Finlandiapriset

"Finlandiapriset (finska: Finlandia-palkinto) är ett finländskt litteraturpris som delas ut av Finlands bokstiftelse för en roman författad av en finländsk medborgare. Priset delas ut sedan 1984. År 2012 låg prissumman på 30 000 euro. Det delas ut i kategorierna meriterad skönlitterär bok (Finlandiapriset), meriterad finländsk barn- eller ungdomsbok (Finlandia Junior) och meriterad finländsk fack- eller lärobok (Fack-Finlandia-priset)." (Wikipedia)

Tammerfors våren 1918

Hem från biblioteket tog jag Heikki Ylikangas Finlandiaprisvinnande fackbok (1994) "Vägen till Tammerfors" som har blivit en modern klassiker.  Det handlar om striden mellan de röda och de vita i det finska inbördeskriget år 1918. Båda sidor begick skändliga handlingar och Ylikangas bok har fått utstå kritik för att den tar glorian av de vita. Tammerfors var de rödas starka fäste men staden intogs till slut av de vita trupperna under befäl av Gustaf Mannerheim. Då skrev man april år 1918.

Årets Finlandiapris i den skönlitterära klassen gick till Jussi Valtonen för romanen He eivät tiedä mitä tekevät.

" Valtonens verk handlar om oetiska fenomen inom vetenskapsvärlden, ekoterrorism och om en närframtid där människor kontrolleras med hjälp av digital teknologi. Dessutom får den finländska universitetsvärlden, samhällets småsinthet och den amerikanska livsstilen en känga i boken." (Källa: Svenska Yle. ) Kan man hoppas på en svensk översättning? Jag tycker att ämnena verkar synnerligen intressanta.

Här kan man se en lista på tidigare Finlandiapristagare och en hel del översättningar har gjorts (men man får leta själv).

Den gudarna älskar dör ung

Så sägs det men det är ju så sorgligt när en ung människa mister livet. Gustaf Munch-Petersen  (1912-1938) blev bara 26 år gammal. Han stupade i det spanska inbördeskriget (han tillhörde den så kallade Internationella brigaden och slogs mot Franco).

I min hand just nu en mycket vacker diktsamling- "Solen finns" utgiven på Makadam förlag och i  samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Boken är fylld av Munch-Petersens egna tavlor och teckningar och det är en njutning att bara bläddra genom den här volymen.

Dikterna är skrivna på svenska för Gustaf Munch-Petersen var tvåspråkig (hans mor var svenska) - under sin livstid var poeten inte uppskattad i sitt hemland och han refuserades av förlagen och han nedgjordes av kritikerna. Munch-Petersen var en ung man som inte kunde och inte ville rätta in sig i ledet- en fri fågel men hans vingar blev svedda gång på gång.  Han förde en vagabonderande tillvaro under ett antal år men kom till slut att bosätta sig i Gudhjem på Bornholm där hans föräldrar hade en sommarstuga. Så följde förälskelse, sammanboende, barn och giftermål- men Gustaf Munch-Petersen kunde inte finna sig tillrätta i tillvaron. En dag lämnade han plötsligt allt och for till Spanien.

En av dikterna i samlingen är tillägnad Harry Martinson- jag citerar några rader:

----
inget återkommer-
målet okänt är
ditt ödes amulett-,
osynlig, okuvlig om din hals-
nomad-,irrande
trampar fram
det eviga hemmet-

Thomas Nydahl har skrivit om "Solen finns" här.

Från Colorado till Kvarken

Jag har läst första delen i författaren Lars Sunds trilogi om Dollar-Hanna från Österbotten och hennes familj. "Colorado Avenue" är titeln och romanen kom ut år 1991 (Tidens förlag). Den har varit populär för jag hittade den (väl läst) mitt bland den aktuella litteraturen på bibliotekets "vanliga" hyllor.

Lars Sund (f.1953) är en finlandssvensk författare- från Jakobstad i Österbotten och jag har inte läst något av honom tidigare. Nu är jag minsann fast för "Colorado Avenue" var så härlig att läsa, en så underbar berättelse och dessutom både lärorik och spännande på det allra bästa tänkbara sätt. Tänk att kunna skriva så!

Rödskärs-Hanna emigrerar i slutet av 1800-talet och hon hamnar i den lilla staden Telluride i Colorado.

 Telluride från luften (foto: John Fowler)

I Telluride ligger dynamitångorna som ett täcke över allt. Hanna arbetar hårt, är smart och lyckas väl i det nya landet. Hon hittar en äventyrlig make, får två barn och så blir hon änka. Hon beslutar sig för att återvända till hemlandet där hon har sin gamla mamma kvar i livet (en riktig krutgumma som må vara fåordig men henne "kör" man inte med).

Romanen är fylld av intressanta och originella karaktärer och livet i den Österbottniska skärgården är då sannerligen ingen dans på rosor. Dessutom var Finland vid den här tiden under ryskt herravälde ) och så kommer kriget och sedan ett krig till (det finska inbördeskriget- ett krig som skördade nära   40 000 liv). År 1918 kunde man samla ihop sig för nystart (för att uttrycka det lite vanvördigt).

Jag kommer att läsa de återstående två delarna i trilogin också och jag ser att Lars Sund i dagarna kommit ut med en ny roman (en planerad svit). Den står jag i lånekö på.

Man lär sig något varje dag - nu vet jag vad en kalliop är för något. Jag kunde inte motstå den här bilden som från början är en cirkusaffisch.

"Varje cirkus med självaktning ägde en kalliop på hjul. När cirkusen paraderade genom en ny stad rullade kalliopen i spetsen för tåget. Det var en oerhört ful pjäs, lik ett litet rangeringslok som tappat tendern och förarhytten. En tvärställd pallisad av olika långa fläckiga och buckliga pipor i bleckplåt krönte boilaren, från vilket orgelverket matades med ånga via ett invecklat system av rörledningar."

(sidan 51 "Colorado Avenue", Lars Sund. Tidens förlag 1991).

Selma Lagerlöfs mindre kända

Begravning i Trelleborg år 1916  ( Ett antal offer från Skagerakslaget)

I Nils-Olof Franzéns utmärkta bok "Undan stormen- Sverige under första världskriget" finns en rubrik "Selma Lagerlöf och kriget" . De så kallade tiotalisterna skrev inte så särskilt mycket om just kriget men det finns undantag- ett av dessa undantag är Selma Lagerlöfs roman (från 1918) Bannlyst.

