Om att skriva sitt liv

Att skriva dagbok hör till något av det mest privata man kan göra- det finns en stor mängd av dagboksskrivande författare och även helt "vanligt folk". Ofta föds dagböckerna under svåra tider.

Mrs Calloway (A Room of my own) har skrivit och tipsat om en mycket läsvärd bok. (Tack för det, Mrs C!) Jag hade tur- mitt bibliotek hade precis köpt in ett exemplar och jag blev först till kvarn. Jag har börjat med att bläddra och kommer säkert att hitta många skribenter som jag vill fördjupa mig mera i. Här blandas känt och okänt och en hel del stora världshändelser skymtar fram på sidorna.

Den 22 november 1963 minns alla i min generation (och tidigare). "Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med Jackie i ett litet väntrum. Jag tror det var precis utanför operationsrummet. Man tänker alltid på henne eller på någon som hon som isolerad, skyddad- hon var fullständigt ensam. Jag tror inte att jag mött någon som varit så ensam i hela mitt liv. Jag gick fram till henne, höll om henne och sade något till henne. Jag tror att det var någonting i stil med "Gud hjälpe oss" för mina känslor för henne var för kaotiska för att sätta ord på."

Så skrev Lady Bird Johnson (1912-2007) och citatet är taget från en ljuddagbok.

Den 14 maj 1906

Min älskade Pierre, jag vill berätta för dig att gullregnet står i blom, blåregnet och hagtornen är på god väg- du skulle ha älskat allt detta.--- Marie Curie (1867-1934)

Pierre Curie dog den 19 april år 1906 när han blev överkörd av en hästdroska i Paris.

I den här samlingen - Ronald Blythe: The Pleasures of Diaries- kan man kanske hitta en del intressant i dagboksväg.

En dvärgflodhäst och en familjehistoria

Fotot är lånat

 Visst är han/hon söt? Outgrundlig blick och kanske lite sorgsen? Jag tror inte att jag har träffat någon av det här släktet (dvärgflodhästens) men med litteraturens hjälp kan jag råda bot på åtminstone en del av bristen.

Thorén & Lindskog förlag har gett ut Arno Geigers "Den gamle kungen i exil" , en mycket läsvärd och sorglig, bitvis också rolig bok om en äldre man som drabbas av alzheimers sjukdom. Arno Geiger är en österrikisk författare (f.1968) och nu har han kommit ut med ännu en roman- den här gången handlar det om ungdom och rotlöshet - en dvärgflodhäst spelar en avgörande roll i berättelsen, läser jag. Jag tror att boken kommer att översättas till engelska men ännu så länge har jag bara hittat den tyska originalversionen vid mina sökningar.

Jag blir intresserad av att läsa- bara det att få in en dvärgflodhäst i handlingen....

En ny utgåva av Berhard von Brentanos "Theodor Chindler" (ursprungligen skriven år 1936) finns också att få tag på. Här berättar författaren om en familjs strävanden under tiden kring första världskriget- scenen är Tyskland och Berlin.

Under 1930-talet tvingades von Brentano i exil (som så många andra författare) och han flyttade till Schweiz.  Von Brentano var produktiv men "Theodor Chindler" anses av många vara hans förnämsta verk.  Ytterligare en bok som jag väldigt gärna skulle vilja läsa och gärna också skulle vilja se i översättning.

En färd genom en del av Turkiets historia

 Şile är en turkisk badort (belägen vid Svarta havet). (Fotot är lånat).

 Jag har läst den turkiske författaren Zülfü Livanelis roman "Serenad" (Molin & Sorgenfrei förlag). En recension av boken (Sveriges Radio/Kulturnytt) finns HÄR.

Den starkaste röda tråden i romanen är historien om fartyget Struma - en flyktingkatastrof utan motstycke i historien. På en enda gång försvann 800 människor ner i djupet efter att under en längre tid fått plågas under de mest vidriga förhållanden. (Båten var naturligtvis inte alls avsedd för så många personer).

Monument över Strumakatastrofen (Ashdod, Israel) Lånad bild.

Struma var fylld av judiska flyktingar på väg från Rumänien till Palestina. Ingenstans på vägen fick någon gå i land och ingen ville veta av dessa stackars olyckliga. Så torpederades båten av en sovjetisk ubåt i februari år 1942. Här kan man läsa mera.

Jag håller med recensenten, Ülkü Holago, när han skriver att under tiden man läser Serenad måste man nästan sitta intill en dator eller i alla fall någon form av digital "informationssökningsattiralj"- det finns så mycket att läsa och framför allt så mycket att lära i den här berättelsen som för övrigt är både välskriven och mycket spännande.

Här berättas om krimtatarer, om armenier och även om alla de tyskar som fick exil i Turkiet under 1930- och 1940-talen. Det känns som viktig läsning men den är naturligtvis stundtals mycket svår och historien om människans grymheter slår alla rekord.

