Historien har inte varit särskilt nådig mot Maria Eleonora- Gustav II Adolfs drottning som blev änka vid bara 30 års ålder. Moa Matthis har skrivit ny "historia" som bättrar på det skamfilade ryktet- och jag tycker att det var på tiden. Jag sätter ordet historia inom citationstecken för Moa Matthis är inte historiker (det har hon fått magsura kommentarer för på sina ställen).-
Själv har jag också fått den gängse bilden av drottningen inhamrad i skallen- hysterikan, den smått galna damen som satt bakom svarta draperier och grät sig helt fördärvad. Hon som inte ville begrava sin man. Hennes rader till Axel Oxenstierna: "Vi vilja att det konungsliga liket så länge Gud med Oss livet unnar, ingalunda begravas må. Eftersom Vi Hans K. Maj:t, vår högtälskade saligste käre herre och gemål, uti livet föga njutit hava, så må Oss unnas, att Vi dess konungsliga lik Oss någorlunda till vederkvickelse i Vår sorgfulla livstid åskåda och hava måge". (Jag läser om drottningen i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden").
-
Det känns befriande att Moa Matthis sätter fokus på Maria Eleonora och försöker förklara och se henne på ett lite annorlunda sätt. Boken om Maria Eleonora är lättläst - författaren gör en del utvikningar från ämnet men jag tycker inte att det stör- 1600-talet var ett mycket intressant århundrade.
-
Maria Eleonora kom till Sverige och Stockholm (som hon inte tyckte om- det var en småstad för henne och fult belägen var den också ,omgiven av kala klippor) från Brandenburg. Hon var bara 19 år gammal och hon blev naturligtvis tvungen att producera en arvinge till tronen- helst manlig. Tre barn födde hon i ganska rask följd- alla dog eller var redan döda vid födseln. Barn nummer fyra så överlevde och kom att bli regent så småningom- Kristina. Så dog maken år 1632 och hon blev en mycket ung änka - Axel Oxenstierna såg till att Maria Eleonora utslöts från det mesta som hade med maktutövning att göra. Hon fick också leva under ständig övervakning och hennes rörelsefrihet var mycket begränsad. (Det torde ju kunna göra vem som helst smått galen!)
-
År 1640 lyckades drottningen fly- hon tog sig efter många turer tillbaka till Brandenburg- och stannade borta i hela åtta år- såfort Kristina blev myndig såg hon till att hennes mor fick komma tillbaka till Sverige igen. Maria Eleonora dog år 1655 på Stockholms slott- då hade Kristina abdikerat och lämnat Sverige.
-
Jag tycker om Moa Matthis bok. Det känns viktigt att denna missförstådda kvinna-som jag är övertygad om att Maria Eleonora är- får komma till tals på detta vis. Historieskrivningen har baserats mycket på vad Axel Oxenstierna lämnat efter sig och även på Kristinas memoarer (som hon skrev på äldre dar). Lite andra infallsvinklar och tankar känns på sin plats. Är det så konstigt att man blir uppriven av sorg om man är ensam och utlämnad åt "fientligt sinnade människor"- om man är djupt fäst vid sin make dessutom? Nog kan man sitta och gråta bakom svarta draperier då. (Inte för att det löser några problem men mänskligt är det.) Jag tycker dessutom att hennes flykt vittnar om både mod och slughet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar