Marie Bashkirtseffs korta liv

På fotot en vacker ung kvinna- hon var 20 år när bilden togs, Marie Bashkirtseff. Då hade hon bestämt sig för att bli konstnär (hon var också musikalisk och kunde dessutom skriva). Marie, som var född i Ukraina, växte upp i en mycket turbulent hemmiljö och när hon var elva år gammal separerade hennes föräldrar- hon kom att leva tillsammans med sin mor och sin bror först i Nice och sedan i Paris.

Mellan åren 1877 och 1884 (det år hon dog) målade hon flera hundra tavlor och hon förde också dagbok. Dagboksskrivandet hade hon för övrigt börjat med redan som 12-åring. Hennes anteckningar kom att fylla nära hundra anteckningsböcker.

I dagböckerna skrev hon både om sin yttre och sin inre värld. Här kan man ta del av hennes intryck från resor (Italien, Spanien och Ryssland), hennes tankar om samhället, kyrkan och monarkin som institution- hon skrev också om den närmaste familjen. Marie Bashkirtseff var självutlämnande och när hon gått bort i TBC bara 25 år gammal redigerade Maries mor  dagböckerna som kom ut i tryck år 1887.

Nu har jag en sliten engelsk version av dagboken i min hand- det är över 700 sidor med text och inget man läser på en kväll (tack och lov, ska jag väl säga).

Jag har läst några av de sista raderna i boken- från oktober år 1884. TBC var en skoningslös sjukdom- kanske mest för att den ofta drabbade unga människor, människor som hade allt framför sig. (Båda mina morföräldrar rycktes bort av TBC- bara lite över 30 år gamla). Det är så sorgligt att denna unga, rikt begåvade kvinna fick ett så kort liv. Trösten är att hon i alla fall finns kvar i sina dagböcker och i sina vackra tavlor.

Om att skriva sitt liv

Att skriva dagbok hör till något av det mest privata man kan göra- det finns en stor mängd av dagboksskrivande författare och även helt "vanligt folk". Ofta föds dagböckerna under svåra tider.

Mrs Calloway (A Room of my own) har skrivit och tipsat om en mycket läsvärd bok. (Tack för det, Mrs C!) Jag hade tur- mitt bibliotek hade precis köpt in ett exemplar och jag blev först till kvarn. Jag har börjat med att bläddra och kommer säkert att hitta många skribenter som jag vill fördjupa mig mera i. Här blandas känt och okänt och en hel del stora världshändelser skymtar fram på sidorna.

Den 22 november 1963 minns alla i min generation (och tidigare). "Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med Jackie i ett litet väntrum. Jag tror det var precis utanför operationsrummet. Man tänker alltid på henne eller på någon som hon som isolerad, skyddad- hon var fullständigt ensam. Jag tror inte att jag mött någon som varit så ensam i hela mitt liv. Jag gick fram till henne, höll om henne och sade något till henne. Jag tror att det var någonting i stil med "Gud hjälpe oss" för mina känslor för henne var för kaotiska för att sätta ord på."

Så skrev Lady Bird Johnson (1912-2007) och citatet är taget från en ljuddagbok.

Den 14 maj 1906

Min älskade Pierre, jag vill berätta för dig att gullregnet står i blom, blåregnet och hagtornen är på god väg- du skulle ha älskat allt detta.--- Marie Curie (1867-1934)

Pierre Curie dog den 19 april år 1906 när han blev överkörd av en hästdroska i Paris.

I den här samlingen - Ronald Blythe: The Pleasures of Diaries- kan man kanske hitta en del intressant i dagboksväg.

En dagbok från 1800-talet

På fotot ovan Francis Kilvert (1840-1879).

Jag är mycket förtjust i litteratur som har några år på nacken och jag är ständigt på jakt efter nya gamla fynd. Det är tyvärr inte alltid lätt att få tag på de här godbitarna för ofta har man gallrat hårt på biblioteken och lika ofta så är böckerna tämligen "putz weg" även i antikvariaten. Glädjande är det därför när förlagen letar och hittar de där bortglömda romanerna (för det är oftast romaner det blir fråga om i letandet).

Vintage ger ut en hel del klassiker (moderna som gamla) och år 2012 kom "Kilvert's Diary"  i pocketupplaga.

Francis Kilvert blev inte gammal- inte ens 40 och han dog i bukhinneinflammation (jag misstänker att han drabbades av en brusten blindtarm) år 1879. Då hade han fört dagbok under flera år- och han hade mycket att berätta  även om hans värld inte var särskilt stor. Han tjänstgjorde som präst i det område som kallas för The Welsh Marches (gränstrakterna mellan Wales och England). Tyvärr har delar av Kilverts dagboksanteckningar förstörts men mycket finns ändå kvar och år 1977-1978  blev dagböckerna till en TV-serie (BBC).

