Ett rikt och omväxlande liv

Efter att ha läst Khuswant Singhs roman "Tåg till Pakistan" (Tranans förlag) kände jag att jag var tvungen att "attackera" hans självbiografi som han skrev i mycket hög ålder. Singh blev för övrigt nära 100 år gammal.

I "Truth, love & a little malice" berättar Khushwant Singh om sitt långa och mycket innehållsrika liv. Han började med juridik, fortsatte med politik och tidningsutgivning- men mest älskade han att skriva och han kom att hinna med åtskilliga böcker. Många länder fick han se och uppleva och han mötte massor av kända (och okända) personer. Singh låter sin inte imponeras av någon eller något och håller en sällsynt distans till så kallat kändisskap. Organiserad religion har han inte mycket till övers för (och egentligen inte för religion över huvud taget- han lyckades reta upp många med sin frispråkighet.) Humor har Singh dessutom- i riklig mängd. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva och jag imponeras av hans berättarkonst. Så här skriver han i inledningen till memoarerna:

"I have been on the hit list of terrorist organizations for almost two decades. Till recently my home was guarded by soldiers and three armed guards took turns wherever I went- to play tennis, to swim, for walks and to parties. I don't think terrorists will get me. But if they do, I will thank them for saving me from the agonies of old age and the indignity of having to shit in bed pans and having nurses wipe my bottom."

Jag blir något tårögd när jag läser om Khuswant Singh och hans trogna hund Simba som blev tretton år gammal - mot slutet var Simba mycket sjuk och så fick familjen ta det svåra beslutet att låta honom somna in. "If I had to talk of my close friendships, Simba would be amongst the top in my list. We never kept another dog. One can't replace friends."

Från tårar till skratt går man när Singh berättar om en vistelse på ett hälsohem i England (det var svältkost som gällde- vatten med honung och två apelsiner om dagen i två veckors tid). Två personer i "hälsogruppen" firar så slutet av fastan rejält (genom att rymma till närmsta pub och ta århundradets bläcka).

Jag skulle kunna citera massvis från den här boken men jag nöjer mig till sist med några av  författarens tankar om livets korthet:

I am fully aware of the brevity of life: there is so much to do and so little time to do it in. Fairly early in life I cut out time-wasting pastimes such as prayer, meditation, religious ritual, gup-shup with friends, cocktail parties and dinners (unless assured of Scotch and good food served exactly on time). I began to value the classics of literature above religious scriptures, which I found invariably tedious, repetitive and uninspiring."
---
You ask me for the signs of a man of faith?
When death comes to him
He has a smile on his lips.

Khushwant Singh

Det här är en  gammal karta på Punjab - idag ser gränserna annorlunda ut och en stor del har blivit till Pakistan.

Den indiske författaren Khushwant Singh blev nära 100 år gammal och gick bort förra året. Då hade han varit ytterst flitig med pennan under så gott som hela sitt liv. Han skrev tidningsartiklar, romaner, essäer, facklitteratur i en aldrig sinande ström. Mest känd blev han för romanen "Tåg till Pakistan" en så kallad "partitionbok" (det finns en hel genre ägnad åt just denna tid i Indiens historia och inte undra på).

"Here lies one who
spared neither man nor God,
waste not your tears on him,
he was a sod

Writing nasty things
he regarded as great fun
Thank the Lord he is dead
this son of a gun."

Så skulle Singhs epitaf ha sett ut om han hade fått som han själv hade velat,  men så blev det inte. Khushwat Singh var en orädd författare- och sådana behöver vi flera av.

I write what I believe in and don't care a damn about the consequences.

I think humour can be a very lethal weapon.You make somebody a laughing stock and you kill him. But most journalists don't do it. They get angry, which doesn't serve the purpose.

Han blev känd för sin vassa penna och han var mycket frispråkig.

Jag har läst "Tåg till Pakistan" (Tranans förlag 2014) översatt till svenska av Birgitta Wallin.