På tyskspråkiga Wikipedia finns en lång lista på alla de tyska flyktingar som fick en fristad i Turkiet mellan åren 1933-1945.

Och nu ska jag försöka få tag på ett exemplar av Erich Auerbachs  Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen (översättning till svenska av Ulrika Wallenström, Bonnier, 1998).

Poeten Yun Dong-ju

Idag när Sverige (och även många andra delar av världen) minns och hedrar poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer går mina tankar också till en annan poet. Yun Dong-ju (1917-1945).

För att förstå hans liv måste man lära sig mera om hans hemland och om den tid han levde i. Kartan ovan visar Manchuriet. I slutet av 1800-talet drabbades Korea av svår hungersnöd och människor började flytta till omkringliggande områden där levnadsvillkoren var bättre. År 1886 kom Yun-Dong-Jus familj till byn Mindong i provinsen Jiandao (Manchuriet) och här växte den blivande författaren upp och han började tidigt att skriva dikter ( en del av dem blev publicerade i olika tidskrifter).

År 1938 befann sig Dong-ju i Seoul och var inskriven som student vid Yonhi College och därifrån fick han sin examen tre år senare- för att fira detta samlade han nitton av sina dikter till en första bok som fick titeln The Sky, the Wind, the Stars and Poetry. Vid den här tiden var Korea en japansk koloni och boken drabbades till vissa delar av censurens klåfingriga tassar.

Dong-ju beslöt sig för att studera vidare i Japan (och tvingades därför att byta namn till Hiranuma)- han hamnade till slut i Kyoto (Doshisha- universitetet). Redan år 1943 blev han arresterad , det han skrivit konfiskerades och han hamnade i det ökända Fukuoka-fängelset. Där dog han av svält och umbäranden den 16 februari 1945.

Yun Dong-ju är idag  en av de mest kända och älskade poeterna i Korea.

----For one star, memory
For one star, love
For one star, loneliness,
For one star, longing
For one star poetry------

(Från Night Counting Stars av Yun Dong-ju.

Informationen om Yun Dong-ju har hämtats från boken "The Investigation" av Jung-Myung Lee (PanMacmillan) översättningen är gjord av Chi-Young Kim.

Till minnet av en poet

--

De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss, virvlar
genom parcernas blod och vidare.

från dikten Sammanhang av Tomas Tranströmer (1931-2015)

The Sky, The Wind; The Stars and Poetry

Jag har läst Jung-Myung Lees roman "The Investigation" (ännu inte översatt till svenska). Jag är helt betagen och djupt berörd. Jung-Myung Lee har skrivit om en svår tid i Koreas historia och han har också skrivit om poeten Yun Dong-ju som långsamt försmäktade i ett japanskt fängelse år 1945, bara 27 år gammal. (Handlingen är fiktiv).

Titeln är egentligen missvisande för även om det handlar om en mordutredning så är det bakgrunden till hela berättelsen som tar över fokus. Allt är inte som det synes vara och här ges inga enkla lösningar. Utvikningarna är många och de är minst lika fängslande som huvudhandlingen.

"The Investigation" är en bok om poesi och kärleken till böcker och om strävan att se det vackra i tillvaron trots fruktansvärda lidanden och hemska omgivningar.

Vem dödade fängelsevakten Sugiyama? Den frågan är bokens röda tråd och lösningen kommer först på de sista sidorna. Vägen dit är vindlande och går genom världslitteraturens främsta verk (här finns gott om citat från kända klassiker). Kan böcker och litteratur frälsa världen? Det är en fråga som man kanske kan ställa sig och svaret blir förstås nekande men- att det mest förhärdade hjärta kan påverkas, det vill nog författaren visa.

Am Brunnen vor dem Thore
Da steht ein Lindenbaum:
Ich träumt’ in seinem Schatten
So manchen süßen Traum.
Wilhelm Müllers vackra dikt om linden vid brunnen får en framskjuten plats i romanen - med hjälp av ett gammalt slitet piano, en pianospelande sjuksköterska och så givetvis Schuberts tonsättning. Många av Yun Dong-jus dikter kantar också sidorna (i engelsk översättning) och jag kan inte få nog av dem.

---I shall love every dying being
Singing of the stars
And I shall walk
On the path given to me----

Den veke och känslige poeten överlever inte fängelsevistelsen- djungelns lag råder och att hamna i isoleringscell är i princip lika med döden (och där hamnar man för minsta lilla förseelse). Medicinska experiment och daglig misshandel gör att framför allt de koreanska fångarna (som betraktas som djur) dör i stor mängd. Böcker bränns och brev censureras. Allt är "farligt" och framför allt det skrivna ordet. När fängelsevakten upptäcker att Shakespeare var engelsman gnuggar han händerna i förtjusning- England! Det är ju fiendelandet nummer ett! Givetvis måste därför ett slitet exemplar av "Romeo och Julia" kastas på ett av flera bokbål.