Så här beskrivs boken på förlagets hemsida: Francis Kilvert was an country clergyman who lived from 1840 to 1879, and these are his diaries: gossipy, sweet-natured, generous, curious, and full of an abiding wonder and delight in the natural world and the beauties of the changing seasons. A worthy heir to Pepys and Dorothy Wordsworth, Kilvert is an irresistible companion.

Det finns också en mycket livaktig "Kilvert Society"

Dagböcker och brev

 Jag fortsätter att läsa May Sartons dagböcker (Hon skrev ett flertal) och har just avslutat "Journal of a Solitude (från 1973). Sarton skriver om natur, djur och om att långsamt bli gammal- hon skriver om vänskap om ensamhet och om att stå stark i en föränderlig värld. Jag tycker mycket om att läsa hennes levnadsvisdom och hennes tankar. May Sarton skrev också många vackra dikter.

Här de sista verserna av May Sartons "Leaves Before the Wind"

And so exposed (O leaves before the wind!)
We bear this flowing fire, forever free,
And learn through devious paths to find
The whole, the center, and perhaps unbind
The mystery

Where there are no roots, only fervent leaves,
Nourished on meditations and the air,
Where all that comes is also all that leaves,
And every hope compassionately lives
Close to despair.       

Jag hann inte med någon tysk torsdag förra veckan men jag är  mitt uppe i läsningen av Marina Tsvetajevas brev i tysk översättning. Den ryska författarinnan Marina Tsvetajeva (1892-1941) fick ett mycket svårt liv- och tragedierna följde på varandra- tätt, tätt. Hennes brev är oftast passionerade, de brinner och de ristar in sig i medvetandet på läsaren. Den tyska titeln är verkligen passande "Im Feuer geschrieben".

Oktober 1918

Till vänster på fotot Maria Dabrowska (1889-1965) (Deutsches Bundesarchiv (German Federal Archive), Bild 183-30404-0008).







Söndagen den 13/10 1918



"Vi lever i en saga, en alldeles underbar saga. Det tycks mig som om vi inte vore stora nog för att få känna oss så lyckliga! --- Ack, måtte vi vara stora och goda nog. --- Polen kommer att enas, kommer att byggas upp på nytt." (min egen fria översättning)



Den polska författarinnan Maria Dabrowska förde dagbok under nästan hela sitt liv- tack och lov har den översatts till tyska och jag har börjat den spännande läsningen. År 1918 är ett mycket viktigt år i Polens historia. Första världskriget var slut- nu skulle Polen återuppstå som självständig stat.



Den 7 oktober 1918 utropades Polens självständighet i Warszawa av ett nationellt råd. Därmed återupprättades Polen som stat och det nya Polen kallades för den andra republiken. I Versaillesfreden (1919) fastställdes Polens västra gräns. Efter stridigheter (mot Sovjetunionen) kunde även Polens öst-gräns fastställas år 1921. (Fredsavtalet slöts i Riga).



Maria Dabrowskas dagböcker sträcker sig fram till 1965- de kommer att vara fyllda av dramatiska skeenden.

Citat från min läsning

I den dagbok han förde med största fara för sitt eget liv skriver Victor Klemperer:

" När politiker idealiserar lantarbetet hycklar de alltid. Aldrig har Rosseau triumferat så och aldrig har han drivits så ad absurdum som nu. Rosseaus postuma manifestering heter Hitler." (19 juli 1937)

-

"Idag på karnevalstisdagen överräckte Hitler i samband med firandet i Berlin under en mycket högtidlig ceremoni marskalkstaven till generalfältmarskalk Göring. De har ingen insikt om vilket komiskt intryck de gör. (Som Victor Hugo som ropar till stenografen i kammaren: "Anteckna att man har skrattat här!") (1 mars 1938)

-

" De senaste veckorna är de hittills tröstlösaste i vårt liv. Den oerhörda våldshandlingen att annektera Österrike, den oerhörda makttillväxten utåt och inåt, Englands, Frankrikes värnlöst darrande rädsla osv. Vi kommer inte att få uppleva slutet på tredje riket. I åtta dagar har fanorna vajat, sedan i går sitter en bred gul lapp med Davidsstjärna klistrad på varenda stolpe på vårt staket: Jude. "

(20 mars 1938)

Kvinnornas krig- två dagböcker

Kvinnorna kom i skymundan- det var männen som ansågs vara de stora hjältarna- de som försvarade fosterlandet- det var stor skillnad i synen på manligt och kvinnligt i Tyskland under och efter andra världskriget. Så skriver Sture Packalén i "Tyska minnesgemenskaper".

