Very little gets resolved". Kvar finns känslan av att Elizabeth Taylor är en mycket läsvärd författare- verkligen förtjänt av att tas fram ur glömskans kammare.