"Romeo and Juliet was clearly problematic. Not only was it by a writer of an enemy country, but it was also about decadent love, and the death-filled conclusion stank of pessimism."

För mig är det porträttet av Yun Dong-ju som får mig att älska den här boken. Den är en hyllning till den döde poeten och också till litteraturen - framför allt då till poesiens värld.

"Poetry is a temple of words------ Poetry is reflective of your soul."

Jag hoppas att "The Investigation" blir översatt till svenska. En sällsynt skimrande juvel är den.

Things long gone flicker like fireflies

Den koreanske poeten Yun Dong-ju  (1917-1945)

Till my last, to suffer not a blot of shame on looking up at heaven,
My heart has been tormented by mere rustlings of the leaves.
In a spirit of chanting stars, I shall love all the moribund lives.
Then, let me walk on my path given.
The wind whisks by stars as ever on this even.   (Översättningen lånad från engelska Wikipedia).

Korea som litteraturland är ett mycket oskrivet blad för mig och lär väl så förbli för det är inte så mycket som blir översatt till "lämpliga" språk. Desto nöjdare är jag när det en eller annan gång händer sig att ett förlag vågar satsa på något bortom de vanliga litterära allfartsvägarna.

Jag "hittade" Jung-Myung Lees roman "The Investigation" (engelsk översättning 2014 av Chi-Young Kim) och utgiven på Pan/Macmillan förlag. Det finns även en översättning till franska.

The Investigation handlar om ett rättsfall, och man kan förledas att tro att detta är en kriminalhistoria som vilken annan men så är alls icke fallet. Nu tänker jag inte skriva mera om boken för jag har inte läst den ännu men här är ett citat från en av de första sidorna:

Books were cities I'd never visited, filled with pillars of great thoughts and streets of phrases, mazes of abstruse sentence structures and alleys of complicated syllables. They were stories that displayed a wide range of things, punctuation twinkling like the crest of a venerable family, sentences breathing peacefully, words whispering.


Yun Dong-ju dog i Fukuokafängelset (Japan). Han hade rest till Japan år 1942 och där arresterades han året därpå- han ansågs vara för frispråkig och makthavare har alltid varit rädda för personer som använder sina ord fritt. Yun Dong-jus dikter kunde man inte döda- hans poesi hålls mycket högt i dagens Korea Yun-Dong-ju är en av de mest lästa poeterna i sitt hemland.

Tematrio: Huvudstäder

 

 Lyrans tematrio den här veckan har huvudstäder som inspiration. Det är svårt att motstå. Jag väljer tre klassiker och startar med London och Paris. Det blir i Charles Dickens tappning och "A Tale of Two Cities" lär vara världens mest lästa roman. Det är en spännande berättelse från den franska revolutionens dagar och inledningsorden hör också till de mest kända i litteraturhistorien:

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way – in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only

 James Joyce novellsamling "Dubliners" är en av mina favoritböcker och framför allt då novellen "The Dead" (som har fått den svenska titeln "Stunder av lycka". Här tilldrar sig handlingen hos systrarna Morkan - i ett hus strax utanför Dublin. Det är den årliga festen och våningen är fylld av folk. Joyce fångar livet men också döden och de minnen som aldrig kan etsas bort- tiden må ha sin gång men det som präglat och gripit oss mest finns alltid kvar. Här citerar jag slutorden:

" Yes, the newspapers were right: snow was general all over Ireland. It was falling on every part of the dark central plain, on the treeless hills, falling softly upon the Bog of Allen and, further westwards, softly falling into the dark mutinous Shannon waves. It was falling ,too, upon every part of the lonely churchyard on the hill where Michael Furey lay buried. It lay thickly drifted on the crooked crosses and headstones, on the spears of the little gate, on the barren thorns. His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead."

Sist men inte minst- väljer jag Leo Tolstojs "Krig och Fred"- boken som har allt! Här växlar bilderna mellan St Petersburg och Moskva men det är ändå Napoleons intåg i just Moskva som griper tag med extra stor styrka. Staden är tömd på folk- kejsaren sitter där och häckar med sina generaler- hösten framskrider mot vinter och så måste man ge upp, ge sig av i den där hemska marschen hem. Den ryska vintern har ingen lyckats segra över. Krgi och Fred är en diger lunta men den är värd all ansträngning för den är ett litterärt mästerverk.

Mera Shakespeare

Om Shakespeare handlar massvis av böcker och jag vill gärna lära mig mera. Nu lockades jag av Michael Wood's "In Search of Shakespeare" och jag tänker parallelläsa den med Anthony Burgess "Shakespeare" från 1970.

Anthony Burgess skriver så här i sitt förord "This is not a book about Shakespeare's plays and poems. It is another attempt- the nth- to set down the main facts about the life and society from which the poems and plays arose." Burgess bok har många mycket vackra bilder dessutom.

