Man ska lära sig något nytt varje dag

Igår hamnade jag igen i en bokhandel- och kom inte ut tomhänt. Den här gången drogs blicken till en starkt violett bok med titeln "Bestiarium"- när jag bläddrade fastnade jag direkt i texten som dessutom har vackra illustrationer.

Boken är skriven av historikern Bo Eriksson och jag tycker nog att jag gjort ett fynd (för det var en reabok). "En medeltida djurbok" är undertiteln och här finns massor att fördjupa sig i. Ett bestiarium är en medeltidens naturlära men syftet i ett bestiarium är inte alls att beskriva naturen som den verkligen är utan snarare är detta en bok som har ett moraliskt syfte. Djuren här är antingen goda eller onda och på så sätt kommer de att utgöra antingen "varningstrianglar" eller  goda exempel på hur man bör leva och bete sig här i världen.

Ett bestiarium är heller inte skrivet bara för att lära utan också för att roa. Sin storhetstid hade bestiarierna mellan 1100- och 1400-talen. Jag citerar Bo Eriksson:

"Att läsa en medeltida djurbok är som att vandra i en medeltida katedral när solen lyser som allra starkast genom det arkitektoniska mästerverkets färgade glasfönster; ett magnifikt skådespel i ljus och färg utspelas mot en fond av Maria med Jesusbarnet och uppsättningen av helgon och kyrkofäder som flankerar den fantastiska scenen."

Inte bara verkliga djur utan även fantasidjur tas med i ett bestiarium. Här ovan en basilisk. (Den har verkligen inte någon hög "snuttefaktor"). Basilisken har inspirerat otaliga författare.

For see, my friend goes shaking and white;
He eyes me as the basilisk:
I have turned, it appears, his day to night,
Eclipsing his sun's disk.

 (Robert Browning)

Bli betraktad av en basilisk
ansågs fordom som en dödlig risk.
Man blev plötsligt sjuk och gick ur tiden
vid hans kalla blick och glimten i den.

(Harry Martinson och Björn von Rosen: "Nya Bestiarium" )

Här kan man läsa en recension (Fredrik Sjöberg) av Bo Erikssons Bestiarium (Utgiven på Dialogos förlag)

Om litteraturen som en stor zoologisk trädgård

Hilde Spiel beskriver honom (Franz Blei) som "a crank and a crackpot" i sin bok om Wien ("Vienna's Golden Autumn 1866-1938). I svenska lexikon (modell ä.) beskrivs han som "kosmopolitisk och högst säregen vad gäller intressen, stil och synpunkter". Franz Blei (1871-1942) var en av banbrytarna inom 1900-talets litterära avantgarde och något av en mångsysslare i litteraturens värld.

Speciellt känd är Blei för sin essaysamling "Bestiarium der modernen Literatur" (1920). Boken är ett veritabelt "kuriosakabinett" över en hel mängd 1900-talsförfattare (både tyskspråkiga och andra).  Det originella med boken är att de flesta författarna i den liknas vid djur. (Beskrivningarna är inte alltid så smickrande) och Gottfried Benn till exempel liknas vid "ein giftiger Lanzettfisch"- Kafka liknas vid "eine prachtvolle mondblaue Maus" och så här skriver Blei om Björnson:

"Das Land Norwegen hatte einmal zwei Könige, einen für zu Hause, den andern fürs Ausland. Den ersten zahlte das Ländchen, den zweite zahlte er selber. Dieser zweite nannte sich Björnson I. Er kam gewaltig daher, seine goldenen Brillen blitzten und alle alten Ehrenjungfern standen Spalier. Mein Gott, Norwegen ist ein kleines Land, und man darf von seinen zwei Königen nicht zu viel verlangen. Zudem ist, was ich hier erzählte, längst Legende."

Blei begav sig från Wien vidare till München och sedan till Berlin- men när nazisterna tog över makten i Tyskland tvingades han lämna landet (hans böcker brändes på bokbålen år 1933) och han flydde via Mallorca, Florens, Marseille och slutligen tog han avsked av Europa från Lissabon- fartyget for sedan därifrån och till New York - och USA blev den slutliga anhalten för denne kontroversielle författare.