Badbesvär (och lite annat)

Så här såg 1870-talets badmode för herrar ut om man ska tro bilden från tidskriften Punch. Jag fortsätter med Francis Kilvert och hans dagboksanteckningar från 1870-1879.

I juni år 1874 besökte Kilvert Isle of Wight och badade i havet vid Shanklin. Hans "badedräkt" var inte lika "solid" som den här ovan och han hade vådliga besvär där i vattnet.

"At Shanklin one had to adopt the detestable custom of bathing in drawers. If ladies don't like to see men naked why don't they keep away from the sight? Today I had a pair of drawers given me which I could not keep on. The rough waves stripped them off and tore them down round my ancles. While thus fettered I was seized and flung down by a heavy sea which retreating suddenly left me lying naked on the sharp shingle from which I rose streaming with blood. After this I took the wretched and dangerous rag off and of course there were some ladies looking as I came up out of the water."

Holman Hunt - Our English Coasts (1852)

Kilvert fortsatte sin resa till London och besökte flera muséer (bland annat). Mäkta förgrymmad blir han över ett konstverk av Holman Hunt "Shadow of Death". Målningen (en Kristusbild) finns att beskåda på Wikipedia .  Teatralisk och avskyvärd var Kilverts omdöme och helt fel har han inte, tycker jag.

Chanctonbury Ring (foto: Jamie Kitson)

Chanctonbury, sweet Chanctonbury, thou wilt always be a green and beautiful spot in my memory.
 (anteckning från 11 augusti 1874).

Chanctonbury Ring hittar man i västra Sussex och den här fortifikationen har rötter ner i järnåldern. Jag minns en annan vandring till Chanctonbury Ring- den kan man läsa om i Galsworthy's "The Forsyte Saga"

The Down dipped and rose again toward Chanctonbury Ring; a sparkle of far sea came into view, a sparrow-hawk hovered in the sun's eye so that the blood-nourished brown of his wings gleamed nearly red. Jon had a passion for birds, and an aptitude for sitting very still to watch them; keen-sighted, and with a memory for what interested him, on birds he was almost worth listening to. But in Chanctonbury Ring there were none--its great beech temple was empty of life, and almost chilly at this early hour; they came out willingly again into the sun on the far side. It was Fleur's turn now. She spoke of dogs, and the way people treated them. It was wicked to keep them on chains! She would like to flog people who did that. Jon was astonished to find her so humanitarian. She knew a dog, it seemed, which some farmer near her home kept chained up at the end of his chicken run, in all weathers, till it had almost lost its voice from barking!

Det här stycket är ett av de mest romantiska i hela detta stora verk- och när den filmatiserade versionen (den från 1960-talet) visades var nog inget öga torrt. Ung kärlek- fylld av hopp.

Mitt i den viktorianska tiden

Francis Kilvert 1830-1879

I min hand just nu: Kilvert's Diary - en samling dagboksanteckningar från 1870 och nio år framåt. Bakom dem finns prästen Francis Kilvert och han berättar om stort och smått (mest smått) som händer i trakten och ibland också i den övriga världen.

"Trakten" är till stor del den lilla byn Clyro i Wales. Här verkade Kilvert som präst under sju års tid.

Fotot är lånat.

Den allra första noteringen gäller en uggla (vitbrynad uggla heter arten visst på svenska). Ugglans namn är  Ruth och jag tycker mycket synd om den. Två systrar har den som "keldjur" och tar den med sig till ett hotell i London. På hotellrummet börjar den att hoa frenetiskt (inte undra på) och trots att den stackars fågeln blir täckt av kläder och satt i en bur omgiven av tända vaxljus fortsätter den sin klagolåt. Jag har inte hittat flera upplysningar i boken om Ruths vidare öden.

Kilvert tycker om att se sig omkring och reser ofta runt i närmiljön (och företar även längre resor)- men- han tycker inte om andra som gör likadant. Under rubriken 5 april år 1870 kan man läsa det här:

"What was our horror on entering the enclosure to see two tourists with staves and shoulder belts all complete postured among the ruins in an attitude of admiration, one of them of course discoursing learnedly to his gaping companion and pointing out objects of interest with his stick. If there is one thing more hateful than another it is being told what to admire and having objects pointed out to one with a stick. Of all noxious animals too the most noxious is a tourist. And of all tourists the most vulgar, illbred, offensive and loathsome is the British tourist."

Den engelska författarinnan Ouida (Maria Luise Ramé) 1839-1908.

Kilvert läser romanen "Puck" av Ouida. Han tar god tid på sig (tre månader) och är sedan inte nådig i sitt omdöme:

"Finished Reading Puck, clever, bitter, extravagant, full of repetitions and absurdities and ludicruos ambitious attempts at fine writing, weak and bombastic. The great blot is the insane and vicious hatred of women. Evidently written by a woman."

Ouida var en produktiv författarinna (flera av hennes romaner finns översatta till svenska men översättningarna är av äldre datum)- hon var mycket läst och mycket populär under den viktorianska tiden.

Musiken får stor plats i berättelserna (här ovan en man med en walesisk harpa). Jag småler igenkännande när jag läser historien om hur skolläraren i byn försöker lära sig att spela fiol. (Fiolen har en trasig sträng dessutom) och ljudet "fairly raked my bowels" som Kilvert uttrycker det. Skolläraren märker ingenting utan sjunger en trudelutt "Glory be to Jesus" för att bättra på helhetsintrycket.

"Glory be to Jesus", sang the schoolmaster, loudly and cheerfully sawing away at the cracked and broken strings, while the violin screeched and shrieked and screamed and groaned and actually seemed to writhe and struggle in his arms like a wild animal in agony.---- Shriek, shriek, scream, groan, yell howled the violin, as if a spirit in torment were writhing imprisoned within it, and still the schoolmaster sawed away vigorously, and sung amid the wailing, screeching uproar, "Glory be to Jesus" in a loud and cheerful voice. It was the most ludicrous thing. I never was so hard put to it not to laugh aloud."

Kilvert's Diary är verkligen underhållande. Här kan man läsa mer om Kilvert och hans dagbok (The Kilvert Society's hemsida).

En dagbok från 1800-talet

På fotot ovan Francis Kilvert (1840-1879).

Jag är mycket förtjust i litteratur som har några år på nacken och jag är ständigt på jakt efter nya gamla fynd. Det är tyvärr inte alltid lätt att få tag på de här godbitarna för ofta har man gallrat hårt på biblioteken och lika ofta så är böckerna tämligen "putz weg" även i antikvariaten. Glädjande är det därför när förlagen letar och hittar de där bortglömda romanerna (för det är oftast romaner det blir fråga om i letandet).

Vintage ger ut en hel del klassiker (moderna som gamla) och år 2012 kom "Kilvert's Diary"  i pocketupplaga.

Francis Kilvert blev inte gammal- inte ens 40 och han dog i bukhinneinflammation (jag misstänker att han drabbades av en brusten blindtarm) år 1879. Då hade han fört dagbok under flera år- och han hade mycket att berätta  även om hans värld inte var särskilt stor. Han tjänstgjorde som präst i det område som kallas för The Welsh Marches (gränstrakterna mellan Wales och England). Tyvärr har delar av Kilverts dagboksanteckningar förstörts men mycket finns ändå kvar och år 1977-1978  blev dagböckerna till en TV-serie (BBC).

Så här beskrivs boken på förlagets hemsida: Francis Kilvert was an country clergyman who lived from 1840 to 1879, and these are his diaries: gossipy, sweet-natured, generous, curious, and full of an abiding wonder and delight in the natural world and the beauties of the changing seasons. A worthy heir to Pepys and Dorothy Wordsworth, Kilvert is an irresistible companion.

Det finns också en mycket livaktig "Kilvert Society"