Handlingen tilldrar sig i Punjab och det är den heta och torra sommaren år 1947. I augusti delades så Indien upp och en ny stat skapades- Pakistan. Detta ledde till stora folkomflyttningar och det blev en tid av blodbad och skräck. Man estimerar att väl över en miljon människor miste livet och miljontals flera drevs bort från sina hem.

Khushwant Singh beskriver hur allt hände sig i den lilla byn Mano Majra. Här har hinduer, muslimer och sikher hittills levat i fred och lugn. Nu ändras plötsligt allt och våldet eskaleras ju längre fram i berättelsen man kommer. En sikhisk rånare, en snobbig socialarbetare och en by i växande skräck med korrumperade tjänstemän blir huvudpersonerna i den här berättelsen. Tågen som rullar in på stationen i det tidigare så sömniga Mano Majra har fruktansvärda laster. Konflikten drabbar den lilla byn med största kraft.

Hur tidigare hyfsat anständiga människor förändras och får hemska egenskaper- känns historien igen?   Jag förstår att den här romanen har blivit en klassiker. Khuswant Singh lyckas beskriva människan- som hon är. Jag lägger boken ifrån mig och har bestämt mig att försöka läsa mera av denne store (för det är han) författare.

150-års- kalas i Lund

I dagens tidning (Sydsvenskan) läser jag om "Indiskt författarkalas i Lund". Det är Rabindranath Tagore som ska firas. Tagore fick Nobelpriset 1913 och det känns verkligen så bra att mera fokus kommer på hans författarskap. Här kan man läsa mera om festen.

Många av Tagores verk finns översatta till svenska- jag är lycklig ägare till en del av dem och jag vårdar dem ömt. Här ett smakprov från "tankar och drömmar" från "Eldflugor"- i översättning av Prins Wilhelm. Norstedts förlag gav ut 1927.

-

Mina drömmar äro eldflugor-

gnistor av levande ljus

som skimra i mörkret.

-

I själens dunkla grottor

reda drömmarna sitt näste

med skärvor av föremål

som tappats från dagens karavan.

-

Ur det undermedvetna lyfta grå nattfjärilar

på spröda vingar

och segla en sista gång

mot solnedgångens skyar

tills deras vingslag tystna.

Mycket fina och tänkvärda noveller

Om kvinnors utsatthet, om kvinnors längtan, om kvinnors sökande efter frihet..... så kan man kanske sammanfatta temat i Ambais novellsamling "Flod". Tio stycken tänkvärda berättelser... de stannar definitivt kvar i själen efter läsning.

-

"Vart tog du vägen, Jiji?

Hur kunde du tro att

din styrka hade att göra med

proportionerna på maten

och hur många smycken som tyngde nacke och öron?

SJUNK ALLT djupare ned.

När du når botten kommer du till de allomfattande vattnen.

Du kan sätta dig i förbindelse med världen som omger dig.

Du kommer att ge ifrån dig brösten och moderlivet. Du kommer

inte att känna matoset längre. Smyckena slutar blänka. Och där kommer du att finnas. Inte infångad och förminskad på grund av könet, utan befriad.

Så låt vattnet omsluta dig, Jiji

och träd fram

träd fram

träd fram.

-

JIJI VÄNDE SIG om, hon sökte och fick fatt i Meenakshis hand.

-

(Från: Ett kök i ena änden av huset (Novellsamlingen "Flod")av Ambai (1988).

Ett mycket lockande omslag och ett lika vackert innehåll...

Så vackert det är... omslaget till novellsamlingen "Flod" av den indiska författarinnan Ambai. Hennes språk är tamil. I Karavans temanummer om Indisk litteratur läser jag att Ambai (eller C S Lakshmi som hon egentligen heter)- "söker en stil som gör det möjligt att uttrycka och komma närmare kvinnors erfarenheter- och det är också viktigt att försöka förmedla kvinnors tystnader och dela det som tystnaderna bär på".