-

Packalén nämner några undantag- filmen "Tyskland bleka moder" av Helma Sanders-Brahms från 1979 - som jag har skrivit lite om här

och två dagböcker från krigstiden : Journalisten Ruth Andreas-Friedrichs "Der Schattenmann. Tagebuchaufzeichnungen 1938-1945" . Boken har inte översatts till svenska men väl till engelska- den ser dock ut att vara ganska svår att få tag i. Ruth Andreas- Friedrich tillhörde motståndsrörelsen.

Ytterligare en dagbok skriven av en kvinna - utgiven anonymt är "En kvinna i Berlin: en sann berättelse: dagboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945. Utgiven på Forums förlag år 2005 (den finns fortfarande att få på både norska och danska men den svenska översättningen är nog förpassad till bibliotek och antikvariat.). Anteckningarna är skrivna av en kvinna i 30-årsåldern - det handlar om kampen för livet i det söndertrasade Berlin- det gäller att skaffa mat för att inte svälta ihjäl och även att stå ut med segerherrarnas hämnd i form av konstanta våldtäkter. Det blev "ett himla liv" när boken kom ut i nyutgåva i Tyskland år 2003.

Sexualiserat våld visade sig vara tabu att skriva om- och dessutom var ämnet också att många kvinnor tvingades sälja sina kroppar för att få mat och kläder i det då totalt kollapsade samhället. Jag citerar Packalén: "Sextio år efter krigets slut var man alltså på sina håll ännu inte beredd att ta till sig det kritiska perspektiv som anlades av en kvinna på det då krigshetsande tyska samhället i dess totala sammanbrott."

Jag kommer att läsa båda böckerna.

Reborn- första delen av Susan Sontags dagböcker

Som jag förstår det kommer det så småningom ytterligare två böcker med dagboksanteckningar. Första delen -"Reborn" börjar i november 1947. Då var Susan bara 14 år gammal. Hon skriver då bland annat att hon inte tror på ett liv efter döden, att hon tror att den enda skillnaden mellan människor är deras individuella intelligens och att det är fel att ta en annan människas liv. Det är djupa tankar för en så ung flicka.

-

Nästa år skriver hon ner långa listor på böcker som hon vill läsa- det är sannerligen inte någon "lättare litteratur"- Rimbaud, William Faulkner, Gide.....

-

Hon kämpar och kämpar med sin sexuella identitet- denna kamp går som en röd tråd genom boken. Olycklig kärlek fyller sidorna- det är hjärtskärande att läsa om denna så otroligt intelligenta kvinnas strid för ett om inte lyckligt liv så i vart fall ett som inte är olyckligt.

"I know now a little of my capacity... I know what I want to do with my life, all of this being so simple, but so difficult for me in the past to know. I want to sleep with many people- I want to live and hate to die- I will not teach----" (år 1949).

-

Sjutton år gammal skriver hon om döden på följande sätt:

1. The most reasonable answer to my current neurotic anxiety about death: it is annihalation- everything (organism, event, thought etc.) has form, has a beginning and an end- death is as natural as birth- nothing lasts forever nor would we want to- Once we are dead, we don't know about it, so think of being alive! Even if we die before experiencing things we demand from life, it won't matter when we die- we lose only the moment we are "in"- life is horizontal, not vertical- it cannot be accumulated so live, don't grovel.

-

Det här är en bok som man vill göra många understrykningar i - (och det har jag också gjort- fastän man inte ska "klottra" i böcker- men jag kände att jag var tvungen).

-

Förordet är skrivet av Susan Sontags son, David Rieff. Han skriver om sina tankar kring publiceringen av dagboksanteckningarna. Han delger oss läsare lite av sitt dåliga samvete- "What I do know is that as a reader and a writer my mother loved diaries and letters- the more intimate the better. So perhaps Susan Sontag the writer would have approved of what I've done. I hope so, at any rate".

-

För mig som inte hade läst något alls av Susan Sontag tidigare är detta en (som jag tycker) bra introduktion till hennes författarskap. Susan Sontag är definitivt en av mina "bokrädslor- eller kanske skulle jag säga "författar-rädslor". Jag hoppas att jag har lite överbryggt denna egenhändigt uppsatta mur för jag känner att jag vill komma den här kvinnan närmre inpå livet. Fascinerande, gåtfull och övermåttan intelligent- de orden beskriver Susan Sontag väl.

-

Snowflakes har också skrivit om Susan Sontag (och det var hos Snowflakes jag hämtade läsinspirationen, så tack för den!)