Jag vet inte hur kurserna i engelska vid våra universitet är upplagda nuförtiden men på min tid (antiken) hade man ett speciellt (och mycket fruktat) delmoment som hade just rubriken "Shakespeare". Man fick läsa (och lära sig att översätta) två verk- för min del blev det  The Merchant of Venice och MacBeth. Böckerna var engelska skolupplagor och därför var de också starkt censurerade. Det rådde vår Shakespeare-expert bot på genom att trycka upp speciella ordlistor med alla "skabrositeter". Det vi ändå inte begrep blev noggrant förklarat- inklusive alla snuskiga tvetydigheter. Det fanns en hel del pryda damer i församlingen som inte uppskattade examinatorns ansträngningar - men jag tyckte bara att det gav lite extra krydda åt anrättningarna. Vad man har skrivit det har man skrivit. 

 Richard II (1367-1400)

Jag har hittat en ganska ny uppsättning av Richard II. I brist på äkta vara d v s teater får man ta till det näst bästa nämligen TV/DVD och det duger gott. BBC visade för inte alltför länge sedan "The Hollow Crown- William Shakespeare's Richard II".  Huvudrollen spelas av Ben Whishaw och han gör en nästan Kristusliknande tolkning av Richard. Det har blivit en mycket vacker föreställning- och jag tycker att man får en viss förståelse för människan bakom kungamasken. Någon "god och skicklig" monark var han förvisso inte, Richard II, men hans väg till kungamakten kan inte ha varit lätt.

No matter where; of comfort no man speak: Let's talk of graves, of worms, and epitaphs; 
Make dust our paper and with rainy eyes 
Write sorrow on the bosom of the earth, 
Let's choose executors and talk of wills: 
And yet not so, for what can we bequeath 
Save our deposed bodies to the ground? 



Så säger Richard i akt III och scen II. Mäktiga ord.

Gammalt och nytt (mest gammalt)

 Ernest Raymond (1888-1974)  var en engelsk författare. De flesta av hans böcker har religiös anknytning och även om "The Accused" från 1935 inte direkt har kristen prägel så har den svenska översättaren lyckats fösa in titeln i den religiösa fållan (Fräls oss ifrån ondo, 1937).

"The Accused" har kommit ut i nya upplagor och den blev till TV-serie under 1980-talet. Det handlar om ett mord och om jakten på en mördare. Jag har inte läst boken (ännu) men det är ingen regelrätt detektivhistoria, så mycket har jag förstått. Det är mera komplicerat än så.

Nog ser hon imposant ut den här damen. Eva Lückes (1854-1919) var matron vid det stora, berömda "The London" (London Hospital) under många år och hon styrde sina avdelningar med fast hand.  En av de sjuksköterskor som kom att lyda under henne var Edith Cavell.

Edith Cavell kom att bli mycket känd- av djupt tragisk anledning. Det kommer jag att skriva mera om när jag har läst en av de många biografier som finns om henne. Biografin handlar inte bara om Edith Cavell utan också om den tidens sjuksköterskeverklighet- det var ingen dans på rosor och det krävdes "kall" och stark hälsa för att inte gå under.

För den som har tröttnat på alla så kallade Hollywoodproduktioner

Shakespeare är alltid Shakespeare och ingen kan tolka hans pjäser bättre än engelska skådespelare. Det är min uppfattning. Vill man njuta av oslagbar skådespelarkonst och lika oslagbart pjäsförfattarskap kanske man ska investera i ett gigantiskt projekt från BBC. Detta projekt kom igång i slutet på 1970-talet och man visade då TV-versioner av ett stort antal Shakespeare-pjäser.

The BBC Television Shakespeare is a series of British television adaptations of the plays of William Shakespeare, created by Cedric Messina and broadcast by BBC Television. Transmitted in the UK from 3 December 1978 to 27 April 1985, the series spanned seven seasons and thirty-seven episodes.

Idag går det att köpa DVD-versioner av samtliga dessa produktioner.

Jag har hittills bara sett den tragiska berättelsen om Richard III som visades för första gången i januari 1983. I huvudrollen som den skoliosdrabbade Richard ser man Ron Cook och hans tolkning är mera lågmäld än tidigare versioner.  Cook har valt att  accentuera Richards slughet och beräknande sätt och hans Richard känns varken grotesk eller överdriven.

Michelangelos pietà

Slutet är mäktigt (och det blev omdebatterat på sin tid)- sista scenen är en "omvänd pietà" där drottning Margaret av Anjou (spelad av Julia Foster) sitter högst upp på en hög av lik med den döde kung Richard  i famnen- hon skrattar hysteriskt och ondskefullt eftersom hennes förbannelse över huset York har gått i uppfyllelse till sist. (Margaret av Anjou var änka efter den mördade kung Henry VI - hon var också mor till Edward av Westminstre som stupade i slaget vid Tewkesbury.)

Huset Lancaster har nu återfått kungamakten, Rosornas krig är över och allt är väl enligt Shakespeare.

Det kommer att bli mera Shakespeare i TV/DVD-form för min del. Det är då ett som är säkert!


