Elbe som gräns och som litterär inspiration

Elbe är en lång flod och en del av den (cirka 10 mil) kom att utgöra gräns mellan dåvarande DDR och Förbundsrepubliken Tyskland. Det kan tyckas länge sedan nu men jag, som växte upp under det kalla kriget, har minnena alltför väl inrotade.

På fotot ovan (taget den 26 november 1989) visas hur kan man för första gången på mycket länge kan fara i båt från den ena sidan av Elbe till den andra i rent "nöjessyfte". (Här mellan Darchau i öst och Hagenow i väst. Fotot är taget av Rolf Pätzold)

Den som försökte sig på att gå över gränsen riskerade att råka ut för en så kallad SM70. Ett djävulskt vapen som självutlöstes vid minsta beröring- det var dessutom laddat med så kallade dum-dum-kulor för att åstadkomma mesta möjliga skada på den som kom i dess väg. Uwe Rada berättar i sin bok om två unga män som miste livet på grund av det här fasansfulla vapnet- två av många.

 Dömitzer Brücke- en järnvägsbro som idag står där som ett stålskelett- raserad först i andra världskriget och sedan ännu mera söndersprängd. (foto: Christian Fischer).

Bron var 1050 meter lång och den invigdes redan år 1873. Det gick snabbt också- bara tre år tog det att avsluta projektet. Just här bildade för övrigt Elbe en gräns- gränsen mellan storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin och konungariket Hannover (som var preussisk provins sedan år 1866).

I knappt hundra år fick bron stå där - den 20 april 1945 kom de allierades bombplan och släppte en stor last över bron som kollapsade på många ställen. Därmed försvårade man också för många av de flyktingströmmar som gick västerut. Bron kom senare att symbolisera den tyska delningen. Här vill många nu bygga ett Elbemuseum, ett "Museum Literaturraum Elbe".

 Ett helt kapitel i Uwe Radas bok om Elbe tillägnas romanen "Nachglühen" (2008) skriven av Jan Böttcher. En roman som handlar om den fiktiva byn Stolpau vid Elbe.

"Da ist die Elbe, mit jeder Streckmetallplatte, die sie zwischen den Betonsäulen herausreissen, wird die Sicht frei auf den Fluss."

Här går gränsen genom floden och litteraturvetaren Axel Kahrs skådade över Elbe från väst och gjorde reflektionen: "När jag tittade över mot den andra sidan såg jag staketet och jag hörde hundarnas gläfsande. Ändå var landet där borta ett tyst och stilla land. Man såg ingenting. Inga skorstenar med röken stigande upp, inga röster, inga tåg hördes, bara detta gläfsande från hundarna. För befolkningen i öst var Elbe en spökflod. För oss var det en flod utan en andra strand, en flod utan ett "mittemot"."

(Min egen ytterst fria översättning).

Författaren Arnold Stadler skriver även han om Elbe som gränsflod. "Elbe glittrade som ett nordens "fata morgana". (fata morgana är en typ av hägring).

"Das Wendland ist eine schön besiedelte Welt mit der Elbe aus Himmelsrichtung und mit Dächern wie Schiffen, die sich hinter dem Deich ducken, als Lebenszeichen."

(Arnold Stadler).

Ústí nad Labem (Aussig an der Elbe)

 (fotot är lånat)


Uwe Rada ägnar ett långt kapitel åt staden Aussig (Ústi nad Labem) i sin bok "Die Elbe". Idag ser staden ut som en idyll på långt håll där den ligger omringad av bergen och floden. Tyvärr har den här platsen inte blivit förskonad från våldsamheter och ond, bråd död.

 Most Edvarda Benese (Edvard Benes-bron) (fotot är lånat).

Bron invigdes redan år 1936; två år innan Hitler intog Sudetlandet och införlivade det med det tredje riket. I denna bro såg man framtiden och en försoning mellan de två folken som bodde här (tyskar och tjecker). Elbes västra strand förbands så med den östra- det tyska mötte det tjeckiska. Förståelse och fred skulle nu råda i området. Den freden blev som bekant inte långvarig.

När kriget var slut i maj 1945 var såren djupa och svåra att läka. Hatet pyrde och den 31 juli samma år kokade det över. Två stora explosioner skallade plötsligt och så fick de tyskar som ännu var kvar i området skulden. En massflykt över floden via Benesbron blev följden och många tyskar kastades ner i Elbe för att drunkna i den strida strömmen. En ung mor med två små barn blev även hon brutalt nedslängd i vattnet. Hon klarade sig- och det gjorde hennes barn också och så småningom, många år senare återvände hon till sin hemstad för att delta i en försoningsfest.

