Droppar i folkhavet av Maria Sandel- några tankar

Boken ingår i Martinas läsutmaning :Skrivande svenskor 1900-1950.

-

Först och främst vill jag säga att jag tycker väldigt mycket om att förlaget (Murbruk förlag) har tagit med en presentation (med foto) av författarinnan Maria Sandel i början av boken. Inte nog med detta- hela två välskrivna efterord finns också med -det ena författat av Tilda Maria Forselius "Maria Sandel och själsadeln"- det andra skrivet av Eva Heggestad "Ett ifrågasatt avhållsamhetsideal". Tack för denna extra läsning- en klar bonus!

-

Om Maria Sandel visste jag ingenting när jag beställde boken. I Nationalencyklopedin omtalas hon som "den första kvinnliga arbetarförfattaren av betydelse i Sverige".

-

"Droppar i folkhavet" är berätttelsen om Gerda Spant, en ung arbeterska som råkar i tassarna på ett "karlkräk" med mycket dålig karaktär- Ulrik Isberg. Hon låter sig duperas - hon blir med barn och så försvinner karlen och lämnar efter sig en hel massa obetalda räkningar och några "vackra" rader på lägenhetsgolvet.

-

" Där en linoleummatta förut betäckt en fyrkant på golvets mitt stod nu något skrivet med krita, bokstäverna decimeterhöga. Det var intet hastverk utan gjort med omsorg. Karakteristiskt för handstilen var att alla a, o, ä, å, ändades med en ögla och ett vertikalt streck. Skriften var tydligen ämnad att hälsa adressaten genast vid inträdet, därpå tydde riktningen. Den lydde så: "Jag har fått nog av dig, din hjulbenta hora. Gå och dränk dig. Ulrik Isberg.

-

Gerda Spant får nu försöka klara upp sin svåra situation på egen hand- och hon får hyra rum hos "morsan" och hennes son Ansgar. "Morsan" är änka och har inte någon hög uppfattning om män.

-

Så tar berättelsen en vändning- "morsan" och Gerda (och så småningom Tora, Gerdas lilla dotter)- kommer att bilda en sammansvetsad enhet. Det är kvinnorna som är de starka i den här boken- männen är antingen "kräk" eller svaga i största allmänhet. (Ansgar är alkoholist).

-

När jag läser "Droppar i folkhavet" går mina tankar hela tiden till min farmor- hon hade många likheter med "morsan"- jag känner så väl igen jargongen "karlar"! (fast min farmor brukade säga "manfolk!- de 'e int'nå te å ha" (Kristinehamnsdialekt). Interiörerna i boken känns också välbekanta för mig- mina farföräldrar kom från Kristinehamn till Kristianstadsgatan på söder i Malmö. (Idag har det hög "mysfaktor" att bo på söder- vid seklets början var det inte särskilt mysigt alls). Det var fattigt- kvinnor utan utbildning hade inte så stora chanser till drägliga arbeten. Farmor putsade nysilver åt Malmö nysilverfabrik för att dryga ut kassan. Vägglössen attackerade (men farmor attackerade tillbaka med sabadillättika- de lössen hade aldrig en chans...)-på gården fanns råttor stora som katter.

-

För mig var läsningen av "Droppar i folkhavet" mera än bara en brandfackla från 1920-talet- det var en resa till en välbekant värld (om än bara i berättad form). I en sådan värld måste man vara stark och fokuserad för att klara sig. Man måste tygla sitt "heta blod" - speciellt som kvinna. Intressant var också att Maria Sandel vågade skriva om ämnen som måste ha varit mycket tabu - lesbisk kärlek och prostitution. Jag tyckte om den här boken - för att den är så utan "exter". Jag delar dock inte vare sig "morsans" eller min farmors uppfattning om "manfolk"- Tiderna har gått framåt (om än inte tillräckligt). På baksidan av bokomslaget finns en recension från 1927 (Biblioteksbladet)- jag citerar slutorden: "För omdömesgilla läsare en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och nerv. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom."

-