Här (Wikipedia) kan man läsa om det stora BBC-projektet.

En dagbok från 1800-talet

På fotot ovan Francis Kilvert (1840-1879).

Jag är mycket förtjust i litteratur som har några år på nacken och jag är ständigt på jakt efter nya gamla fynd. Det är tyvärr inte alltid lätt att få tag på de här godbitarna för ofta har man gallrat hårt på biblioteken och lika ofta så är böckerna tämligen "putz weg" även i antikvariaten. Glädjande är det därför när förlagen letar och hittar de där bortglömda romanerna (för det är oftast romaner det blir fråga om i letandet).

Vintage ger ut en hel del klassiker (moderna som gamla) och år 2012 kom "Kilvert's Diary"  i pocketupplaga.

Francis Kilvert blev inte gammal- inte ens 40 och han dog i bukhinneinflammation (jag misstänker att han drabbades av en brusten blindtarm) år 1879. Då hade han fört dagbok under flera år- och han hade mycket att berätta  även om hans värld inte var särskilt stor. Han tjänstgjorde som präst i det område som kallas för The Welsh Marches (gränstrakterna mellan Wales och England). Tyvärr har delar av Kilverts dagboksanteckningar förstörts men mycket finns ändå kvar och år 1977-1978  blev dagböckerna till en TV-serie (BBC).

Så här beskrivs boken på förlagets hemsida: Francis Kilvert was an country clergyman who lived from 1840 to 1879, and these are his diaries: gossipy, sweet-natured, generous, curious, and full of an abiding wonder and delight in the natural world and the beauties of the changing seasons. A worthy heir to Pepys and Dorothy Wordsworth, Kilvert is an irresistible companion.

Det finns också en mycket livaktig "Kilvert Society"

Mera engelsk humor

 Jag letade efter äldre litteratur och hamnade i början på 1930-talet. Det var inte alls meningen att det skulle bli just humoristiska böcker men nu råkade det bli så i alla fall.  Alan Patrick Herbert (1890-1971) var författare (och även parlamentsledamot). Han var en man med starka övertygelser och han ogillade "dumma" lagar och förordningar (eller snarare är det väl så att det är tolkningen som kan bli fullständigt orimlig). "Uncommon Law" består av ett antal fiktiva rättsfall- samtliga ska illustrera någon (eller flera) legala avarter. Den här boken tänker jag läsa för jag är helt säker på att underhållningsvärdet är högt. Här kan man läsa mera.

Engelsk historia, kan det vara nåt? Jodå, det tycker jag allt. Speciellt om den driver med sig själv- och här är det också historieundervisningen i skolorna som får sig en känga. Boken har satts upp som musikal (mina tankar går faktiskt till Monty Python när jag läser om det här alstret). Wikipedia har en lång artikel om boken här.

Lyrikvännen

Årets första nummer av tidskriften Lyrikvännen har turkisk poesi som tema. Här får man en veritabel odyssé genom turkisk dikt (mestadels modern sådan). Underbart!  De flesta av dikterna har översatts av Mats Müllern.

I mitten på fotot poeten Orhan Veli (1914-1950) På sidan fem i Lyrikvännen 1/2 2015 kan man läsa hela hans dikt "Jag lyssnar till Istanbul". När jag läser de vackra raderna kan jag se, höra och dofta staden.

---- Bakom mandelträden stiger en vit måne upp
Genom ditt hjärtas slag förnimmer jag allt
Jag lyssnar till Istanbul.

(Översättning: Anne-Marie Özkök och dikten finns också i diktsamlingen "Jag lyssnar till Istanbul" (1991) Ellerströms enhörningsserie.

Ett rikt och omväxlande liv

Efter att ha läst Khuswant Singhs roman "Tåg till Pakistan" (Tranans förlag) kände jag att jag var tvungen att "attackera" hans självbiografi som han skrev i mycket hög ålder. Singh blev för övrigt nära 100 år gammal.

I "Truth, love & a little malice" berättar Khushwant Singh om sitt långa och mycket innehållsrika liv. Han började med juridik, fortsatte med politik och tidningsutgivning- men mest älskade han att skriva och han kom att hinna med åtskilliga böcker. Många länder fick han se och uppleva och han mötte massor av kända (och okända) personer. Singh låter sin inte imponeras av någon eller något och håller en sällsynt distans till så kallat kändisskap. Organiserad religion har han inte mycket till övers för (och egentligen inte för religion över huvud taget- han lyckades reta upp många med sin frispråkighet.) Humor har Singh dessutom- i riklig mängd. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva och jag imponeras av hans berättarkonst. Så här skriver han i inledningen till memoarerna:

"I have been on the hit list of terrorist organizations for almost two decades. Till recently my home was guarded by soldiers and three armed guards took turns wherever I went- to play tennis, to swim, for walks and to parties. I don't think terrorists will get me. But if they do, I will thank them for saving me from the agonies of old age and the indignity of having to shit in bed pans and having nurses wipe my bottom."