Idag söker staden sin själ och man ser framåt. Man försöker att locka turister till området för att till exempel beskåda den mäktiga borgruinen Schreckenstein.

Ludwig Richter målade gärna av det romantiska Elbe här en vy som han kallat "Überfahrt am Schreckenstein" (tavlan finns till beskådande i Dresdener Nationalgalerie). (Borgen Schreckenstein blev förstörd under det trettioåriga kriget).

Ústí nad Labem (tyska: Aussig an der Elbe) är en stad i nordligaste Tjeckien, cirka 20 kilometer från statsgränsen mot Tyskland vid E55 mot Dresden. Staden ligger, som namnet antyder, vid floden Elbe (tj. Labe = ty. Elbe). Staden, som har ca 100 000 invånare är centrum för det nordböhmiska industri- och jordbruksområdet.
Ústí, som genom sitt läge vid Elbe länge varit en utmärkt handelsplats nämns redan 993 som en dylik. (Källa: Wikipedia).

Om att höra till en flod

Två statsmän från en tid jag minns: General Charles de Gaulle och Konrad Adenauer

Uwe Rada är en tysk författare som bland annat skriver om floder. Oder, Memel och nu Elbe. Det kan nog hända att det blir flera "flodböcker".

Elbe är en mäktig och viktig flod i Tysklands historia och just nu läser jag om dess betydelse som östgräns. Ett av kapitlen i boken handlar om Konrad Adenauer (1876-1967) en gång borgmästare i Köln (fram till 1933) och efter kriget bland annat västtysk förbundskansler.

Uwe Rada säger att Adenauer hörde till Rhen- och att han hyste en stor aversion mot den del av Tyskland som befann sig öster om Elbe. (Detta redan under Weimarrepublikens tid). År 1946 skrev Adenauer i ett brev: "Faran är stor. Asien börjar på andra sidan Elbe". Elbe blev till en gräns- inte bara politisk utan också kulturell. Så började det kalla kriget och murar av olika slag byggdes upp.

Elbe börjar i Tjeckien och flyter sedan (över 100 svenska mil lång) upp till Nordsjön (nära Cuxhaven). Många är de städer den passerar på vägen.

Intressant är det att tänka på att när Adenauer föddes så var det Otto von Bismarck som styrde och ställde i det tyska riket. Han var, enligt Rada, "ein Mann von der Elbe", Bismarck föddes i Schönhausen i Sachsen-Anhalt och Schönhausen- ligger på Elbes östra sida.

Så berättar Rada också om författaren Jan Böttcher som har skrivit romanen "Nachglühen" (2008) som handlar om den fiktiva byn Stolpau- en by som kommit att präglas mycket av sin närhet till en gräns och närheten till en flod (Elbe). Här kan man läsa mera om romanen (på engelska).

Radas bok har undertiteln "Europas Geschichte im Fluss" och i de tio kapitlen vidrör han olika aspekter av denna mäktiga flod. Jag läser vidare.

Floder och kultur

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Jag tillbringade en del av min barndom i ett TV-löst samhälle. På kvällarna läste man, lyssnade på radio eller så bara umgicks man- ofta spelade man olika kortspel. Ett populärt sådant var "Författarspelet" och från det  minns jag just de där raderna från Johan Henrik Kellgrens Dumboms leverne speciellt väl av någon anledning.

Idag kom jag att tänka på floder - floder som bärare av kultur och så försökte jag hitta böcker med floden i fokus.

Claudio Magris "Donau" borde väl toppa listan på stora "flodverk" och det är en bok som man inte bör låta bli att läsa. Donau är en lång flod och den flyter genom många länder och kulturområden.

Mark Twain skrev om livet på Mississippi i slutet på 1800-talet. En annan flodklassiker.

Uwe Rada är en mycket flitig "flodförfattare". I min hylla har jag redan hans böcker om Memel och Oder men nu ser jag att han har kommit ut med en bok om Elbe också. Den får jag se till att skaffa!

Nina Burton har skrivit om tre floder- Themsen, Rhen och Rhône. Det blir tre mycket lärorika resor som man tas med på.

Det finns säkert flera böcker om floder och kultur- jag tar gärna emot tips!