Temat är speciellt, minst sagt, för det handlar om kannibalism under en polarexpedition. Svenske Sven Elversson är en av deltagarna och för hans del slutar allt i katastrof. Han överlever visserligen men till ett högt pris. Han anses ha "kränkt dödens majestät" och för det blir han "straffad". Så får vi följa Svens tillvaro sedan han kommit tillbaka till hemorten Grimön på västkusten där han bor tillsammans med sina föräldrar. Sven lyckas till slut bemästra sin svåra situation men han utsätts för de värsta prövningar och han är som bokens titel antyder "bannlyst". Förskjuten, ratad, illa sedd- trots att han är både begåvad, flitig och  hjälpsam. Flockmentaliteten förnekar sig aldrig och inte heller i Selma Lagerlöfs berättelse. Hon kan som ingen annan just berätta och samtidigt helt trollbinda läsaren.

I slutet av boken kommer kriget i form av efterdyningarna av det stora Skagerakslaget (31/5-1/6 1916) (ett slag som krävde cirka 10 000 människoliv. Många av de döda sjömännen flöt iland på de svenska kusterna och här några rader från "Bannlyst"

"Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att det hos oss växer opp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat hysa."

Kyrkoherden predikar " Men nu har de döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt kriget är.--- Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig ditut till Kattegatt och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.

"Bannlyst" fanns på biblioteksmagasinet och jag har läst och kan bara hålla med Nils-Olof Franzén - att "Bannlyst" , liksom Kejsaren av Portugallien tillhör den största diktens domäner." Här en roman som förtjänar mycket mera rampljus än den fått. Det handlar till syvende och sist om de stora dygderna- kärlek, barmhärtighet och till slut försoning. En bok även för vår tid. I allra högsta grad.

Nyfiken på: Tito Colliander

Tito Colliander (1904-1989) var en finlandssvensk författare. Idag är han tämligen bortglömd men det finns en del nyutgåvor av hans böcker (han var flitig med pennan). Mest känd är Colliander kanske för sin självbiografiska serie (sju band) som börjar med "Bevarat" (1964).

Tito Colliander föddes i  S:t Petersburg och han kom att bli åsyna vittne till revolutionen. Familjen var mycket internationell (fadern hade tjänstgjort som överste i det transkaspiska skarpskytteregementet i Ashabad och hans mor hade brittiska rötter. )

När situationen i Ryssland blev för svår flyttade familjen till Finland- man förlorade i princip alla sina ägodelar och fick starta från "scratch".

 "Titos far brukade använda det ryska ordet metjty, som betyder idéer, tankar och drömmar som aldrig förverkligas. Efter revolutionen kom hela den gamle officerns tillvaro att präglas av metjty. Han hade en affärsplan som gällde marknadsföringen av ett eldfast preparat men den gick om intet, han försökte sig på skomakeri men misslyckades, stickmaskinen med vilken han föreställde sig att han skulle kunna försörja familjen hade ständigt något fel."

 Citatet är lånat från en artikel i Svenska Dagbladet (17 juni 2004), det är Merete Mazzarella som har skrivit. Här kan man läsa artikeln i sin helhet.

Har man tur kanske man kan hitta  några av Collianders verk i biblioteksmagasinen.

Djingis Khan, kvinnliga sjörövare och en hel del annat intressant

Han skriver om de bortglömda, historikern och författaren Henrik Höjer. Mycket sympatiskt, tycker jag och jag fastnade genast för den första essayen i den trevliga samlingen "En engelsk korsfarare hos Djingis Khan" (Albert Bonniers förlag, 2014). Nu hamnar läsaren mitt i 1200-talet och mongolerna är på stark frammarsch- Djingis Khan och hans söner (och sonsöner) hade lagt under sig stora områden och nu stod de mongoliska härarna bara några få mil från Wien. Man skrev sommaren 1242. Fredrik II av Österrike hade kommit till undsättning och den mongoliska styrkan drevs på flykten - man lyckades dessutom ta åtta mongoliska krigare och officerare till fånga. En av dem hade ett mycket avvikande utseende- han skulle visa sig vara europé, engelsman och så berättas en i det närmaste otrolig historia om ett mycket intressant och annorlunda människoöde.

Den fruktade: Djingis Khan (1162 c.a- 1227)

"Forskning kring mitokondriskt DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära hans gener, på grund av ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn under mongolernas räder, vilket skulle innebära att 1 av 200 människor härstammar från honom." (Wikipedia)

Djingis Khan har inspirerat till mycket.... (här den mest kända versen ur den så kallade "Härjarevisan" från studentspexet Djingis Khan.)

Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av
min Hermodskurs i mord.

Fast befolkningen i de länder som fick ta emot Khanen och hans ättlingar kunde förmodligen hålla sig för skratt under den tid det begav sig. Krigshärar av vad slag det vara månde är aldrig ett välkommet inslag i tillvaron.

En annan essay handlar om Anders Lindeberg- en man stod på tidningarnas förstasidor under 1830-talet. Han blev åtalad för majestätsbrott och dömd till halshuggning.

Anders Lindeberg (1789-1849)

I Aftonbladet den 19 juni år 1834 kunde man läsa:

Den för majestätsbrott åtalade Kapten Anders Lindeberg blef idag af Svea Hofrätt dömd "sig sjelf till straff och androm till varnagel, att mista lifvet genom halshuggning". Intet spår till oro röjdes i den dömdes ansigte. Med en stadig röst yttrade han, efter domens uppläsande endast: "Jag beklagar Kongl. Hofrätten."

Henrik Höjer har skildrat Anders Lindebergs historia i essayen "Mannen som inte fick bli martyr".

Finlandssvenska klassiker

I min hand har jag just nu "Träsnidaren och döden" av Hagar Olsson, en bok utgiven av Schildts förlag (Helsingfors). Den ingår i "nya klassikerserien" som sponsrats av Vitterhetskommissionen.

Boken på bilden ovan ingår också i den serien som alltså koncentrerar sig på finlandssvenska författare.

På en av de sista sidorna i Hagar Olssons bok finns 20 namngivna titlar som alltså kommit ut i nya utgåvor.

Anders Cleve: Gatstenar (originalutgåvan kom 1959)

Fredrika Runeberg: Teckningar och drömmar. (originalutgåvan är från 1861)

K. A. Tavaststjerna: Hårda tider (1891)

J.J. Wecksell: Daniel Hjort (1863)

Jarl Hemmer: En man och hans samvete (1931)

Arvid Mörne: Ett liv (1925)

Hagar Olsson: Chitambo (1933)

Zachris Topelius: Hertiginnan av Finland (1850)

Sally Salminen: Katrina  (1936)

Gustaf Mattsson: "I dag". Kåserier. Tredje samlingen. (1956)

Rabbe Enckell: Andedräkt av koppar (1946)

Tito Colliander: Korståget (1937)

Mikael Lybeck: Den starkare (1900)

Elmer Diktonius: Janne Kubik (1932)

Henrik Tikkanen: Brändövägen 8. Brändö. Tel. 35. (1975)

Anna Bondestam: Klyftan (1946)

Emil Zilliacus: Lars och lyra (1933)

V. V. Järner : Fackeltåget (1978)

Solveig von Schoultz: Ansa och samvetet (1954)

Den här serien ska jag försöka att botanisera i så gott det går.

Han som älskade naturen

Havsörn (lånat foto)

Bengt Berg (1885-1967) var zoolog och författare och otaliga är de böcker han skrivit om djur (främst fåglar) och natur.

"Den som skänker en fristad åt det sista svenska havsörnparet tillägnas detta arbete" så står det på första sidan i "De sista örnarna" som kom ut på Norstedt & Söner förlag år 1923. Vid den här tiden var örnen en utrotningshotad fågel och boken var något av en stridsskrift . Jag är lycklig ägare till ett antal av Bengt Bergs böcker och kan konstatera att han skriver både vackert och lärorikt. Dessutom är han en duktig fotograf.

"Från himmelens valv ser världen så annorlunda ut än alla de varelser veta, som krypa på marken därnere. Från stjärnorna är jorden blott en stjärna mer. För örnar är rymden ett hav utan gräns att segla uti, och vattnet och jorden tillsammans därnere äro bara en stor rund ö, där skyarna komma drivande upp över den ena stranden och jagade av vinden försvinna bortom den andra."

Bengt Bergs bok ledde så småningom till att örnen blev en fridlyst fågel i Sverige- då var nog klockan nästan fem i tolv- men idag häckar havsörnen åter på flera platser i vårt land.

Nils-Olof Franzén skriver några rader om Bengt Berg i "Undan stormen- Sverige under första världskriget" då handlar det om en annan bok "Där kriget rasar", som kom ut år 1915. Bengt Berg skriver om östfronten och striderna där och han är  tyskvänlig i sina beskrivningar (det var han inte ensam om på den tiden). Jag citerar Franzén : " Men en författare som Bengt Berg hade med all sin sympati för Tyskland en annan känslighet för krigets grymhet och barbari".  (Än till exempel Fredrik Böök och Sven Hedin).

Från magasinet- ännu ett fynd

På fotot (som tagits av Ulf Stråhle) journalisten och författaren Nils-Olof Franzén (1916-1997). Mest känd lär han vara för sina barnböcker om Agaton Sax (och de finns fortfarande i de ordinarie bibliotekshyllorna)- däremot är hans väldigt fina och högst intressanta "Undan stormen - Sverige under första världskriget" förpassad till magasinet. För mig gjorde det ingenting för jag brukar hålla till där inne och böka runt (som ett tryffelsvin)- oftast hittar jag de där tryfflarna också och just Franzéns krönika är verkligen en sådan.

Illustrationerna är många och har valts med omsorg och dessutom har kulturen fått sin alldeles egen nisch i den här boken som ändå bara spänner över åren 1914-1918. Det var dock en svår och omvälvande tid för Sverige (och naturligtvis än mer för andra länder i världen).

"Där låg Sverige, den hundraåriga fredens land.---- 1914 bodde närmare 5,7 miljoner människor i Sverige. Folkmängden hade ökat med 10 procent sedan sekelskiftet. Under samma tid hade Stockholms folkmängd växt med nära 30 procent och omfattade nu 386 000 människor. Både Malmö och Göteborg hade ökat med inemot 40 procent."

Böcker som kom ut år 1914 var (bland andra) Ester Blenda Nordströms " En piga bland pigor" (och den har ganska nyligen kommit ut i ny utgåva) och Pär Lagerkvists "Motiv". "Motiv" innehöll både vers och prosa - Franzéns beskrivning: "högtidlig enkelhet men också chockartat våldsamma kontraster", Omslaget till förstaupplagan hade gjorts av Isaac Grünewald.. (Man kan få betala upp till 1000 kronor för originalutgåvan av den boken( i gott skick) idag.

En annan författare som lät höra av sig under året var Selma Lagerlöf och då med Kejsaren av Portugallien. (Albert Engström stod för omslaget).

Sommaren år 1914 var osedvanligt solrik och varm och så här skaldade Jeremias i Tröstlösa:

I söder och i öster
det sorlar glada röster.
Från klipporna vi hoppa
att vår lekamen doppa.
Vi oss på klippan steka
och låta solen smeka.
Långt ut stå fiskarsegel
på havets stora spegel
och ångare med rökplym svart
de gå- jag vet ej vart.



Så avbröts idyllen. Den 2 augusti klockan halv tre på eftermiddagen ringde plötsligt alla Sveriges kyrkklockor. Det kallades till mobilisering.

Sverige deltog aldrig i kriget men befolkningen kom ändå att drabbas svårt.

Naturen är tråkig

(fotot på ugglan är lånat)

- allt blir roligare med modern teknik. Dagens slogan från en av de större elektronikfirmorna här i landet. Den som hittade på den devisen har nog inte sett så mycket av världen. Dumheter i reklam får man tyvärr vänja sig vid.

Jag hyrde mig ett landtligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gången på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan rägnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.

En som verkligen älskade natur och kunde skildra den var poeten Erik Axel Karlfeldt  (1864-1931). Diktraderna ovan kommer från "Oktober" som man kan hitta i samlingen Flora och Bellona från 1918.

 I år är det 150 år sedan Karlfeldt föddes och Stina Otterberg har skrivit en bok "en essä" om denne om inte bortglömde så i alla fall något åsidosatte skald. (Min generation och tidigare har säkert fått läsa (och höra) en hel del av hans dikter i skolan).