Jag blir något tårögd när jag läser om Khuswant Singh och hans trogna hund Simba som blev tretton år gammal - mot slutet var Simba mycket sjuk och så fick familjen ta det svåra beslutet att låta honom somna in. "If I had to talk of my close friendships, Simba would be amongst the top in my list. We never kept another dog. One can't replace friends."

Från tårar till skratt går man när Singh berättar om en vistelse på ett hälsohem i England (det var svältkost som gällde- vatten med honung och två apelsiner om dagen i två veckors tid). Två personer i "hälsogruppen" firar så slutet av fastan rejält (genom att rymma till närmsta pub och ta århundradets bläcka).

Jag skulle kunna citera massvis från den här boken men jag nöjer mig till sist med några av  författarens tankar om livets korthet:

I am fully aware of the brevity of life: there is so much to do and so little time to do it in. Fairly early in life I cut out time-wasting pastimes such as prayer, meditation, religious ritual, gup-shup with friends, cocktail parties and dinners (unless assured of Scotch and good food served exactly on time). I began to value the classics of literature above religious scriptures, which I found invariably tedious, repetitive and uninspiring."
---
You ask me for the signs of a man of faith?
When death comes to him
He has a smile on his lips.

Verklig bokkonst

Det här är en så kallad illumination  dvs en utsmyckning av (vanligtvis) en handskrift. Man kunde också illuminera genom att använda olika färger i den skrivna texten. Tekniken var vanlig under främst medeltiden och det fanns särskilda "illuminatörer" som hade detta arbete som heltidssysselsättning.

Bilden ovan är tagen från ett medeltida praktverk, ett beställningsarbete av hertigen av Berry och det har fått titeln "Les Très Riches Heures" (allt är målat mellan 1438 och 1442). (Les Très Riches Heures du Duc de Berry, emellanåt benämnd Très Riches Heures (på svenska Hertigens av Berry mycket rika timmar), är en illuminerad tidebok utförd av bröderna Limbourg 1412-1416 för hertigen Jean de Berry) Källa: Wikipedia

Jag hittade just den här bilden i en bok om engelsmännens härjningar i Frankrike under hundraårskriget- målningen ska illustrera månaden februari och visst är den både vacker och intressant att se på. Detaljrikedomen är påfallande och nog ser det kallt ut! Bikuporna är täckta av snö och fåren skockas i sin inhägnad. Damerna värmer sig framför brasan och långt i fjärran kan man se byn med kyrktornet som sticker upp.

Flera vackra bilder kan man se här (Wikipedia).

Det var naturligtvis få förunnat att komma i närheten av så här vackra böcker.

Litteraturåret 1926

Jag läste någonstans att 1920-talet var ett verkligt bra årtionde för litteratur. Kanske är det så. Jag letar febrilt i diverse listor för att skaffa mig läsinspiration- jag riktar mestadels blicken utomlands.

Tänk att den lilla honungsälskande björnen "Puh"  snart fyller 90 år. Inte illa. Översatt till massor av språk har böckerna om honom blivit  men premiären för nallen kom alltså år 1926 och förlaget som gav ut var Methuen. (Alan Milne har författat).

Bland nyheterna år 1926 finns inte bara böcker utan också uppkomsten av en kommittée , Committee on Evil Literature,. Den uppstod på Irland och det var den katolska kyrkan som ville se till att inga omoraliska alster skulle drabba det irländska folket. Det var ingen hejd på vad som skulle censureras:

The opinions of the committee and those who submitted evidence to it on what should be banned were somewhat wide. Publications that the Roman Catholic Church considered to be obscene included the newspapers News of the World, The People, Sunday Chronicle and Daily Mail, and the magazines Vogue, Woman's Weekly, Woman's World, Illustrated Police News, and most girls' picture papers. (Källa: Wikipedia)

Hur framgångsrik den här kommitteen blev vet jag inte men censuren på Irland slog länge ner på litteraturen. Ulysses (av Joyce) var förbjuden frukt under många år- för att bara nämna ett exempel).

Bland författarna av år 1926 finns också Anton Hansen Tammsaare (1878-1940). Tammsaare var en av Estlands mest betydande författare under mellankrigstiden och år 1926 kom första delen i hans epos "Sanning och rättvisa" ut. (Det blev fem delar i allt). Romancykeln ger ett tvärsnitt av estnisk historia och med början i böndernas värld. Det är tyvärr ganska svårt att hitta böcker av Tammsaare i översättning. Här kan man läsa mera om Tammsaare.

Nyfiken på: Kate Roberts- Brenhines ein llên

Fotot är lånat


 Lite så här tänker jag mig Wales och jag minns bilresor mellan ganska höga gröna berg med vita tussar. Tussarna var får och de var förmodligen vita för att det hade regnat så mycket på dem. Det var dimmigt i de där dalarna och det var bil/folktomt- öde och jag tänkte att "här skulle man kunna bo". Nu är Wales inte bara mina romantiska griller och gröna berg med vita får utan också, tyvärr, kolindustri och annan mineralbrytning. Det är ett fattigt land och med ofta mycket svåra levnadsvillkor.