-

Tio noveller finns det i boken "Flod"- jag har läst några få men är mycket imponerad hittills och väldigt berörd av de kvinnor och kvinnoöden som Ambai skildrar- och språket är så vackert och klart... det rinner faktiskt som vatten...

-

" Nu har den vita båten kommit. Den är förlöparen, signalen att fiskebåtarna återvänder. Som en svan glider den i land, gungande från sida till sida. Långt ute till havs börjar ljusa prickar att formera sig. Fiskarnas hustrur gör sig redo att välkomna båtarna. I starka färger- bländande violett, demonrött, djupaste grönt och klaraste blått- avtecknar de sig mot den vita båten på ett bleknande, nästan askgrått hav." (Från "Gul fisk" i novellsamlingen Flod- översättning av Birgitta Wallin. (Bokförlaget Tranan).

-

Och... jag har läst ut "Kejsarens galning" av Jaan Kross. En mycket tänkvärd bok. Den känns angelägen och viktig. Jag ska försöka få ihop några rader om den så småningom.

Inte som andra böcker.....

... diktsamlingen "Innan Ganges flyter in i natten". Nu har jag den i min hand- mitt alldeles eget exemplar. Den är så vacker den här boken-med de mjukaste och mest sammetsaktiga pärmar man kan tänka sig. Färgen är behagligt blå och guldtrycket får mig att associera till stjärnor och natthimmel.. precis som bokens titel också antyder....

-

Nära 400 sidor av indisk lyrik och "några notater" också. Vilket oerhört arbete det måste ha varit att ställa samman den här diktsamlingen- och tänk att kunna ta del av denna fina lyrik tack vare flitiga och duktiga översättare. Bokförlaget Tranan ligger bakom (så klart).

-

Jag bläddrar i boken och hittar snabbt denna vackra dikt:

-

Mot slutet

-

Vem tror sig

vara på väg mot slutet?

-

Slutet kommer

av sig själv

det går inte att ta sig dit.

-

Flagor skalas från lerväggar

en vissen blomma faller,

en insekt krossas under ett hjul,

handen blir till sten

där den hänger

en rock i almirahskåpet

ett tåg som passerar en översvämmad bro,

barn på utflykt

badande under ett vattenfall.

-

Allt tar slut.

Döden sveper in

alla

i sitt osynliga nät

med det går inte att ta sig dit.

-

Ashok Vajpeyi (översättning: Marie Lundquist)

-

Den här diktsamlingen är indelad i tre språk- hindi - malayalam och engelska. Cirka femtio poeter är representerade. Ett ypperligt och unikt tillfälle att bekanta sig med indisk lyrik.