Jag har inte läst Stina Otterbergs bok (ännu) men igår talade jag med en äldre bildad herre som höjde den till skyarna- så gör även Therese Eriksson i sin recension (Svenska Dagbladet). Det känns som om jag inte skulle vilja vara utan "Älska dricka sjunga leva dö", jag heller.

För den som verkligen vill ta del av Karlfeldts diktkonst finns hans samlade dikter att få i billig pocketutgåva (Wahlström & Widstrand förlag).. Den boken kostar inte många kronor. (Annars går det säkert att bläddra fram en del via projekt Gutenberg också)

Ett eko av himlens tordön

Så tycker jag att man kan beskriva många av Jens August Schades dikter (och jag har lånat ordvalet från Gyldendals danska litteraturhistoria.)

Jens August Schade (1903- 1978) kom från den jylländska staden Skive vid Limfjordens södra del. Hemstaden tror jag inte att han älskade över allt på jorden. Han döpte om den till "Skaeve" och man kan få veta mycket mera om Schades barndom och uppväxt och hans tankar om tillvaron i diktsamlingen "Sjov i Danmark" som kom ut 1928. "Sjov i Danmark" är en satir på vers och nog kan man känna igen raderna om en ganska trist provinshåla (med högfärdiga människor) i de här raderna:

Så gaar vi os en lille Tur i Blaesten,
man skal jo vise lidt sit gode Töj
og hilse paa sin Nabo, og Borgmestren,
og föle sig.- Der var en Fugl, der flöj.

Här ytterligare ett exempel- nu från skolans värld:
---
- Vi skal ha stjernetåger i formiddag hos Grå.
- Vi skal ha murmeldyr og hjerneceller.
- Vi skal ha Aebeltoft og kejser Neros död.
- Vi skal til middag vist ha frikadeller.

Schade forsätter att ironisera över sin stad i dikter som "Turistbyen" (att ta sig upp i kyrktornet för att se var solen skiner kostar 30 öre) I dikten Odysseen hamnar är Sjov på resa och han har precis spanat in en vacker ung flicka men alla hans planer om vidare bekantskap går om intet- den dejlige pigen äter sin utsökta medhavda matsäck (med akvavit) men hon stiger av redan i Middelfart för att träffa sin fästman. -Da sank den lille Sjov tilbage med et suk, på turen sagde han ikke mer et muk.- Det regnede og blaeste, da han med stok og navn stod i det kolossale Köbenhavn.

Schade chockerade säkert sin samtid med sin frispråkighet vad gällde erotik och fysisk kärlek men han skriver också "uppåtsträvande" och jag håller med artikelförfattaren i Gyldendals litteraturhistoria som liknar en del av de erotiska dikterna vid Chagalls tavlor. Schades älskande par svävar verkligen upp mot himlavalvet.

-- levende går vi i gaderne
nu
vi er syge for livet er kort
vi har altfor meget på hjerte
husene stiger mod himlen
monumenter for mennesketanker

det regner

hun jeg elsker har tårer i öjnene
å de er store
hendes varme og levende skaebne
og min
på det mörke fortov
skygger flygter i flakkende lys

forbi

det regner

(Från dikten Forbi i diktsamligen "Den levende violin (1926))

I samlingsvolymen (urvalet har gjorts av Torben Broström) "Schades digte" (Gyldendals förlag, 1999) får man ett mycket gott och rikligt smakprov på Schades diktkonst. Han behärskar så många områden, tycker jag. Både det finstämda romantiska, det satiriska och det rent erotiska.

Här ett exempel på humor i versform:

Jeg har hele tiden haabet paa Snee,
det er dog sjovt, at den kom.
Ja, nu ligger den der-
se, hvor hvid den er,
jeg er saftsumig glad for den,
jeg har jo hele tiden nog taenkt, at den ville komme.

(Från diktsamlingen "Kaellingedigte" (käringdikter) 1944)

För den som vill läsa Schade i svensk översättning finns FIBs lyrikklubbs utgåva i lilla serien nr 21) Jens August Schade: Köttslig kärlek (Tidens förlag 1976) översättning och tolkning av Poul Borum och Sven Christer Swahn (det är väl spenderade 40 kronor).

" I Schades dikter blir kvinnornas ben till klockkläppar som dinglar och dånglar under klänningarna och ljuden fyller plötsligt hela himlen. Då kommer Jens August fram och han bär en velour-hatt som han lyfter med högra handen och säger lite sorgset: Mitt namn är Jens August."
(lånat från häftest (Köttslig kärlek) baksida)

Den där Schade

Honom är jag nyfiken på. Jens August Schade (1903-1978) var en dansk författare (mest känd för sina dikter, tror jag).

Jag vet inte mycket om Schades författarskap men nog är boktitlarna originella. Vad sägs om
t ex Sjov i Danmark eller Kællingedigte ?

För att råda bot på okunskapen har jag beställt en bok med urvalda dikter - nämligen den man kan se på bilden ovan.

Köpenhamnsliv

Jag har hört att linje 14
går mot norr en tidig morgon,
jag har inte sett det själv.
Jag har stigit upp för sent
mitt hela liv.

(Dikten finns i "Köttslig kärlek" dikter av Jens August Schade i urval och översättning av Poul Borum och Sven Christer Swahn (FIBs Lyrikklubb, Tidens förlag 1976)

Från bokhyllan

I väntan på att jag ska få hem Hagar Olssons och Oscar Parlands romaner om Karelen har jag plockat fram "Det var ingen tjusande idyll" som handlar om Gustaf Hellström och hans tid. (Atlantis förlag 2009).

Jag har skrivit om Gustaf Hellström tidigare här på bloggen och jag tycker att han förtjänar att komma fram i ljuset- idag är han tämligen bortglömd som författare. Länge har jag sneglat på den sista delen i romansviten om Stellan Petreus " I morgon är en skälm" (1952) , en bok som en gång tillhörde min far. Jag har bara hunnit läsa några få kapitel men tiden är 1920-tal och det första världskriget är äntligen slut. Stellan Petreus har återvänt till Sverige efter nära 15 år utomlands (sist i USA).  Han konstaterar att mycket är sig olikt i det gamla hemlandet och för att hämta kraft och inspiration i tillvaron har han tagit in på ett hotell i fjällen. Handlingen fortsätter fram till mitten av 1930-talet och som jag förstår det tar sedan författaren livet av sin huvudperson.