Kate Roberts (1891-1985) som kallades för "Brenhines ein llên" (The Queen of our literature) skrev på sitt hemlands språk walesiska men många av hennes böcker har blivit översatta till engelska. Mest känd är hon för sina noveller men hon har författat romaner också.

"Feet in Chains" är den roman hon blivit mest berömd för och den har kommit ut i ny utgåva för inte så längesedan (originalet är från 1936). Huvudpersonen är Jane Gruffyd, en stark kvinna som uppfostrar sex barn under mycket fattiga förhållanden. Maken arbetar med skifferbrytning och det är inte lukrativt. Läsaren får följa familjen under fyrtio år i tiden med början i slutet av 1800-talet.

Den här författarinnan är jag rejält nyfiken på och jag kommer att beställa åtminstone någon av hennes böcker.

Romantisk historisk roman- kan det vara något?

Eftersom jag har lyckats hamna i medeltiden och ser ut att fastna där ett tag till (jag måste nog börja läsa "vanliga" romaner snart igen....) blev det ännu en fackbok- av Alison Weir (en produktiv dam)- jag har läst hennes "Katherine Swynford" som handlar om Johan av Gents (John of Gaunt) tredje hustru (och dessförinnan älskarinna). Alison Weir skriver lite för staccatoaktigt för min smak men visst är boken lärorik och nog fascineras jag av kvinnan bakom titeln. I sitt efterord berättar Alison Weir om den bok som inspirerat henne att vilja fördjupa sig mera i Katherine Swynfords liv.

Alison Weir läste en gång som ung Anya Setons historiska roman "Katherine" , och den gjorde ett djupt intryck på henne.

"This epic novel made a tremendous impact on me as an adolescent, and still has the power to move me today. And I am not alone because it has hardly been out of print since its first publication in 1954, and came ninety-fifth in the top hundred favourite books voted for by the public in BBC TV's The Big Read in 2003."

Efter dessa ord har min nyfikenhet blivit väckt och jag ska läsa Anya Setons roman. Anya Seton (1904-1990) var en amerikansk författarinna som specialiserade sig på just historiska romaner. Hon är känd för att vara noga med sin research och det tog henne flera år av forskning innan hon vågade sig på att skriva om Katherine Swynford. Men- man ska ha klart för sig att det är just en roman- och det innebär att den historiska sanningen kanske inte alltid är närvarande på sidorna. Inte desto mindre kan  boken vara läsvärd ändå- det finns olika sätt att "romantisera" på.

Geoffrey Chaucer (1343-1400)

Katherine Swynford var för övrigt svägerska till Geoffrey Chaucer- han var gift med hennes syster Philippa.

Flera av Anya Setons romaner har blivit översatta till svenska men de har nog ganska många år på nacken.

Man ska lära sig något nytt varje dag

Igår hamnade jag igen i en bokhandel- och kom inte ut tomhänt. Den här gången drogs blicken till en starkt violett bok med titeln "Bestiarium"- när jag bläddrade fastnade jag direkt i texten som dessutom har vackra illustrationer.

Boken är skriven av historikern Bo Eriksson och jag tycker nog att jag gjort ett fynd (för det var en reabok). "En medeltida djurbok" är undertiteln och här finns massor att fördjupa sig i. Ett bestiarium är en medeltidens naturlära men syftet i ett bestiarium är inte alls att beskriva naturen som den verkligen är utan snarare är detta en bok som har ett moraliskt syfte. Djuren här är antingen goda eller onda och på så sätt kommer de att utgöra antingen "varningstrianglar" eller  goda exempel på hur man bör leva och bete sig här i världen.

Ett bestiarium är heller inte skrivet bara för att lära utan också för att roa. Sin storhetstid hade bestiarierna mellan 1100- och 1400-talen. Jag citerar Bo Eriksson:

"Att läsa en medeltida djurbok är som att vandra i en medeltida katedral när solen lyser som allra starkast genom det arkitektoniska mästerverkets färgade glasfönster; ett magnifikt skådespel i ljus och färg utspelas mot en fond av Maria med Jesusbarnet och uppsättningen av helgon och kyrkofäder som flankerar den fantastiska scenen."

Inte bara verkliga djur utan även fantasidjur tas med i ett bestiarium. Här ovan en basilisk. (Den har verkligen inte någon hög "snuttefaktor"). Basilisken har inspirerat otaliga författare.

For see, my friend goes shaking and white;
He eyes me as the basilisk:
I have turned, it appears, his day to night,
Eclipsing his sun's disk.

 (Robert Browning)

Bli betraktad av en basilisk
ansågs fordom som en dödlig risk.
Man blev plötsligt sjuk och gick ur tiden
vid hans kalla blick och glimten i den.

