Ett rikt och omväxlande liv

Efter att ha läst Khuswant Singhs roman "Tåg till Pakistan" (Tranans förlag) kände jag att jag var tvungen att "attackera" hans självbiografi som han skrev i mycket hög ålder. Singh blev för övrigt nära 100 år gammal.

I "Truth, love & a little malice" berättar Khushwant Singh om sitt långa och mycket innehållsrika liv. Han började med juridik, fortsatte med politik och tidningsutgivning- men mest älskade han att skriva och han kom att hinna med åtskilliga böcker. Många länder fick han se och uppleva och han mötte massor av kända (och okända) personer. Singh låter sin inte imponeras av någon eller något och håller en sällsynt distans till så kallat kändisskap. Organiserad religion har han inte mycket till övers för (och egentligen inte för religion över huvud taget- han lyckades reta upp många med sin frispråkighet.) Humor har Singh dessutom- i riklig mängd. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva och jag imponeras av hans berättarkonst. Så här skriver han i inledningen till memoarerna:

"I have been on the hit list of terrorist organizations for almost two decades. Till recently my home was guarded by soldiers and three armed guards took turns wherever I went- to play tennis, to swim, for walks and to parties. I don't think terrorists will get me. But if they do, I will thank them for saving me from the agonies of old age and the indignity of having to shit in bed pans and having nurses wipe my bottom."

Jag blir något tårögd när jag läser om Khuswant Singh och hans trogna hund Simba som blev tretton år gammal - mot slutet var Simba mycket sjuk och så fick familjen ta det svåra beslutet att låta honom somna in. "If I had to talk of my close friendships, Simba would be amongst the top in my list. We never kept another dog. One can't replace friends."

Från tårar till skratt går man när Singh berättar om en vistelse på ett hälsohem i England (det var svältkost som gällde- vatten med honung och två apelsiner om dagen i två veckors tid). Två personer i "hälsogruppen" firar så slutet av fastan rejält (genom att rymma till närmsta pub och ta århundradets bläcka).

Jag skulle kunna citera massvis från den här boken men jag nöjer mig till sist med några av  författarens tankar om livets korthet:

I am fully aware of the brevity of life: there is so much to do and so little time to do it in. Fairly early in life I cut out time-wasting pastimes such as prayer, meditation, religious ritual, gup-shup with friends, cocktail parties and dinners (unless assured of Scotch and good food served exactly on time). I began to value the classics of literature above religious scriptures, which I found invariably tedious, repetitive and uninspiring."
---
You ask me for the signs of a man of faith?
When death comes to him
He has a smile on his lips.

Khushwant Singh

Det här är en  gammal karta på Punjab - idag ser gränserna annorlunda ut och en stor del har blivit till Pakistan.

Den indiske författaren Khushwant Singh blev nära 100 år gammal och gick bort förra året. Då hade han varit ytterst flitig med pennan under så gott som hela sitt liv. Han skrev tidningsartiklar, romaner, essäer, facklitteratur i en aldrig sinande ström. Mest känd blev han för romanen "Tåg till Pakistan" en så kallad "partitionbok" (det finns en hel genre ägnad åt just denna tid i Indiens historia och inte undra på).

"Here lies one who
spared neither man nor God,
waste not your tears on him,
he was a sod

Writing nasty things
he regarded as great fun
Thank the Lord he is dead
this son of a gun."

Så skulle Singhs epitaf ha sett ut om han hade fått som han själv hade velat,  men så blev det inte. Khushwat Singh var en orädd författare- och sådana behöver vi flera av.

I write what I believe in and don't care a damn about the consequences.

I think humour can be a very lethal weapon.You make somebody a laughing stock and you kill him. But most journalists don't do it. They get angry, which doesn't serve the purpose.

Han blev känd för sin vassa penna och han var mycket frispråkig.

Jag har läst "Tåg till Pakistan" (Tranans förlag 2014) översatt till svenska av Birgitta Wallin.

Handlingen tilldrar sig i Punjab och det är den heta och torra sommaren år 1947. I augusti delades så Indien upp och en ny stat skapades- Pakistan. Detta ledde till stora folkomflyttningar och det blev en tid av blodbad och skräck. Man estimerar att väl över en miljon människor miste livet och miljontals flera drevs bort från sina hem.

Khushwant Singh beskriver hur allt hände sig i den lilla byn Mano Majra. Här har hinduer, muslimer och sikher hittills levat i fred och lugn. Nu ändras plötsligt allt och våldet eskaleras ju längre fram i berättelsen man kommer. En sikhisk rånare, en snobbig socialarbetare och en by i växande skräck med korrumperade tjänstemän blir huvudpersonerna i den här berättelsen. Tågen som rullar in på stationen i det tidigare så sömniga Mano Majra har fruktansvärda laster. Konflikten drabbar den lilla byn med största kraft.

Hur tidigare hyfsat anständiga människor förändras och får hemska egenskaper- känns historien igen?   Jag förstår att den här romanen har blivit en klassiker. Khuswant Singh lyckas beskriva människan- som hon är. Jag lägger boken ifrån mig och har bestämt mig att försöka läsa mera av denne store (för det är han) författare.