I allt finns det sju romaner i Petreus-serien och det finns också ett mycket levande Gustaf Hellström-sällskap. Här länken till hemsidan.

Karelen i bokform

Hagar Olsson (1893-1978)

Hagar Olsson var en finländsk författare- född i Gustavs som ligger i landskapet Egentliga Finland. och Egentliga Finland beskrivs så här på Wikipedia:  Landskapet består av den sydvästra delen av Finlands fastland och skärgården utanför, Skärgårdshavet, fram till Åland. Landskapets huvudort är den största staden Åbo, som under den svenska tiden var den östra rikshalvans viktigaste stad.

I Natur och Kulturs klassikerserie ingår bland annat romanen "Träsnidaren och döden" av Hagar Olsson  (1940) bokens undertitel är berättelse från Karelen.

Karelens historia är mycket sorglig. Flykt, död och stora umbäranden när den ryska roffarhanden sträcktes ut. Jag har beställt Hagar Olssons bok och även en annan roman från klassikerlistan nämligen Oscar Parlands "Den förtrollade vägen" som är en barndomsskildring från just Karelen. (Boken har filmatiserats).

Mera om författaren och psykiatern Oscar Parland kan man läsa här.

På grund av hans storartade förtjänster som episk författare

Henryk Sienkiewicz (1905 års Nobelpristagare i litteratur)


Med hem från biblioteksmagasinet kom också en rejäl tegelsten "Quo Vadis" av Henryk Sienkiewicz. Nu har jag läst och fängslats av hans berättarkonst för berätta kan han sannerligen och även om han broderar lite väl mycket ibland så tycker jag att romanen är förtjänt av uppmärksamhet (och den har ju filmatiserats mer än en gång.

Handlingen tilldrar sig i Rom och det är under kejsar Neros tid. En liten men alltmera växande skara kristna håller sig gömda och försöker att sprida den nya tron. De förföljs och Neros hantlangare lyckas fånga in en stor hop av dem och dessa hamnar på den stora "avrättningsarenan"- romanen innehåller många mycket otäcka scener. En kärlekshistoria går som en röd tråd genom kapitlen (och gör berättelsen lite onödigt lång).Den person som jag tycker är den mest intressanta är den cyniske och rakryggade Petronius - den ende som vågar sätta sig upp mot kejsar Nero och säga honom rakt ut vad han tycker (vilket han givetvis får betala för i slutänden).

Aposteln Petrus har en framträdande roll och det är hans ord som gett titeln till boken. Petrus försöker fly undan Neros härjningar men på vägen ut ur Rom möter han Jesus och ropar "Quo vadis, Domine"? Då svarar Jesus "När du överger mitt folk, går jag till Rom för att ånyo korsfästas". Petrus återvänder så och lider martyrdöden.

Polen har en svår och dyster historia- klämt mellan två stormakter och så småningom delat till noll och intet på kartan. Under senare delen av 1800-talet var Polen en lydstat under den ryske tsaren och den sista lilla biten av självständighet hade förlorats efter 1863 års uppror mot ryssarna.

Lika känd som Quo vadis ( i alla fall i hemlandet, Polen) är en trilogi med motiv från Polens historia under 1600-talet. Med eld och svärd, Syndafloden och Den lille riddaren (trilogin kom ut mellan 1886 och 1888) och det är ett mycket omfattande verk med över 200 kapitel i allt. Den första delen "Med eld och svärd" betraktas idag av en del litteraturkännare som ett bortglömt mästerverk.

Idealgestalter och  romantiserad skildring- men det får man kanske "sila" med historien som bakgrund. Jag har i alla fall beställt just "Med eld och svärd" för den vill jag inte ha oläst.

Källa: Helmer Lång "De litterära Nobelprisen 1901-1983" Bra böcker förlag 1984.

Med blicken på Frankrike

Av någon anledning har jag mest letat fram franska klassiker inne på bibliotekets magasin under de senaste veckorna. Guy de Maupassant, Honoré de Balzac och så nu senast en roman av George Sand. När jag var mycket ung läste jag en del av Sand på originalspråket men det är längesedan och minnet behöver friskas upp.

Mycket glad blev jag därför när jag hittade Lena Kårelands "Älska det är allt! George Sand i liv och dikt (Atlantis förlag, 2014) på bibliotekshyllan. Mindre glad blev jag när jag upptäckte hur lite det finns översatt till svenska av Sand- de flesta översättningarna är urgamla och svåra att få tag på (med få undantag). "En vinter på Mallorca" verkar ha varit den mest gångbara boken och den finns redan i mitt hus. Le Mare au Diable (från 1846)- för att ta ett exempel- fick heta "Djefvulskärret" när den översattes år 1888. Jag har inte hittat någon senare svensk version.

Nu hoppas jag att Lena Kårelands utförliga Sand-biografi ska kunna inspirera till nyutgåvor av åtminstone några av Sands romaner. Det finns en hel del skrivet OM George Sand men nog är det också av vikt att få tillgång till själva källan?

Mrs Calloway (A ROOM OF MY OWN) har skrivit en hel del om George Sand.

En totalt bortglömd bok av en totalt bortglömd författare

Floden Oka foto: Алексей Белобородов

Två romaner har jag redan läst av den ryske författaren Michail Osorgin och nu har det blivit en till- inhandlad på ett antikvariat för hans böcker är svåra att hitta idag. De exemplar som ännu finns väl fördolda i bibliotekens magasin är få och slitna.

"Terroristerna" kom ut på Tidens förlag år 1935 och den är översatt av Ester och Josef Riwkin (det är för övrigt detta par som har översatt samtliga de böcker av Osorgin som finns på svenska).

Michail Osorgin (1878-1942) (som jag har skrivit en del om här på bloggen tidigare) var väl förtrogen med uppror och omstörtande verksamhet. Han deltog aktivt i 1905 års revolution och han blev förvisad till Italien. År 1916 återvände han till hemlandet men år 1922 kom nästa förvisning- först till Kazan och sedan slutligen följde deportationen till Tyskland. Osorgin dog i exil (då i Frankrike).