En ömtålig balans - A Fine Balance av Rohinton Mistry

Mistry börjar med att citera Honoré de Balzac (från Pappa Goriot) :
-
" Holding this book in your hand, sinking back in your soft armchair, you will say to yourself; perhaps it will amuse me. And after you have read this story of great misfortunes, you will no doubt dine well, blaming the author for your own insensitivity, accusing him of wild exaggeration and flights of fancy. But rest assured: this tragedy is not a fiction. All is true."
-
"En ömtålig balans" (som jag har läst på engelska) har fyra huvudpersoner och runt dem en mängd bipersoner som också ger färg åt berättelsen. De fyra har från början ingenting gemensamt alls- ödet för samman dem och så berättar Mistry sin historia om först- Dina Shroff Dalal - den begåvade, envisa kvinnan med den enormt starka integriteten- men hon är kvinna... och hennes öde blir tungt och svårt
-
- om Ishvar och hans brorson Omkrapash- de som från början skulle ha blivit garvare/läderarbetare om de följt de kastregler som gällt för dem- men de vågade steget och bytte inriktning till skräddare i stället.
-
slutligen förs Maneck Kohlah in i handlingen- en ung student på väg till den stora staden Bombay (precis som Ishvar och Omkrapash).
-
Samtliga dessa fyra får vi följa från vaggan till slutet (nästan)- och det är en bitvis rolig men mestadels mycket svår och sorglig historia som skrivs på över 600 sidor. Fram och tillbaka läggs bitarna precis som i det lapptäcke Dina sömmar på under många av bokens sidor. Lapptäcket är egentligen huvudperson nummer fem- det har en stor symbolisk betydelse som inte ska underskattas.
-
Det Indien vi möter är ett korruptionens Indien, ett kastsamhälle med hårda oskrivna lagar och där alla slås för sin överlevnad. Det blir mycket brutalt ibland. Den fattigdom som skildras är av ett slag som vi västerlänningar inte kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi- en sådan värld blir mycket grym. Mistry skyggar inte för något- självmord, misshandel, tvångssterilisering, svår sjukdom, brutala mord- ja listan kan göras mycket lång. "En ömtålig balans" är en av de starkaste böcker jag läst på länge- jag är numera inte så lättrörd men jag fick tårar i ögonen flera gånger under läsningens gång för jag vet att även om detta är en skönlitterär bok så baserar den sig på en verklighet som kanske är än värre ibland. Speciellt de två skräddarnas öde blev ibland så oerhört tungt att ta till sig.
-
Jag kan inte nog rekommendera den här boken- den handlar om ett Indien som jag tycker att man måste läsa om. Det går inte att värja sig.

Nu går turen till Indien ett slag

Den här boken (som nominerades till Booker Prize för ett antal år sedan- den kom ut år 1996) har länge stått och glott på mig från min bokhylla. Varför jag inte har läst den förrän nu begriper jag inte- möjligen är det omfånget som fått mig att rygga tillbaka (614 sidor).
-
Jag började läsa i går och det går snabbt och lätt och är mycket underhållande (men inte roligt). Mistry är en författare som jag blir intresserad av- om honom kan man också läsa i Karavans specialnummer om Indien- han får faktiskt ett helt uppslag där. Boken finns översatt till svenska och heter då "En ömtålig balans". Hans "En familjeangelägenhet" (utkom på engelska år 2002) finns i billig pocketupplaga (Bonnierpocket).

Det blir en lång önskelista....

Precis som jag misstänkte gav läsningen av Karavans specialutgåva upphov till en lång lista av "författare som jag vill utforska". Här är bara början....

-

Meena Alexander- hon har skrivit både diktsamlingar och romaner och finns representerad i diktantologin "Innan Ganges flyter in i natten" (Tranans förlag).

-

Sujana Bhatt- åter igen lyrik. Jag hittade detta utdrag från hennes "Point No Point" som innehåller poesi från hennes första diktsamlingar.

-

I am the one

who always goes

away with my home

which can only stay inside

in my blood-my home which does not fit

with any geography. (från "The One Who Goes Away")

-

Ambai- skriver på tamil...(ett språk som talas i framför allt södra Indien) - och hennes novellsamling" Flod" finns utgiven på svenska (Tranans förlag).

-

Nu ska jag fortsätta min läsning av Karavan- Kapitlet om författaren Nirmal Verma tänker jag ägna lång tid åt- "Att finna mening i att det inte finns någon mening".

Samskara- rit för en död man

På bilden den engelska utgåvan (och det är den jag har läst). (Den svenska utgåvan står förlaget Ordfront för).

-

I byn Durvasapura i södra Indien finns en "agrahara"- en gata (eller samling hus) där en skara brahminer bor. Flertalet av dessa brahminer är väldigt osympatiska- de är dekadenta och själviska- för dem gäller hela tillvaron att "gömma sig bakom regler". Bland dem finns två ytterligheter- Praneshacharya och Naranappa. Praneshacharya är rättrådigheten personifierad - han har guruliknande status han är dessutom gift med en svårt handikappad kvinna och lever i celibat.