(Harry Martinson och Björn von Rosen: "Nya Bestiarium" )

Här kan man läsa en recension (Fredrik Sjöberg) av Bo Erikssons Bestiarium (Utgiven på Dialogos förlag)

Där lagrarna gro

Någon gång på 1970-talet visades TV-serien "The Glittering Prizes" som baserar sig på en roman med samma namn av Frederic Raphael. (f.1931). Raphael är en amerikansk författare men han är sedan många år tillbaka bosatt i England och det var också där han bedrev akademiska studier en gång i tiden.

"The Glittering Prizes" som kom att heta "Där lagrarna gro" visades även på svensk television så småningom. Tom Conti har huvudrollen (och jag förmodar att han porträtterar författaren själv). jag minns serien som nostalgisk och vemodig- och jag skulle väldigt gärna vilja se om den. Nu har jag i alla fall beställt första delen i romanserien, det får bli läsning på originalspråket för jag kan inte se att det finns någon svensk översättning av något som helst av Raphael.

Jag gör en tidsresa

Jag har grottat ner mig i engelsk medeltid.  Det blir böcker om kungar och drottningar (mest de senare) och så hittade jag Ian Mortimers reseguide till medeltiden. För tidsresenärer alltså. Ian Mortiner är historiker och han har skrivit flera böcker om engelsk medeltid. Jag fastnade för "The Time Traveller's Guide to Medieval England- A Handbook for Visitors to the Fourteenth Century".

Katedralen i Exeter (en medeltidsskapelse)

Mortimer frågar läsaren (och kanske sig själv) vad man först tänker på när man hör ordet "medeltid". Är det slott och riddare? Munkar och kloster? Täta skogar med fredlösa? Här ligger dock inte sanningen och medeltiden varade under flera århundraden. Mortimer koncentrerar sig på 1300-talet i sin bok just för att man här kommer närmast vad som vi tänker oss som "medeltidsmiljö."

Turnering

1300-talet innebar också (för engelsmännens räkning) bland annat: krig mot Skottland och Frankrike- digerdöden och byggandet av kyrkor och kloster.

Det första den medeltida resenären såg på väg in i en ny stad var katedralen. "It is hundreds of times bigger than every other building around it, and dwarfs the stone walls which surround the city. "
Det andra resenären lägger märke till är stanken. Utanför staden finns en bäck (staden i det här fallet är Exeter men säkerligen är beskrivningen representativ för andra platser också) och här flyter allt möjligt "äckel-päckel" omkring (både mänskligt och animaliskt) - föga förvånande har bäcken döpts till "Shitbrook".

Så kommer galgbacken med de avrättades huvuden upphängda på störar ovanför stadsportarna. Väl innanför dessa möts resenären av en tiggarskock. Efter detta välkomnande dyker äntligen det som är stadens hjärta upp. De vackra husen med gavlarna mot gatan, bodarna med varor till beskådande. Hästar och ponnies travar genom staden - tungt lastade. Präster vankar förbi i sina dräkter och med krucifix och radband hängade från bältet. Staden är fylld av liv och oljud.

Mortimer skriver kunnigt och underhållande och i boken finns kapitel som man kan hitta i vilken vanlig guidebok som helst: "What to wear", "Where to stay", "What to eat and drink". Jag har inte hunnit så långt i min läsning ännu. (Jag misstänker att härsket fläsk ingår i dieten).

Wellcome Book Prize

 Wellcome Book Prize är ett av många litterära priser som delas ut i England (sedan år 2009). Den korta listan är klar och vinnaren kommer att koras den 29 april i år.

De böcker som nomineras till det här priset har alla en gemensam nämnare: medicin. Fackböcker och skönlitterära böcker blandas friskt.

De som hamnat på den korta listan är:

The Iceberg av Marion Coutts

Do No Harm av Henry Marsh

Bodies of Light av Sarah Moss

The Incredible Unlikeliness of Being av Alice Roberts

My Age of Anxiety av Scott Stossel

All My Puny Sorrows av Mirian Toews

Jag har faktiskt läst två av de här böckerna redan och några rader skrev jag också om "All My Puny Sorrows" som jag tyckte mycket om. (Det är en skönlitterär bok).

"Do No Harm" är facklitteratur och det handlar om en hjärnkirurgs liv och erfarenheter. Det är inte alltid så upplyftande (av naturliga skäl) men boken är välskriven och mycket intressant.

"The Iceberg" är en bok som jag absolut kommer att läsa. Marion Coutts skriver om hur hennes man, Tom Lubbock, drabbas av en obotlig hjärntumör och hur man som anhörig klarar av att leva med detta. Här en mycket välskriven recension i The Guardian.

"Bodies of Light" (som är skönlitterär) handlar om familjen Moberley som läsaren får följa under två generationer (med start i 1860-talet). I fokus står Ally, en ung kvinna som bryter sig loss från både familj och konventioner för att studera till läkare. Recension i The Guardian här.