"Terroristerna" handlar om tiden runt år 1905 och en grupp revolutionärer som aktivt försöker att störta den rådande ordningen. Romanen har två delar och den första beskriver framför allt hur en ung kvinna från överklassen dras med i kampen mot tsaren och hans styrande ordning. Det är tidvis otäckt för här skyr man inga medel. Bomber används flitigt och även självmordsbombare. Många helt oskyldiga får sätta livet till. Här ställs ochranan mot revolutionärerna- här finns agenter och dubbelagenter- ingen kan klaga på spänningshalten i den här berättelsen. En intressant person i det rika galleriet är popen, fader Jakob, som dyker upp på de mest oväntade platser och som iakttar i tysthet (och så antecknar han flitigt i sina skrivböcker). "Ett historievittne" , beskrivs han som.

Andra delen har titeln "Flykten" och vi får följa den unga Natasha som nu har tillfångatagits (hon är dömd till livstid) och hennes tid bland likasinnade i ett av Moskvas fängelser. Hon lyckas fly - och hur hon planerar och slutligen också genomför sin flykt är verkligen en nagelbitare.

Osorgin (och översättarna) har ett så vackert språk och naturen är ständigt närvarande (trots bomber och fängelseceller). Floden Oka skymtar fram på många platser och ger en alldeles speciell stämning åt den ödesmättade handlingen.

"Nu var hon endast ett sandkorn i oändligheten, utan klara önskningar och världsliga band. Hon hade varken något förflutet eller något kommande, och nuet var endast hästens tramp och tidlösheten. Runt omkring henne voro miljarder sandkorn, oräknade, utan medvetande men likväl levande. Allt detta förflyttades och stod stilla, levde och fanns inte till. Det var omöjligt att fatta eller förklara det, lika omöjligt som att betvivla det."

Två romaner av Mercé Rodoreda

Mercè Rodoreda (1908-1983) kom från Katalonien och hon skrev på sitt hemlands språk. Under de svåra åren i Spanien - när inbördeskriget rasade- tvangs hon i landsflykt och det skulle dröja många år innan hon kunde återvända hem.

Fyra av Rodoredas romaner finns i svensk översättning och jag har läst de två som jag hittade på mitt bibliotek nämligen Diamanttorget och Krossad spegel. Diamanttorget gavs ut på svenska redan år 1989 men har nu getts ut igen av Norstedts förlag- boken räknas som en klassiker.

Diamanttorget har det redan bloggats en del om så jag ska fatta mig kort- det är en skenbart enkelt skriven berättelse som skildrar en kvinnas liv och kamp för tillvaron under en ond tid. Fattigdom och svält kommer att höra till vardagen och boken är en nyttig historielektion. Starkt, intensivt och mycket berörande- så vill jag sammanfatta handlingen. "Diamanttorget" bör man inte låta vara oläst.

Krossad spegel (svensk översättning år 1991) handlar om en dysfunktionell familj som har mörka hemligheter. Romanen sträcker sig över många år och man hinner följa tre generationers öden. Det är en tidvis mycket obehaglig skildring av personer som verkar gå med skygglappar och som envisas med att göra dåliga val genom hela livet . Olyckorna hopar sig och ond bråd död saknas inte på sidorna. Pengar värderas högre än kärlek och barnen i familjen (speciellt) far mycket illa.

Tjänstekvinnan Arnanda gör en tillbakablick i ett av slutkapitlen:

"Från första våningen gick hon nedför trappan till hallen med spegeln riktad bakåt: hon såg bitar av räcket, mönster och girlander på mattan i trappen, allt levande och suddigt, tills hon på sista trappsteget föll raklång intrasslad i de violetta vecken. Spegeln hade spruckit. Bitarna satt kvar i ramen, men några hade lossnat. Hon plockade ihop dem och satte tillbaka dem där hon tyckte att de passade in. Återspeglade de ojämna spegelskärvorna sakerna så som de var? Och plötsligt såg hon i varje spegelskärva år av sitt liv i detta hus. Hon låg fascinerad på golvet och förstod ingenting. Allt gick över, stannade upp, försvann. Hennes värld fick liv därinne med alla färger, med all sin kraft. Huset, parken, rummen , människorna; som unga, som äldre, som döda, vaxljusens lågor, barnen.---- En orgie i det förgångna, fjärran, fjärran.... så fjärran allt var...."

"Krossad spegel" är utgiven av T. Fischer & Co förlag och översättningen har gjorts av Miguel Ibanez.

I Kjell A. Johanssons förord till "Diamanttorget" (1989 års utgåva) citeras några rader av författarinnan- jag tycker att de är väl värda att återge.

"Om att skriva är som att bära en spegel genom hela livet, då tycker jag om att göra det och själv hålla mig bakom den. Bakom spegeln finns drömmarna och jag har ett intryck av att allt jag upplevt, det har jag drömt:---"

Själv konstaterar jag att jag blivit två stora läsupplevelser rikare.

Natur och kulturs klassikerserie

Hjalmar Söderberg


Inne på biblioteksmagasinet hittade jag en liten sliten novellsamling "Mademoiselle Fifi och andra noveller" av Guy de Maupassant. Utgivningsåret är 1960 och samlingen innehåller i allt elva noveller och med olika översättare. En av dessa översättare är Hjalmar Söderberg och det är också hans "versioner" av Guy de Maupassants texter som jag tror är de allra bästa. Söderberg kunde sitt språk. Till fullo.

I (exempelvis) novellen "Huset Tellier" kan man verkligen fröjdas åt en mustig, närgående och mycket rolig berättelse om hur en bordellmamma reser med hela sitt "stall" till en konfirmation i en närliggande by. Maupassant sparar inte på detaljerna och Hjalmar Söderberg (det är jag helt säker på) fångar allt med sin översättarpenna. Här beskrivs fru Tellier:

" Hon var stor och yppig och ganska tilltalande. Hennes hy, som hade blivit blek av husets ständiga halvmörker och instängdhet, lyste som av en fet fernissa. Ett tungt garnityr av krusat och friserat löshår inramade hennes panna och gav henne ett visst ungdomligt tycke, som inte riktigt tycktes passa till hennes mogna former. ---- Fula ord sårade hennes öra, och det upprörde henne när någon illa uppfostrad ung man kallade hennes etablissemang för vad det var. Hon hade en finkänslig själ, och om hon också behandlade sina flickor kamratligt, brukade hon dock gärna säga att hon inte var "av samma sort som de".

Givetvis blev jag nyfiken på vad som kunde ha getts ut i Natur och kulturs klassikerserie och här finns en lista. De stora åren för serien var mellan 1957 och 1969. I den utgivningen finns det en hel del att botanisera bland.

"

Prix Goncourt år 1957

Idag är Roger Vailland (1907-1965) en ganska bortglömd författare- åtminstone utanför Frankrikes gränser men under 1900-talets "mittår" var han nog så känd och läst.

Från magasinets dunkla vrår (Malmö stadsbiblioteks) kom mitt exemplar av den Goncourtprisvinnande romanen "Lagen" som översattes till svenska av Eva Alexanderson år 1958.

"Lagen" är namnet på ett spel men det är också författarens benämning på det som styr människorna- nämligen pengar/ den starkares rätt. Lagen är att man måste vara antingen mycket slug eller mycket rik för att klara livhanken i ett hårt samhälle (helst båda två i förening). Sidorna fylls av ett stort  persongalleri (det tar lite tid att placera dem alla) men snart utkristalliserar sig två huvudpersoner- den unga, vackra och mycket begåvade Marietta och staden Porto Manacores starke man Matteo Brigante.

Porto Mancore har placerats i södra Italien- på den adriatiska kusten. Det är en fattig liten stad omgiven av sumpmarker och därmed malariaplågad. Det är i mitten av 50-talet och turisterna har börjat leta sig hit- tiderna är på väg att förändras men de gamla syditalienska ränderna försvinner inte så lätt. Arbetslösheten är hög och kriminaliteten likaså. Korruption är lag och det gäller att spela sina kort rätt. Kvinnorna förtrycks och utnyttjas på alla sätt som tänkas kan. Den som kan (få lyckas) ser till att lämna Porto Mancore så snart det går.

"Lagen" är en stark berättelse om ett samhälle som alls inte känns helt obekant även om allt idag kanske är mera fördolt men korruption kommer aldrig att dö ut och personer utan skrupler härjar världen som en pest- det är ett evigt axiom.

Här filosoferar don Cesare (en av stadens starkare män men nu på väg  in i ålderdom):

"En sommar när han var på hemväg från London för att i Valencia ta båten till Neapel hade han dröjt sig kvar i Portugal. Han hade gjort sig väl hundra frågor rörande orsaken till denna nations nedgång vars välde hade sträckt sig runt hela jordklotet. Han hade lärt känna författare som inte skrev för någon; politiker som skötte styret för engelsmännens räkning; affärsmän som likviderade sina filialer i Brasilien och bodde i små landsortshålor där de levde på blygsamma räntor utan något mål i tillvaron. Han hade tänkt att den värsta av alla olyckor vore att födas till portugis. I Lissabon hade han för första gången i sitt liv mött ett folk som hade blivit ointresserat.
I dag anser han att italienare, fransmän och engelsmän i sin tur har blivit ointresserade. Intresset har emigrerat till Förenta staterna, Ryssland, Kina och Indien.------- Italienare och fransmän har börjat portugalisera sig efter andra världskriget. Det är vad han tänker utan att på annat sätt intressera sig för saken." (s. 79)

Gunnel Vallqvist skrev så här om "Lagen" i Svenska Dagbladet ----" en påfallande elegant skriven, intelligent, underhållande och verkligt rolig bok."

Det skriver jag under på. Boken gavs ut av Bonniers förlag. En engelsk recension finns att läsa här.

Man borde läsa om.....

Guy de Maupassant (avporträtterad av Nadar)

Jag har läst ut Bel-Ami av Guy de Maupassant och tyvärr tog boken slut alldeles för fort. Egentligen är väl  Maupassant mera känd för sina noveller men Bel-Ami har tryckts upp i många nya utgåvor och filmatiserats dessutom (mer än en gång). Jag ska inte orda mera om detta mästerverk (för mästerverk måste det kallas) - men jag kom plötsligt att minnas en del noveller av Maupassant som jag läste för många år sedan nu- jo, det kan vara dags att återuppväcka bekantskapen med denne fine författare. Ingen kan som han skildra människors tillkortakommanden-  hans blick är skarp och ingenting undgår den.

Biblioteken har förpassat hans böcker in på magasinen (och man får väl vara tacksam att de inte gallrats ut helt). Någon enstaka volym kanske får stå i de vanliga hyllorna- på nåder. Det borde finnas en speciell klassikerhylla, tycker jag- . En hylla som skulle ha en framskjuten placering och med gott om "reklam".

 Ett förlag som ger ut en hel del av de gamla fina böckerna är Modernista och jag har kikat lite på kommande utgivningar . Under 2015 gör man satsningar på  t ex Tjechov och Turgenev . Underbart!

På läsbordet

Inte kan jag motstå Johan Hakelius engelska krönikor. Här kommer ännu en med  kapitelrubriker som  Imperiets hjältar (jo, Kitchener är med), Öknens drottningar och Djuren är väl också män'skor- för att nämna några få.

 Porträtt av en verkligt stilig hund målat av Sir Edwin Landers.( Sir Edwin får stort utrymme i kapitlet om djuren.)

Djupt inne i biblioteksmagasinets dunkla vrår hittade jag Guy de Maupassants "Bel-ami"- en berättelse om en skrupelfri individ som klättrar upp på samhällsstegen. En klassiker med evig aktualitet.

Om längtan och bister verklighet

"Ljubanka är den högsta byggnaden i Moskva eftersom man kan se Sibirien från källaren". Det är ett exempel på rysk (svart) humor. På fotot ovan en gammal bild av det som sedan (efter revolutionen) blev ett ökänt fängelse.

Förr var Ljubjanka ett tillhåll för handelsfolk, vilkas förhärskande intresse var de åtta eller tio procenten. Det är en himmelsvid skillnad mellan åtta och tio procent- åtta betyder välstånd, tio- relativ rikedom. Men allt detta var nu förbi. De nya människorna sågo inte långt in i framtiden, de visste att livet bara var säkert den dag som var, att till och med hundra procent var en bagatell och att antingen hela världen var deras eller att ett nesligt slut väntade dem nästa dag." (s. 286 "Den tysta gatan" av Michail Osorgin).

Jag har läst "Breven från Gulag " av Orlando Figes- en berättelse om överlevnad och kärlek. Boken finns i pocketutgåva (Historiska media, översättning: Claes Göran Green).

 Lev och Svetlana var bara tonåringar när de träffades första gången- det blev inte kärlek vid första ögonkastet men känslorna växte långsamt och säkert. De hade oturen att vara unga i en ond tid. Först kom kriget och Lev fick ge sig iväg som soldat för att försvara landet. Han hamnade så småningom i tysk fångenskap och när kriget var slut anklagades han för att ha varit spion åt tyskarna. Straffet blev förvisning till Sibirien. Svetlana hade överlevt kriget hon också och  Lev lyckades som genom ett under återknyta kontakten med henne. I nära tio år växlade de brev och Svetlana lyckades också komma på besök ett par gånger.

Orlando Figes har behandlat det stora källmaterial han fått (tre resväskor fyllda av brev) med mycket varsam och respektfull hand. Fram på sidorna växer en historia om två liv som helt måste sakna motstycke. Genom helveteskval och elände går färden för att till slut i alla fall hamna i en lugnare och mera "normal" verklighet. Styrka, uthållighet och ett oändligt hopp om bättre tider- jag kan inte annat än bli stum inför hur människor lyckas uthärda de svåraste av prövningar.

I min hylla har jag redan ett par böcker av Orlando Figes och just nu har jag hans bok om den ryska revolutionen (A People's Tragedy: A History of the Russian Revolution) på mitt läsbord.

Om att stiga och falla

Fotot ovan är taget i Paris i oktober år 1863. Platsen är Marsfältet (det är där man numera kan hitta Eiffeltornet). Folk har samlats i stora skaror för att få vara med om något spännande och historiskt. En ballonguppstigning av sällan skådat mått.

Huvudpersonen var en man vid namn Félix Tournachon men han var mest känd under sitt alias "Nadar". Den stora ballongen på marsfältet kallade han "Le Géant" (jätten) och med den skulle han komma att göra flera uppstigningar. Den i oktober år 1863 blev lyckad men han hamnade strax utanför Hannover i Tyskland efter sjutton timmar i luften- vindarna var hårda och jag kan tänka mig att färden inte har varit alltför bekväm.

Jag har läst Julian Barnes essäsamling "Livslägen" - en kollektion av i allt tre betraktelser med en gemensam nämnare "lägen över marken". Barnes inleder med "Höjdens synd" och sedan går han vidare till fast mark för att slutligen landa i det som han kallar förlusten av djup. Den sista essayen är den avgjort mest berörande för här skriver Barnes om hustrun Pat som rycktes bort allt för tidigt och som lämnade honom ensam och utan livsdjup. En oersättlig förlust.

"De instrument vi råkar ha visar samstämmigt", skrev Auden om Yeats död, "att dagen då han dog var kall och mörk." Så mycket kan instrumentet säga om själva dagen. Men sedan då, längre fram? Visaren överger tavlan, termometern mäter ingen temperatur; barometrar sprängs av trycket. Livets ekolod är trasigt och man kan inte längre avgöra hur långt ner det är till bottnen." (s. 111)

Vad lyfter oss och vad får oss att falla? Det funderar man sannerligen på under läsningens gång och att de människor vi älskad djupt och innerligt är oersättliga- det kan även jag skriva under på.

Översättningen har gjorts av Mats Hörmark.

Floders mystik

Rejält nyfiken blir jag på Esther Kinskys senaste roman "Am Fluss" som verkar var en mycket poetiskt skriven berättelse om olika floders betydelse för huvudpersonen, jaget, i boken. Det börjar i England och vid floden Lea (en flod som rinner in i Themsen) och jag har också kunnat konstatera att floden Rhen kommer att finnas i handlingen. Det räcker för mig. Mitt intresse har väckts!

Esther Kinsky (f.1956) är inte bara författarinna hon är också en flitig översättare och på hennes "lista" finns t ex Olga Tokarczuk.

Det känns som om det är dags att läsa mera tyskspråkigt!

Resan till avgrunden

Jag hittade en ny (engelsk) utgåva av Evgenia Ginzburgs bok om hennes helvetesresa från en någotsånär trygg och välordnad tillvaro i 1930-talets Sovjet  till Sibiriens fångläger. Hon var en av de otaliga som drabbades av Stalins utrensningar och en av de få som överlevde för att kunna berätta om det efteråt. Ginzburgs minnen från den här tiden har kommit ut i två delar (den första delen finns översatt till svenska (Resa till avgrunden -1967).

Orlando Figes har skrivit flera (och prisbelönta) böcker om Ryssland och Sovjetunionen. Den senaste jag skaffade (på Pocketshop i Malmö) blev "Breven från Gulag" och den kommer att vara ett omskakande komplement till Evgenia Ginzburgs två memoarböcker.

Kärlek i brevform

Léon Bloy 1846-1917

I Paris finns Musée des lettres och just nu (fram till februari nästa år) visar man en utställning som har fått namnet "Je n'ai rien à te dire sinon que je t'aime. Correspondences amoureuses." Lite över 100 brev visas upp och de har alla kärleken som gemensam nämnare.

Så här inleder författaren Léon Bloy ett av sina brev till fästmön Jeanne Molbech.:

Ma petite Jeanne adorée,

Je n'ai rien à te dire sinon que je t'aime.

" the most beautiful words of love ever written by Ronsard, Stendhal, George Sand, Victor Hugo, Juliette Drouet, Verlaine, Zola, Balzac, Andersen, Brigitte Bardot, Prévert, Pierre Louys, Saint-Exupéry, Jacques Brel, René Char, Édith Piaf, Jean Seberg, Marguerite Duras, Gainsbourg and many more. And the beautiful book written by Dominique Marny, published by Editions Textuel, will help give this event the record or post-scriptum that it deserves." (lånat från muséets hemsida som kan läsas på både franska och engelska.)

Brevskrivandets konst.... en konst som är på utdöende för vem präntar ner sina tankar på papper idag? Det är de snabba kommunikationernas tid och papper och penna har man inte tid med för att inte tala om att lägga ett brev på brevlådan. Jag anlägger själv moteld så gott jag kan och skriver numera mina brev med reservoirpenna och jag försöker att hitta papper av god kvalitet att formulera mig på.

E-post må vara praktiskt för korta meddelanden men inte är det trevligt att läsa långa epistlar på en dataskärm. Jag vill kunna läsa överallt och utan att behöva vara beroende av elektronik. Jag är väl själv ett museiföremål snart... (eller som min väninna sa häromdagen: vi tillhör numera dinosauriesläktet).

En bunt brev skrivna med omsorg och med vacker handstil lämnar något efter sig till historien- det gör nog inte "gilla" på facebook.