-

Naranappa är Praneshacharyas motsats- han är gift med en prostituerad, han dricker alkohol (i mängder) , äter kött och dessutom drar han upp fisk ur brahminernas heliga "fisktank" som han tillagar och avnjuter. Naranappa gör också något ännu värre för en sann brahmin- han umgås flitigt med muslimer.

-

Så dör Naranappa hastigt i pest. Om han var till bekymmer och elände för de övriga brahminerna-när han levde är det inget emot vad han blir som död. Vem ska utföra dödsriten för Naranappa? Ingen vill ta på sig ansvaret och under tiden ligger liket och ruttnar.... Ingen brahmin i agraharan får äta innan Naranappas kropp blivit kremerad.

-

Pesten blir till en epidemi, Naranappas lik blir omhändertaget på ett mycket oväntat sätt, Praneshachyara ger sig ut på en vandring för att finna sin rätta väg... och kanske finner han den också. Några svar ger inte författaren men själva vägen för Praneshachyara är ett stort och centralt tema i boken.

-

Jag läste någonstans att Murthy inspirerats av Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet". Samskara är en djup och filosofisk berättelse. En bok som väcker frågor och tankar- just som en verkligt god bok ska göra.

Under mangoträdet av Vaikom Muhammad Basheer

Bokförlaget Tranan har gett ut tre berättelser av Basheer och samlat dem i en volym (och är inte omslaget vackert?)

-

I förordet får vi veta mera om författaren- och vilken fin beskrivning: "Basheer var sina läsares vän, gatans och jordens uttolkare, en folkets men också författarnas berättare".

-

Vemodig humor.... så kännetecknar man hans berättarstil.

-

Den första berättelsen (som gett namn åt boken) "Under Mangoträdet" är dock mera karaktäriserad av vemod och sorg än av humor (även om humorn finns där). Det är historien om Suhra och Majid- från barndom till för tidig död- en historia om vänskap, kärlek och livets grymhet och orättvisa. Det finns också något djupt filosofiskt i berättelsen- här ett exempel: )

-

Majid är inte så duktig på att räkna enligt skolans sätt att se det men...

-

"En gång frågade läraren Majid : "Vad blir ett plus ett?" Nu är det så att varenda människa i hela världen vet att ett och ett blir två. Men Majid hade en häpnadsväckande lösning på problemet som fick läraren att brista i skratt:--- "Majid tänkte noga efter innan han svarade. Två floder som flyter samman rinner som en enda större flod. Ett plus ett blir följaktligen ett större "ett". "Ett större ett!" förkunnade han stolt när han räknat ut det.

-

Berättelse nummer två "Morfar hade en elefant" (och titeln syftar till drömmar om det som en gång varit- )- Huvudpersonerna är Kunjupatumma och Nishar- kärlek- vänskap- men i mera hoppfull tappning.

-

Min favorit av de tre "novellerna" är "Pattummas get"- åh vilken berättare Basheer är! Här blir berättelsen biografisk och man får en god insyn i hur det är att leva i storfamilj- med alla bekymmer och all oreda som så lätt kan uppstå. Mitt i allt detta kaos finns en get! (och det blir en till så småningom)- en get som bland annat äter böcker. Författaren försöker att vrida och vända på både sig själv och sina göranden och låtanden så att han ska kunna få lugn och ro- men... det lyckas dåligt. Den här berättelsen är så fylld av humor och berättarglädje...

-

"Den man som skrev den sanna historien om Pattummas get var en oerfaren ungkarl. (Det finns inga erfarna ungkarlar!) Den som skriver denna inledning är en erfaren äkta man. (Hurra för alla hustrur!) Inget annat nytt finns att meddela. Vad jag borde ha sagt är att jag lever ett fridfullt och lyckligt liv. Men det innehåller varken frid eller lycka.

Jag håller på att bygga mig ett hus!"

-

Jag kan å det varmaste rekommendera denna bok. Jag vill speciellt ge en eloge till de förnämliga för- och efterorden som gör att man kommer så mycket närmare denna gudabenådade berättare.