"Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa."
-
Mot sitt livs afton tecknade Sven Delblanc ner sina minnen av en hemsk och sorglig barndom. En barndom som sträckte sig över två kontinenter- från Manitoba i Kanada till Mölna i svenska Sörmland.
-
Han föddes som ett oönskat barn (vilket fadern gärna påpekade). Om arv och miljö skriver Delblanc att "arvet var betungande, tiderna onda". Han har en mycket pessimistisk syn på tillvaron och ibland blir det också svårt och tungt för mig att läsa- men språket.... Delblancs språk... det lyfter mig upp och gör att jag orkar med att ta in tankarna om morgonens ångest och det fall som måste komma, om längtan efter slutet- att få "ligga kolonnrak i stenvit vila".
-
Över dessa memoarer kretsar den grymme och hänsynslöse fadern- den fader som genom hot och slag förpestade livet för både barn och hustru. Hela tillvaron för barnet Sven går ut på att gömma sig undan fadern- det "blev en livsdrift, som behovet av näring, vätska och värme". Vid Mölna finns en skog- där kan barnet känna sig fredat- dit in når inte faderns straffande gestalt.
-
Boken ger också inblickar i släktens historia bakåt i tiden- Sven Delblanc hade mycket intressanta och varierade rötter- Värmland, (Väse), Frankrike och Kolding i Danmark. (Danska farmor har för övrigt fått en egen bok "Kära farmor"). Jag läser denna sorgliga berättelse som egentligen är så mycket mera än memoarer- den är lika mycket en filosofisk betraktelse över livet och över tillvaron över huvud taget- och språket.... språket....
-
"Läsare, om du tröttnar på detta mummel och dessa spasmodiska skrik, vet att jag förstår dig. Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den nyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skriva av smärtsamma minnen."
-
Slutorden tycker jag också är värda att citeras:
-
"Fadern hade givit honom en bild av Gud, barndomen en bild av livets villkor, att leva som bödel när man mäktade, som offer när man måste.
Bara kärlekens blommande träd i skogen stod kvar som en gåta i denna klara och kalla bild av livet.
Om denna blomning måste han vittna, innan slutligen bara tystnaden återstod."
-
Sven Delblanc är en stor författare. Läs hans böcker! (och här en länk till Lustigkulles läsdagbok)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar